TL19 13: Oanständighet och skyfall

Jag vet inte riktigt hur stort Rom är, men efter morgonen kändes det som om centralstationen Terminus utgör hälften av arean.

Vi skulle nämligen köpa varsitt åkpass till kollektivtrafiken så att vi skulle slippa gå till allting, alternativt köpa enkelbiljetter. (Enligt hälsoappen på telefonen så blev det ändå drygt 23.000 steg denna dag.) Men var köper man sådana? Olika hemsidor hänvisade till försäljningsställen på Terminus – men eftersom ingen riktigt pekade ut exakt var på Terminus, gick vi rundor på flera olika våningar.

Till slut gick vi ner till tunnelbanestationen – och där fanns förstås det vi letade efter. Vi får skylla på att vi varit ute i nästan två veckor och kan knappt komma ihåg hur Hamburg ser ut.

Den blygsamma katolska kyrkans huvudkyrka.

Vi tog tunnelbanan bort till Vatikanstaten. Vi har ju redan varit i Monaco, så ett besök i en annan mikrostat (dessutom världens minsta) kändes passande. Plus att Peterskyrkan är helt fantastisk att beskåda!

Vi möttes av en tryckande solvärme, trots att det var förmiddag, och en lång kö in till bygget. Det var bara att ställa sig och vara tålmodig. Vi träffade på en norsk turist, som mest besökte platsen för att »ha gjort det«. Tja, det är väl ungefär min inställning också till de flesta resmål, även om jag redan har varit just här. 😉

Det var lite förvirring kring vad vi egentligen köade till. På en skylt längre fram stod det »ENTRANCE BASILICA – DOME«. Men var det kö till kyrkan eller till kupolen (som man kan gå upp på)? Eller både och? Det verkade finnas en kö på andra sidan torget också. Gick den till kyrkan också, eller enbart till kyrkan?

Obligatorisk bild på medlem ur schweizergardet.

Det visade sig att bindestrecket skulle ha varit ett och-tecken. Det var kö till båda sakerna, och så kunde man bestämma sig senare för vad man ville besöka (eller om man ville besöka båda sakerna).

Fast först skulle man igenom två saker. Först säkerhetskontrollen. Här var både larmbåge och röntgenmaskin – och vakter som tog uppdraget på allvar, till skillnad från vid Eiffeltornet. Jag kom inte igenom förrän det inte pep alls om mig.

Sedan var det utseendekontrollen. Jo, faktiskt! Det fanns personal som granskade allas klädsel, och de som inte ansågs vara anständigt klädda fick helt enkelt gå ut igen.

Emelie, för dagen klädd i linne och shorts, blev utpekad! Tydligen var det en big no-no att visa så mycket av axlarna, så det var bara att lämna området.

»No church for you!«

Nej, så sade de inte. Och ja, det är en kyrka och man ska visa respekt och de har förstås rätt att bestämma vilka som får komma in i den. Men… med tanke på hur en del var klädda som faktiskt släpptes in, så verkade det vara ganska godtyckligt vad som bedömdes vara »oanständigt«.

För in kom i alla fall jag och Lovisa. 😁

Vi gick runt och beundrade hur vackert det var inuti, och så stort! Det är få byggnader som kan mäta sig med den här kyrkan. Vi tog även en tur nere i »källaren«, där påvar och andra ligger begravda. Sedan ut i solskenet igen till den väntande Emelie.

Den Helige Ande. (I form av duva.)

Vi hade funderat på att gå upp på kupolen, men vi ville inte göra det utan Emelie. Så vi sade hejdå till alla souvenirstånd och gick ut.

Själva Vatikanstaten var fint hållet, men så fort vi kom in på italiensk mark igen så började skräpet dyka upp. Tomma plastflaskor, cigarettfimpar, servetter… Och det var ändå det mest »rena« som vi såg.

Jag skänkte en tanke till damen i Monaco. Ja, en del turister kan verkligen inte uppföra sig.

Peterskyrkan på avstånd.

Det handlar inte bara om nedskräpning. Vid Fontana di Trevi, som vi besökte lite senare, fanns det en person anställd som enbart hade till uppgift att få folk att inte vada i fontänen. Till hjälp hade hon en visselpipa, som hördes väldigt ofta. Ja, det var ju inte tillåtet att sitta ner på kanten till fontänen heller.

Brudpar på Ponte Vittorio Emanuele II.

På besökslistan stod även Pantheon, detta mäktiga gamla tempel som är runt med ett stort hål i taket. Det var inte så lång kö trots att det var mitt på dagen, så vi hoppades kunna komma in ganska snabbt.

Men, återigen… Sedlighetsroteln hade personal även här. Person efter person med oanständiga kläder blev nekade inträde, så Emelie fick agera väskpassare utanför medan jag och Lovisa gick in. 😢

Pantheons insida.

Jag var av uppfattningen att det var ett tempel tillägnat de gamla romerska gudarna. Det är väl inget att respektera i dessa dagar? Men jo, så var det väl i början. Men sedan runt 1.400 år har det varit en kristen byggnad, så därav kyrknazisterna kontrollanterna.

Både utanför Peterskyrkan och här fanns det många försäljare som försökte få folk att köpa sjalar, men jag känner inte riktigt för att stötta dessa ekonomiskt.

Turister. (Och Spanska trappan.)

Efter ett obligatoriskt besök vid Spanska trappan, fick vi bekräftat att Lovisa inte uppskattar resan lika mycket som jag och Emelie. När vi frågade henne om vad hon tyckte om Pantheon, så tyckte hon att det inte riktigt gillade det eftersom »det var ju ett hål i taket!«. 😂

Spanska trappan var heller inte kul. Det var ju bara en trappa! Och så har ju många byggnader gått sönder (det vill säga att det finns en del ruiner här). Vår härliga tjej! Ärlig och underbar.

Vi gick upp till Villa Medici för att ta en runda i parken. Vi kom inte långt förrän vi såg något roligt: Folk som färdades i en sorts cykelbilar. Hmm, kunde det vara något för oss? Eller skulle det vara hutlöst dyrt?

Vi hittade uthyraren – och €12 fattigare åkte vi iväg i full fart. Så himla kul! Fordonet hade en elmotor som hjälpte till, så det var väldigt lättcyklat (utom i branta uppförsbackar, då det gick lite trögare).

Det är en rätt stor park med många stigar, så vi var rätt glada över att kunna cykla oss fram i stället för att använda våra nu ganska trötta ben.

Tågluffare på cykelluff.

Efter cykelturen skulle vi ta tunnelbanan tillbaka till hotellet. Vi var uppe på en höjd, så vi behövde åka hiss ner till tunnelbanestationen. Vi och några (tror jag) tyska turister gick in i hissen och tryckte på knappen.

Dörrarna stängdes och en automatisk italiensk röst sade något vi inte förstod. Sedan började det… Hissen började att hoppa..! Upp och ner, upp och ner. Jag skämtade om att rösten hade sagt »you are all going to die« och fick medhåll av tyskarna.

Det var helt sjukt. Jag har aldrig varit med om att en hiss gjort så här förut. Rörde vi oss eller hade hissen fastnat i vinkelvolten?

Plötsligt blev allt stilla. Ingenting rörde sig, ingenting hördes. Dörrarna öppnades – och vi hade kommit ner till vår våning. Vi var så förvånade att samtliga passagerare närmast skrek rakt ut. »Whaaat?!« Ett lättnadens skratt följde oss en bra bit på vägen.

Väl på hotellet duschade vi och bytte om efter den svettiga dagen. Det var dags att hitta ett ställe att äta middag på.

Jag hade hört mycket om att Italien var ett bra land för glutenintoleranta, men jag hade inte sett så mycket av det hittills. Så jag googlade fram »Roms bästa glutenfria pizza« och fick upp ett ställe som låg en bra bit bort. Jag kollade med Google Maps hur vi skulle ta oss dit (buss var bästa förslaget), så vi gav oss ut till busshållplatsen vid Piazza della Repubblica.

Direkt när vi kom ut så insåg vi att något hade förändrats. Det var kvavt och på molnen fanns mörka moln. En snabb titt i väderappen visade att risken för åska var överhängande. Japp, det dröjde inte länge förrän de första stora dropparna började falla.

Vi tog först skydd under ett träd (jättebra när det åskar), men sprang sedan bort till en mobil glassförsäljare vars lilla tak skyddade oss någorlunda. Regnet bara fortsatte att öka i intensitet. Plötsligt kom en busslast med kinesiska turister (våra vänner från Cinque Terre?) som trängde ihop sig med oss. Det började läcka från taket och inga bussar som passerade förbi stämde överens med vad Google Maps påstod att vi skulle åka med. Och även om vi lyckades se bussen, skulle vi hinna ut i tid?

Men så plötsligt dök den upp. Och den stannade faktiskt! Vi hoppade över stormfloden som rann vid trottoarkanten och hamnade i en ångande varm och fullsatt buss.

Under resans gång slutade det regna och blå himmel och regnbåge dök upp. Och vi hamnade i ett fantastiskt vackert kvarter, som kändes som om det var långt från alla turiststråk.

Efter några krokiga smågator och gränder, hamnade vi på Mama Eat. En liten oansenlig restaurang (jämfört med andra i området), men som serverade glutenfri mat. Jag valde genast en Calzone (som givetvis inte heter så i Italien), för jag har inte ätit inbakad pizza sedan jag fick min glutendiagnos för många år sedan. Det finns helt enkelt inga glutenfria Calzone att få tag i.

Och den var goood! Härligt bröd, som inte smakade som om det var glutenfritt. Lite väl mycket ost kanske, om jag nu ska anmärka på något, men överlag mycket tillfredsställande.

Vi rullade ut från restaurangen, mätta och belåna. Det kom en spårvagn precis när vi kommit ut på huvudgatan, så vi hoppade på och åkte med till slutstationen vid Piazza Venezia. Därmed var vi nära Monumento Nazionale a Vittorio Emmanuele II, som är det något krångliga namnet på Viktor Emanuel-monumentet.

Solen höll på att gå ner och luften var sval och skön efter åskregnet, så vi bestämde oss för att gå resten av vägen till hotellet. Så vackert ljus! Jag sparkade mig själv flera gånger för att jag inte tagit med kameraväskan.

Det fick bli en bild med min iPhone.

Vi gick längs Via dei Fori Imperiali mot Colosseum. Vi kände oss fortfarande oväntat pigga, så vi valde bort tunnelbanan och gick via parken Parco del Colle Oppio tillbaka till hotellet.

En lång och bra dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close