Man skulle kanske kunna tro att jag, som skåning, avskyr Stockholm. Åtminstone en liten smula. 🤪
Men nix. Jag gillar Stockholm. Det är en mycket vacker stad och dess invånare är, vad jag upplevt, överlag trevliga.
Däremot gillar jag Köpenhamn mer. Och som skåning ser jag snarare den staden som min/vår huvudstad än vad Stockholm någonsin kan vara.
Det har förstås med närheten att göra. Jag har varit i Köpenhamn många fler gånger än jag har varit i Stockholm. Jag har (skulle jag tro) sett ungefär lika mycket på dansk tv under uppväxten som jag har sett svensk tv. Under en period såg jag dessutom mycket på Köpenhamns lokal-tv, som lite brusigt och ibland svartvitt nådde in i tv:n på mitt pojkrum.
När jag i slutet av min lokförarkarriär började köra till Danmark, var det Köpenhamn som var slut och start för mina tågresor över sundet. Det blev många, och ibland långa, promenader i den danska huvudstaden i väntan på nästa tåg. Bäst var det under sommarhalvåret, då Tivoli var öppet och jag sena och ljumma kvällar kunde stå strax utanför Hovedbanegårdens dörrar och känna lukten av popcorn och sockervadd från andra sidan gatan.
Det är en sak jag fortfarande kan sakna. Signalfel vid Kastrup under stekheta sommardagar? Not so much.
När det nu var dags att äntligen komma utomlands efter coronapandemin, var Köpenhamn ett mycket bra val för en minisemester. Nära, men ändå tillräckligt annorlunda för att inte kännas som vardag. Dessutom behövde vi inte flyga, vilket var ett plus.
Vi skulle ta färjan över till Helsingör och sedan tåget söderut. Medan vi gick ner genom staden i en redan kännbar värme, trots att det bara var morgon, fick vi vibbar från nästan exakt tre år tillbaka: När vi var på väg nedför samma gator för att påbörja vår stora tågluff.
Den dagen hade vi Hamburg som slutmål. Nu klev vi av redan på Østerport station, för att titta på ett av stadens mest kända och samtidigt minsta landmärken: Den lille havfrue.
Vägen dit gick genom Kastellet, en fästning från 1600-talet som fortfarande används av den danska militären (om än inte längre till att försvara staden). Vi passade på att ta omvägen kring The Genetically Modified Little Mermaid, en starkt annorlunda variant på originalet…
Det var inte så svårt att hitta till den riktiga sjöjungfrun. Inte bara för att vi hade kartor i telefonerna, utan också för att det bara var att följa turistströmmarna. Busslasterna avlöste varandra, liksom turbåtarna ute i vattnet, och en bit bort hade en strategiskt placerad glasskiosk fullt upp i den tryckande värmen.
Sjöjungfrun själv verkade vara i gott skick. Inget avsågat huvud eller så. Däremot hade någon försett henne med rött läppstift.
Vi gick nu tillbaka till Østerport station för att ta tunnelbanan västerut. Jag gillar verkligen Metroen! Det är korta tåg, men de går väldigt ofta (bara några minuter emellan) och saknar förare. Det sistnämnda gör att man kan se både framåt och bakåt genom stora fönster, vilket är en upplevelse i sig.
Vi hoppade av vid Nørrebros Runddel för att besöka Assistens kirkegård.
Ja, jag har en fäbless för begravningsplatser, vilket läsare av bloggen har kunnat notera i tidigare inlägg. Särskilt när de ligger smått inklämda i storstäder, vilket även är fallet här.
Något vi fann ganska udda när vi klev in genom grindarna var att folk hade brett ut filtar lite här och var för att ha picknick och att vi såg personer som joggade. Okej, visserligen är det så lummigt här och vissa gravar så överväxta att det påminner starkt om en park, men come on..! Det är ändå en begravningsplats. Inte direkt ett ställe man odlar potatis på.
Fast i efterhand fick jag veta att stora delar av området används som en »kirkegårdspark« och att blott en fjärdedel av arean används som ren begravningsplats. Nytt beslut i frågan ska tydligen tas runt år 2150 enligt kommunens utvecklingsplan för området.
Här finns gravar för flera kända personer. Som Søren Kierkegaard, den gamle ångestfyllde existensialisten, författaren Hans Christian Andersen och atomfysikern Niels Bohr.
Här finns även graven för Giertrud Birgitte Bodenhoff. Jag gissar att ni aldrig har hört talas om henne, men det finns en spännande historia att berätta. Hon gifte sig som väldigt ung i slutet av 1700-talet och blev snabbt änka. En kort tid därpå avled hon själv och begravdes i juli 1798.
Samma natt kom ett par gravplundrare för att stjäla hennes smycken (hon var väldigt förmögen). När de slet av henne örhängena ska hon plötsligt ha slagit upp ögonen och börjat skrika..! Hon var nämligen bara skendöd och hade blivit begravd av misstag. Gravplundrarna fick panik och slog ihjäl henne med en spade, lade på kistlocket igen och sade inget till någon – förrän många år senare, när en av gärningsmännen på sin dödsbädd bekände för en präst vad som hade hänt.
Eller det är i alla fall vad Viggo Starcke, dansk politiker och läkare (och sentida släkting till Bodenhoff), förde fram i en bok på 1950-talet. Han fick till och med graven öppnad för att undersöka saken. (Spoiler alert: Inga konkreta bevis hittades.)
Starckes bok och slutsatser ifrågasattes inte minst av den samtida Albert Fabritius, som i en egen bok gick igenom »bevisen«.
Tvärs igenom hela begravningsplatsen löper en snörrät väg kantad av poppel. Att vandra längs den känns som att gå i en naturens katedral, med träden sträckandes efter himmelen.
Efter att inte ha öppnat några gravar själva, tog vi Metroen till Hovedbanegården för att sedan vandra bort till Planetarium. På sin gigantiska bioduk visade de Apollo 11: First Steps Edition, med unika filmklipp från den första månfärden.
Den var bra. Men vi var tveksamma till om den verkligen passade i det formatet. Det blir en lätt absurd upplevelse med en bioduk som spänner över ett synfält på 180 grader, där ens uppmärksamhet ständigt lockas från ena sidan till den andra.
Det var nu dags att checka in på hotellet. Valet föll på Scandic Spectrum, som vi hade bokat i förväg. Förutom att priset kändes rätt, liksom läget, så visade det sig att hotellet var helt nyöppnat. Vi missade premiären med endast en dag. (Det stod faktiskt en välkomstpresent på rummet, för att fira att vi var de första som bodde där. Kul!)
Luftkonditioneringen på rummet och de mjuka sängarna var väldigt inbjudande, men vi tvingade oss ut igen. Vi skulle bort till Strøget för att shoppa lite.
Busshållplatsen låg tvärs över gatan, så vi ställde oss där i väntan på rätt buss. Efter en kort stund kom en sådan där Hop On Hop Off-buss, som vi försökte vinka vidare. Vi skulle ju inte med den. Men i stället frågade busschauffören oss vart vi skulle. Kongens Nytorv, svarade vi.
– Ni kan åka med mig, ropade han till oss. Jag stannar ändå i närheten och så kan ni gå sista biten själva.
Så vi hoppade på! Glada och överraskade över generositeten. Vi får köpa ett resekort med det företaget en annan gång som kompensation. 😉
Att säga att Strøget var packat med folk är en underdrift. Som grädde på moset var det fullt av nyblivna studenter, som ljudligt och visuellt annonserade sin ankomst till arbetsmarknaden. Några badade i en fontän. Andra åkte runt på lastbilsflak, precis som i Sverige.
Vi började bli rejält hungriga. Men vad välja att äta i denna stora stad? Vi ville inte gärna riskera att sätta oss på värsta turistfällan, vilket var och varannan restaurang i närheten såg ut som.
Lösningen var en liten restaurang, inklämd med skohorn, som erbjöd asiatisk hämtmat i boxar. Därav namnet: Momowok Box. De hade strålande recensioner på både Google och Tripadvisor, så vi beställde varsin egenkomponerad låda som vi tog med oss och åt alldeles vid vattnet på Kalvebod Brygge.
(Just det, på vägen dit såg vi (eller åtminstone jag) 50 cent, som satt och väntade med sina livvakter (eller entourage?) i ett par svarta lyxbilar ett par kvarter från Tivoli, där han skulle uppträda senare under kvällen. Kändes inte som läge att be om en autograf eller selfie.)
Perfekt väder med sköna vindar, jättegod mat, mycket att titta på. En perfekt avslutning på en lång och varm dag.
Dagen därpå checkade vi ut och tog lokalbussen till Nørreport, för att ta oss till Rundetaarn. Det är ett av de där klassiska ställena man har hört talas om i hela sitt liv, som Sixtinska kapellet, men aldrig tar sig tid till att besöka. Nå, eftersom jag har varit i Vatikanstaten två gånger redan, så vore det väl sjuttsingen om jag inte skulle kunna gå uppför »trapporna« till denna.
Sedan lite besök i större och mindre butiker. Som Animerch. Och Köpenhamns motsvarighet till SF-Bokhandeln, Faraos Cigarer, som verkade ha växt till sig sedan jag var där för en massa år sedan för att träffa Robert Picardo från Star Trek: Voyager. Tyvärr är den nuvarande växelkursen väldigt ofördelaktig för oss svenskar, så det blev mer fönstershoppande än något faktiskt köp.
Så småningom vandrade vi vidare till järnvägsstationen, där jag och Emelie delade på en iskaffe från Starbucks för att dricka på tåget hem.
Eller ja, det blev nästan så att vi fick dricka den på stationen. För plötsligt var det problem med att köpa biljetter i DSB:s app. För många på samma plats som ville komma åt mobilnätet? Vi var inte intresserade av att hoppa på tåget och chansa på att appen kom igång, för då riskerade vi 750 danska kronor i avgift. Per person.
Så Emelie och Lovisa stod och väntade på plattformen medan jag rusade omkring i den stora väntsalen och letade efter en biljettautomat. Lyckligtvis hittade jag en snabbt. Skånetrafikens egen dessutom – perfekt! Fast det ångrade jag snabbt. För det visade sig att Skånetrafikens automater inte blivit mycket bättre sedan jag jobbade på tågen. 🙄
Först märkte jag att skärmen placerats i en vinkel, som gjorde att man hela tiden tryckte fel på det virtuella tangentbordet. Det jag exempelvis trodde skulle bli ett H blev ett Y. När jag sedan väl fick upp avgångarna mot Helsingör, så kunde jag inte komma vidare. Jag tryckte på flera olika avgångstider, men jag var fast.
Som gardering hade jag fortsatt att bevaka DSB-appen under tiden, och nu hade det lossnat i den. Så jag yttrade någon förbannelse över Skånetrafikens IT-utvecklare medan jag rusade ner för trappan till spår 3. Vi hade säkert minst 30 sekunder till godo innan dörrarna stängdes, så det var ju inte alls stressigt. Ha!
Några noteringar från resan:
- Det kändes lite konstigt att komma utomlands igen efter så lång tid. Nästan som om jag väntade mig att passkontrollen skulle vara på plats när vi klev av färjan i Helsingör. Men känslan varade bara i någon minut. Sedan var pandemigrejen borta ur huvudet.
- Jag funderade länge och väl på om jag skulle ta med mig min systemkamera på resan. Ja, det skulle bli bättre bilder om jag tog den. Nej, det skulle inte bli skönt att bära på den. Till slut var det värmen som fällde avgörandet. Glad för det var jag när vi gick runt i 30-gradig värme, men i efterhand kan jag inte låta bli att reta mig lite. Mobilkamerorna har blivit riktigt bra, men samtidigt slår de fortfarande inte en »riktig« kamera. Åtminstone inte i mer krävande situationer.
- Jag tycker att Danmark inte luktar likadant längre. Kan det bero på att även de har tagit sitt förnuft tillfånga och infört rökförbud inomhus?
- Vi hade varken mynt eller sedlar med oss, utan bara mobil och klocka med Apple Pay. Som i Sverige. Kan detta vara slutet för gatumusikanterna? Kan bara minnas att jag såg en enda (som dessutom envisades med att spela ‘O Sole mio om och om igen) på hela resan. Förr fanns de ju överallt.
- Köpenhamn är den senaste platsen som Lovisa vill bo på. Hon kan även tänka sig Nice. Eller Kanada. Får se vad nästa plats blir… Kanske vår kommande och riktiga semesterresa i år ger henne några idéer? 🙂
Rymdfrost 