TL19 01: Tåg och tigrar

Det tog inte många år i tågbranschen innan man som lokförare kunde konstatera: Det är roligare att köra tåg än att åka tåg.

(Däremot tycker jag lustigt nog att det är roligare att åka bil än att köra den själv. Det kan ju i och för sig bero på att min hustru är en så pass bra bilförare. Hej, Emelie!)

Så vad ska vi göra på semestern? Åka tåg! 🤪

Tanken väcktes förra året. Allt tal om klimat och miljö och ändliga resurser gjorde förstås sitt, men bakom låg också en romantisk idé om att se Europa från tågfönstret. Emelie hade tågluffat tillsammans med några kompisar för en 12-13 år sedan och hade mest trevliga minnen från den resan, så hon var väldigt sugen på att göra en resa till.

Jag var inte lika sugen. Jag var lite rädd för att Emelie skulle ha skaffat ett »lumparminne«, alltså att hon nu i efterhand bara mindes de roliga sakerna och hade förträngt allt negativt. 😉

Men jag tyckte också att det var lite lockande med tanken på en tågsemester. Slippa oroa sig för en bil som går sönder, slippa köra oändligt många timmar på Autobahn, slippa trängas och få klaustrofobi i ett flygplan…

Jag skulle kunna skriva mycket om hur illa jag tycker om att flyga. Jag har genom åren blivit nästan flygrädd, fastän jag vet att det är ett väldigt säkert färdmedel. Men jag tror min aversion mot resformen förstärker den lilla oro som finns; det är trångt och bökigt och allmänt jobbigt att flyga. Den enda fördelen är att det går fort. Att det dessutom brukar vara billigt är egentligen bara en bonus. Jag tycker det nästan är oförskämt billigt att flyga ibland.

Nåväl, en tågsemester skulle det bli. I Europa. Det går att tågluffa lite grand i USA och eventuellt lite i Asien också, men vi kunde ju börja på hemmaplan så att säga. Så på nyårsafton, någon timme innan en rabatt hos Interrail skulle gå ut, beställde vi varsitt Interrailkort med hela Europa som vår spelplan.

Nu kom nästa steg: Vilka platser i Europa skulle vi besöka? Narvik? London? Budapest?

Ju mer vi letade, desto större blev kontinenten. Europa är kanske inte en särskilt stor kontinent rent geografiskt, men den är otroligt rik på kultur och historia och därmed på sevärdheter. Varje ort, stor som liten, hade sina speciella och intressanta platser. Skulle vi kanske fokusera på några få orter och spendera ett par dagar i varje?

Till slut hade vi tagit fram några lämpliga kandidater och bestämt oss för ett preliminärt schema.

Nästa steg: Var skulle vi bo? Skulle vi på hotell? Vandrarhem? Skulle vi våga oss på Airbnb?

Vi dammsög Tripadvisor på jakt efter lämpliga objekt. Utbudet var enormt, och pendlade mellan hutlösa lyxhotell och lite för billiga »hotell«, som man undrade om de verkligen var godkända.

Ganska snart såg vi dock ett mönster. Hotell med »Ibis« i namnet brukade ligga rätt centralt, och de verkade ha en bra kvalitet till ett bra pris. Vi hade ramlat över AccorHotels, som tydligen är ett av världens största varumärken inom hotell och turism. Kan inte säga att jag har hört talas om dem tidigare. Nu blev det snabbt vårt förstahandsval när vi skulle leta boende på nya orter.

Men vänta nu, kanske någon invänder. Skulle ni inte tågluffa? Då bokar man väl inte en massa hotell i förväg?

Ja, jo, på ett sätt så är det väl så. Som tågluffare tar man ett tåg någonstans, åker dit det verkar vara trevligast för stunden, och så får man se vilken soffa man sover på den kvällen. Om det ens blir en soffa.

Men det fanns en oro hos oss för att Europa skulle vara fullsmockat med tågresenärer. Att sommaren 2019 i efterhand skulle bli känd som Det Stora Tågkaosets Tid. Media har spätt på denna oro regelbundet med olika artiklar. Som den senaste nyheten, att en leverantör av Interrailkortet till svenska återförsäljare under de fem första månaderna i år har sålt lika många kort som under hela 2018.

Så efter att först ha bokat sittplatser bara under de första dagarna, »för att säkert komma ner i Europa«, blev det till slut rätt många bokningar. Och därmed många förbestämda boenden. Fegt på ett sätt, men vi kanske blir modigare nästa gång. Om det blir en nästa gång. 😉

Och nu, måndagen den 1 juli, var det minsann dags! Efter ett par sista intensiva veckor med jobb och annat nödvändigt, gick vi upp i ottan för att packa ihop det sista.

Bara för att inte missa någonting, gick jag in på datorn för att dubbelkolla den första dagens resor. Ve och fasa… ett av våra tåg hade fått en ändrad tid! Tåget mellan København H och Fredericia skulle från början ha ankommit till Jylland klockan 10:08, men nu var ankomsttiden ändrad till en halvtimme senare. Vår goda marginal till nästa tåg, det mot Tyskland, hade i ett svep sjunkit från nästan fyrtio minuter till bara åtta minuter.

Det fanns inte mycket att göra, mer än att hoppas att vårt »nya« tåg skulle vara i tid. Mitt under högsäsong och med massor av spårarbeten längs vägen. 😩

Nåväl, vår lilla familj tog en promenad ner till Helsingborg C för att ta… båten. Ja, resan började med en båtfärd över till Helsingør, varifrån vi skulle ta ett morgontåg till København H. Väl på plats i den danska huvudstaden sökte jag upp DSB:s informationsdisk, för att höra om de kunde trösta oss på något vis. Men nej, det kunde de inte. Missade vi vår förbindelse i Fredericia så skulle vi få vänta två timmar till nästa avgång – och vi skulle då inte ha några sittplatser garanterade.

Det kändes så himla typiskt. Som något alla som tågluffar »borde« råka ut för första dagen: Alla ens perfekta planer går i kras. Och så skriver man om sin besvikelse i en blogg…

Men vi blev inte besvikna. Tvärtom. Tåget lämnade i tid. Vi hade rymliga platser. Det fanns gratis kaffe i kupén. Wifi:t fungerade över förväntan. Och när konduktören plötsligt dök upp med en liten tallrik med smör, ost och jordgubbssylt och började dela ut nybakta bullar… Då kände man att det kanske kunde gå vägen ändå.

Tåget anlände till Fredericia exakt på minuten. Efter några sekunders intensivt letande, då jag hann förbanna staden för dess alltför långa perronger, insåg vi att vårt tåg till Tyskland stod uppställt på andra sidan perrongen… 😅 Vi klev ombord och fick lika rymliga platser där, eftersom det var samma tågtyp.

Sedan följde drygt tre timmars avkopplande färd till Hamburg, medan tåget (av någon outgrundlig anledning) verkade göra uppehåll vid varenda mjölkpall längs vägen. Wifi:t dog vid gränsen, men det gjorde inte så mycket. Vi ankom till Hamburg strax före annonserad ankomsttid..!

Bra jobbat, DSB och DB!

Efter en snabb incheckning på vårt hotell, begav vi oss tillbaka till centralen. Vi skulle nämligen besöka en djurpark och behövde då åka med tunnelbanans U2-linje.

Det var inte så enkelt gjort. Det fanns självbetjäningsautomater vid stationen, men skärmarna gick knappt att läsa i dagsljus. Dessutom framgick det inte så tydligt hur långt man kunde åka på en biljett. De två vi valde mellan hette typ »kortdistans« och »nära«.

Vi köpte tre »korta« biljetter och hoppades att vi, vid en kontroll, skulle kunna hävda att vi var dumma turister. Det skulle nog räcka med att säga att vi var från Sverige…

Sedan kom utmaningen att försöka ta sig ner till tunnelbanan. Ja, det var faktiskt inte enkelt det heller. Det fanns två hissar man kunde använda. Men inne i hissarna fanns inga knappar för vilken våning man skulle till, bara en stor, grön START-knapp. Man kunde ju tänka sig att det inte behövdes fler knappar om det bara fanns två våningar och att ett tryck på den innebar att man färdades till den andra, enda möjliga destinationen. But nooo… I stället lät det något maskinellt – och så plötsligt öppnades dörren igen. Till slut lyckades vi, men jag vet fortfarande inte vad vi gjorde som möjliggjorde detta.

Under vår väntan på tunnelbanevagnen noterade att vi, trots vår dittills korta vistelse, redan hade träffat på rätt många… intressanta människor. Det märks hur man, så fort man kommer till en större stad, direkt hittar människor som är kantstötta och utstötta. Eller bara inte är som de flesta andra.

Vår destination var Hagenbecks djurpark, som ligger en bit norrut från centrum. Egentligen ville jag till Miniatur Wunderland, som har världens största modelljärnväg, men jag blev nedröstad.

Jag trodde först att vi verkligen hade gjort fel, för det första vi såg – efter att via skyltar ha blivit utlovade elefanter – var en stor, tom hall. Ingen elefant så långt ögat nådde. Jag kom att tänka på en viss scen ur Jurassic Park.

Men det visade sig att de fanns utomhus, där de stod på rad och tiggde mat från turisterna. Lämplig sådan (exempelvis morötter) kunde man köpa från djurparken. Djurskötare fanns i närheten, förmodligen för att kolla att ingen turist var dum i huvudet och försökte mata med taggtråd eller så.

Det är en stor djurpark att upptäcka. Lejon, björnar, tigrar, giraffer – men också mindre djur som pingviner, kaniner(!) och papegojor. Märkligt nog fanns det även ett område med plastdinosaurier. Totalt onödigt.

Det är med lite blandade känslor man besöker en djurpark. Det är fascinerande att titta på djur och de flesta(?) djurparker numera deltar ju i samarbeten för att hjälpa vissa djurarter. Men det tar samtidigt emot att se djur i bur. Med reservation för att det fanns områden som de hade tillgång till som inte vi såg, så kändes det som om utrymmena till djuren – särskilt de stora – var i minsta laget.

Det fanns möjlighet att besöka antingen djurparken eller det tropiska akvariet, eller både och (till en rabatterad kostnad). Vi valde det förstnämnda. Vi tyckte att vi fick rejält med valuta för pengarna. Djurparken är väldigt vacker att gå i, och vattenavdelningen med pingviner och andra var riktigt häftig eftersom man kunde se nästan allting undertill genom glasrutor.

Efter besöket var vi riktigt hungriga. Det fick bli varsin currywurst med pommes på centralstationen. Hutlösa priser, men riktigt gott.

Till sist blev det hotellet, för lite välförtjänt vila och wifi.

Hotellet, Ibis Budget Hamburg City, var verkligen budget till både pris och utseende. Det är det absolut billigaste rummet på hela resan, bara runt 750 kr. Men trots vissa märkligheter och något hårda sängar så gillade vi det. Varken hotellet eller rummet var slitet och vi har ingenting emot en enkel inredning.

Däremot hade vi önskat oss lite tjockare handdukar. Det kändes som om både handdukar och sängkläder hade varit med ett tag, alternativt att hotellet har fått ärva dessa från sina bättre ställda syskon i hotellfamiljen.

Jag kommer förresten att redovisa alla utgifter och kostnader under resan, som hjälp och vägledning till andra som funderar på att göra om vår resa, men inte förrän i ett sammanfattande inlägg när resan är slut. Just nu har vi ett antal dagar kvar att se fram emot, så häng kvar på bloggen!