Elbilssemester till Nice & Rimini

Efter en lång tågturné genom Europa sommaren 2019 (första delen på den resan kan du läsa här), tänkte jag och familjen att det kunde vara roligt att i stället ha bilsemester på kontinenten. Så vi såg fram emot att ta vår nyinköpta elbil (en Tesla Model 3) på sin första långfärd sommaren 2020.

Sedan kom pandemin och det blev förstås ingenting den sommaren. Inte heller sommaren därpå.

När 2022 nyss hade anlänt tog vi upp idén igen. Smittan verkade vara på väg bort. Skulle vi våga anta att restriktionerna skulle hävas? Eller kunde allt stänga ner igen i sista stund?

Vi bestämde oss för att chansa. Men det skulle inte bli någon bilsemester i den betydelse som jag lägger i ordet, det vill säga att vi skulle »bil-luffa« (köra från en plats till en annan med ojämna mellanrum), utan det skulle mer bli rena transportsträckor. Först ner till Nice i södra Frankrike för sol och bad där i en vecka, och sedan vidare till Rimini i östra Italien för sol och bad där i vecka, för att därefter köra raka vägen hem.

I Nice hade vi hittat vi en etagelägenhet på Airbnb som låg väldigt centralt och nära vattnet, medan vi i Rimini bokade in oss på ett hotellrum – också det på ett ställe nära vattnet. På väg ner till Nice räknade vi med två övernattningar, i Bonn respektive Lyon, medan vi satsade på att köra nonstop(!) hem från Italien.

Jag återkommer längre ned med reflektioner kring hur det var att köra Teslan genom Europa, men låt mig konstatera redan nu att just i år var nog vårt val av bil som färdsätt ovanligt bra. Dels med tanke på pilotstrejken inom SAS som höll på så länge (för att inte nämna köerna vid flygplatsernas säkerhetskontroller) och dels med tanke på att tågen på vissa ställen blev överfulla efter Tysklands sommarkampanj med 9 euro-biljetterna.

Nice, Frankrike

Senaste gången jag gjorde en riktigt lång bilresa var en roadtrip genom USA hösten 2009, tvärs över kontinenten från Washington, D.C. till San Francisco. Då var smarta mobiler något relativt nytt, så vi förlitade oss på en Tomtom-navigator (med en fejk-Carl Bildt som röst) och en jättetjock kartbok (som jag tror försvann någonstans i Ohio).

Fast även om det numera finns inbyggda kartor i alla mobiler och snart i alla bilar, innebär det inte att detta alltid fungerar bättre. Tekniken kan vara dum. Riktigt dum. Det känns inte som om AI kommer att ta över världen riktigt än – eller så döljer de(?) sin smarthet väldigt bra.

Waze, navigationsappen jag alltid använder när jag kör bil (även om jag bara ska till jobbet), gav mig exempelvis världens skrämselhicka samma morgon vi skulle köra iväg. Jag hade kollat och dubbelkollat i förväg hur långa våra körsträckor skulle vara och hur lång tid de skulle ta. Av någon anledning bestämde den sig för att resan ner till Rødby i Danmark plötsligt skulle bli mycket längre både längd- och tidsmässigt än vad den sagt förut, trots att inga störningar (till exempel trafikstockningar eller vägarbeten) rapporterats. Förklaringen låg i att Waze av någon anledning tyckte att det var fullt logiskt att ta färjan till Puttgarden och tillbaka först…

Teslans inbyggda navigation var inte helt klockren den heller. Som när den trodde att färjan mellan Rødby och Puttgarden utgjorde en vanlig bilväg, och vi därför inte skulle ha laddning nog att nå fram till första laddstoppet i Tyskland. Fast det var å andra sidan en felaktig beräkning åt rätt håll, så att säga.

»Håll dig under 130 km/h för att nå destinationen.« Okej då, bilen.

Det var en del vägarbeten och småolyckor på autobahn, så färden söderut tog längre tid än vi trodde. Å andra sidan var det trevligt att se något mer än bara motorväg. Det finns många fina sträckor och byar som man egentligen borde ta mer tid till att utforska.

Vi nådde vårt hotell i Bonn lite väl sent på kvällen, trötta och hungriga. Jag hittade ett fejk-Lidl där jag kunde få något ätbart, medan övriga familjen fick mat från Pizza Hut. Fast de var inte helt nöjda med vad som var pizzan. I min iver att försöka prata den lilla tyska jag kunde, hade jag nämligen sagt till personalen att det skulle vara schinken på pizzan. Fast personalen trodde att jag pratade engelska och antog därför att jag menade chicken. Så det blev två kycklingpizzor. 😬 Sorry, guys!

Vårt första resmål var som sagt Nice på franska sydkusten. Vi har varit där förut och Lovisa har längtat dit sedan dess, då hon tycker att det är hennes favoritstad.

Nu hade vi övernattat i Bonn. Nästa gång skulle bli i Lyon. Fast dessa städer är väl inte direkt på vägen till Nice, åtminstone inte om man ska köra den raka vägen?

Och det stämmer bra. Vi tog en omväg via de städerna av en enda anledning: Jag ville besöka Luxemburg, för att kunna pricka av ännu en mikronation. Men det skulle inte bli något långvarigt besök. Bara köra runt lite i huvudstaden och sedan vidare. Vis av erfarenheterna från Liechtenstein (när vi var där på tågluffen) tänkte vi att en lunch eller ett mellanmål här skulle bli väldigt mycket dyrare än någon annanstans, så vi skulle inte ens stanna för att köpa en glass.

En liten (småtråkig) bit av Luxemburg.

Fast det hade nog varit värt det, för oj så fint det var! Vackra byggnader omgivna av flodraviner, och så gamla befästningar som grädde på moset. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte hade kameran framme och tog några bilder på stadskärnan. Det var inte förrän vi tog en paus nere i något bostadsområde nedanför allting som jag tog fram kameran – och då var det ju så dags! 😂

Kameran hade jag dock framme när vi anlände till Lyon, efter många och långa timmar på franska motorvägar. Vi var rejält trötta, men vi tvingade oss ut för att äta och för att ta en promenad i staden.

På promenad genom Lyon.

Lyon visade sig vara en riktigt vacker stad – åtminstone de delar vi såg. Massor av träd på både små och stora gator. Och så en stor fin park vid floden Rhône som hette Parc de la Tête d’Or. »Det gyllene huvudets park«, ungefär. Det finns nämligen en legend om att Jesus huvud ska finnas begravt med någon skatt i parken. Vi var dock för trötta för att orka leta…

Det är på sådana här resor man, gång på gång, inser hur stort och varierande Europa är. Vi hade lätt kunnat tillbringa en vecka här för att utforska och uppleva. Nu blir det små nålstick här och var. Fast ja, det finns ju inte tid i livet att uppleva precis allting. Kanske lika bra det?

Tredje och sista resdagen skulle inte ha blivit så lång, egentligen. Vi skulle köra från Lyon till Nice via Marseilles. Varför omvägen via Marseilles? För att det låg så nära vår resrutt, så det kändes dumt att inte köra inom, kanske äta lite lunch och sedan strosa i hamnen innan vi körde vidare. Vi hade gott om tid till detta. Trodde vi.

Vältrafikerad motorväg i Frankrike
Fransk motorväg. Effektiv, men inte så skojig.

Efter en påfyllning av batteriet i Aix-en-Provence körde vi söderut mot den stora hamnstaden. Jag hade knappat in Vieux Port (»gamla hamnen«) i Waze och guidade Emelie medan hon körde. Allt gick bra, ända fram tills att vi råkade missa en avfart och vi försökte komma rätt igen genom att ta nästa avfart.

Grande erreur. För nu hamnade vi snabbt inne i kvarter som utländska turister nog sällan skådar. Waze fick spader av alla avstängda gator och det fick snart Emelie också. 😜 Vi kom in på allt märkligare och mindre gator, där vår Tesla genast kändes alldeles för stor att navigera. Rödljus, vägarbeten, människor som plötsligt sprang över gatan, otydlig skyltning, återvändsgränder… Samtidigt som min mobil hade börjat dimma ner skärmen på grund av värmen (ja, faktiskt!), så jag såg allt mindre av hur vi skulle köra. Det var en mindre mardröm.

Till slut kom vi så långt att vi åtminstone fick se en liten glimt av den gamla hamnen. Men någon lunch där vågade vi inte satsa på, så vi tog oss därifrån så fort vi kunde.

På ett sätt kändes det som den smutsigaste och jobbigaste staden jag har varit i, men på ett annat ville jag inte heller döma ut Marseille. Vi kommer kanske dit igen, men då inte med bil. (Nej, stryk det. Det blir definitivt inte med bil.)

Vidare mot Nice, där vi skulle tillbringa en vecka med att antingen ligga på stranden eller dricka iskaffe på balkongen – tänkte vi oss. Vår lägenhet, med tillhörande parkeringsplats, låg bara två kvarter från havet. Vi hade gott om tid innan vi skulle hämta upp nycklarna klockan 17 samma dag. Om det nu inte hade varit för att navigeringsappen plötsligt blev rödare än rött:

Inte något man vill se i Waze.

En eller flera trafikolyckor hade orsakat kaos på motorvägen. Vi närmade oss detta kaos i 130 km/h, och för varje minut växte den beräknade förseningen. Jag sökte efter alternativa färdvägar, men det fanns liksom inga bra alternativ. Antingen skulle vi åka på småvägar över bergen eller så skulle vi köra på parallellvägar närmare havet som redan hade hunnit bli överbelastade. Båda alternativen innebar minst lika lång om inte längre färdtid. Så det blev till att sitta i bilkö.

Lyckligtvis var det inga problem för vårt Airbnb-ställe att vi kom lite senare, så vi kunde bara koncentrera oss på att inte bli påkörda av någon.

Det gamla rådet till bilförare, »anta att alla andra är idioter«, kom väl till pass.

Hade folk dessutom lytt följande två råd när det är tät trafik, så hade många olyckor och skräckupplevelser kunnat undvikas:

  1. Håll dig i din egen fil.
  2. Om du inte tänker följa råd 1, använd då blinkersen så att vi andra vet vad du tänker göra.

Egentligen skulle vi ha kört och laddat en sista gång före Nice, så att bilen skulle ha tillräckligt för att kunna ha igång sentry mode (det vill säga kameraövervakningen) under den kommande veckan (går batteriet under 20 procent så stängs denna funktion automatiskt av), men på grund av tidsbristen körde vi direkt och hämtade lägenhetsnycklarna. Sedan gick Emelie och Lovisa till lägenheten medan jag fick köra iväg till en supercharger. Den närmaste låg en bra bit utanför staden, så det tog en halvtimme att köra dit på snirkliga bergsvägar(!), ungefär 20 minuter att ladda, och sedan en halvtimme att köra tillbaka.

När jag väl kom till det underjordiska parkeringsgaraget, såg jag att recensionerna av det stämde väldigt väl: Det var mörkt, det var trångt och det var kvävande varmt. Till slut lyckades jag lirka in bilen i en av de alldeles för små parkeringsfickorna och släpa upp de kvarvarande väskorna från underjorden till en lika varm Nicekväll.

Hela familjen kunde så sammanstråla i lägenheten, innan vi gick ut för att äta en bit mat och sedan återvända direkt för att sova. Äntligen framme!

Husfasad i Nice. Dock inte huset vi bodde i.

Och äntligen kunde vår semester börja på riktigt.

Det här är andra gången vi besöker Nice som familj. Förra gången var i samband med vår tågluff, ett besök som gjorde att Lovisa så småningom utnämnde staden till en av de platser där hon kan tänka sig att bo.

Staden är faktiskt väldigt bra. Sällan något dåligt väder, den har en superlång strandpromenad och det är mysigt att gå omkring där – särskilt i Vieux Nice (eller »gamla Nice«).

Parasailing för €90 per par.

Nu har jag dessutom omfamnat den steniga stranden, som jag hade så svårt för vid förra besöket. Ja, det gör fortfarande väldigt ont att gå på småstenarna, men bara om man är barfota. Nu hade vi med oss strandskor. Ett snabbt ombyte, och plötsligt så föredrog jag stenstrand framför sandstrand!

Tänk bara: Ingen sand som kommer in överallt och hänger med ända hem, hur man än gör. Det är roligare att titta på stenar än på sand. Och vill man kan man blunda hela tiden under solandet, för man hör direkt om någon närmar sig (för att stjäla plånboken).

Kvällsdopp i Nice.

Lägenheten var förresten helt okej. Vi var inte helt nöjda med städningen och duschmunstycket behövde bytas ut, men båda sakerna åtgärdades ganska snabbt när vi påpekade dem. Givetvis töms soptunnorna mitt i natten så att man vaknar av allt knakelibrak, men det är så det är när man tvunget ska bo mitt på en restauranggata.

Jag hade skrivit upp ett antal reservalternativ på kulturella aktiviteter om det skulle bli dåligt väder, men det var »tyvärr« strålande väder hela tiden. Det var nästan för varmt ibland, om än inte lika extremt som på vägen ned när vi lyckades nå 40 grader i södra Frankrike.

En utflykt blev det faktiskt. Inte någon kulturell sådan dock: Det stora köpcentrat CAP3000, som ligger bredvid flygplatsen, och som tydligen nyligen blivit utsett till »Världens bästa köpcentrum«. Nja, då tycker jag nog att Väla är bättre. 😜 Det såg fint ut och hade bra utsikt mot havet, men det var rätt mycket döda och tråkiga ytor.

I en av leksaksaffärerna sålde man en ganska stor modell av USS Enterprise från originalserien av Star Trek. På skylten stod det (bokstavligen) »STARTRECK USS ENTREPRISE«. Även om modellen var billig (bara 320 euro) kan jag inte stödja någon som misshandlar Star Trek så mycket. Haha!

Vi bodde förresten i vad som skulle kunna kallas för »svenskkvarteren«. Uppkallat av mig inte för att det bor särskilt många svenskar där (inte vad jag vet i alla fall), men för att det både fanns Avenue de Suède och Avenue Gustave V i närheten. Gamle kungen gillade nämligen att besöka Nice, och förutom gatan så finns det även en byst av honom i en av parkerna.

Pink Parade, Nice, 2022.

På tal om Gustav V, tänkte jag säga… Mitt under vårt besök inträffade Pink Parade, där ett pridetåg gick genom staden. Fullt med folk och liv.

Vi noterade två saker. Först att tåget var välbevakat. Soldater (tror att de var det, för de gick i alla fall i kamouflerade uniformer) med automatvapen gick en bit ifrån och hade uppsikt åt alla håll. Med tanke på terrorattentatet 2016 förstår jag att de var på sin vakt.

Sedan såg vi att efter tåget kom städpatruller från kommunen, som plockade och sopade upp det som hamnat på marken. Väldigt effektivt och väldigt smart! Och närmast nödvändigt. Jag kan tänka mig vilket trafikkaos det skulle bli om någon bil skulle få punktering på grund av en krossad glasflaska.

Den väldigt långa Avenue Jean Médecin.

Rimini, Italien

Efter en vecka på Rivieran var det dags att lämna tillbaka lägenhetsnycklarna och sätta sig i bilen igen. Kamerorna hade varit igång hela tiden, så det var gott om inspelningar av människor och bilar som hade kommit lite för nära. En av nätterna hade en potentiell biltjuv gått runt och dragit i dörrhandtagen på alla bilar, så även vår, för att kolla om någon hade glömt låsa. Det »säkra« parkeringsgaraget var inte så säkert ändå.

Färden till Italien gick bra. Precis som i Frankrike så valde vi att köra på betalvägar så mycket vi kunde, då gratisalternativen är mycket långsammare och inte sällan av sämre kvalitet.

Betalvägarna kostar lite olika. Ibland är det en fast avgift, men oftast får man betala för hur lång sträcka man kör (verkar vara runt €10 per 100 kilometer). I det sistnämnda fallet får man en biljett från en automat när man kör på en betalväg, och när man sedan lämnar vägen så stoppar man in biljetten i en annan automat som räknar ut hur långt man kört, varpå man betalar med kort eller kontanter.

Biljettautomat på italienska autostradan.

Vi märkte snabbt att värmen och vädret var lika bra på den italienska östkusten som det var på den franska sydkusten. Extra pluspoäng till Italien för att jag i princip konstant hade 5G-täckning på telefonen under hela min vistelse där. Jag tror inte jag hade det en enda gång i Frankrike, inte ens inne i Nice.

Rimini var verkligen superturistigt. Här är knökat med hotell, restauranger och barer, som alla trängs för att försöka vara så nära den runt 1,5 mil långa sandstranden som möjligt.

Och vi bodde i princip mitt i den smeten. Några få meter från Piazzale John Fitzgerald Kennedy, där Red Bull för tillfället höll i någon streetbasketturnering – som pågick in på småtimmarna. Lyckligtvis var fönstren och balkongdörren förvånansvärt bra tätade och stängde ute nästan allt ljud.

Rimini valdes inte enbart för möjligheten att sola och bada, för det är ju inte direkt något exklusivt när det gäller Italien. Nej, bonusen var att vi skulle komma väldigt nära San Marino – världens femte minsta nation. När vi planerade vår tågluff inför sommaren 2019 var Rimini faktiskt med som ett av resmålen, just för denna närhet. Tanken var att besöka så många mikronationer som möjligt under resan, vilket hade blivit Monaco, Vatikanstaten, San Marino och Liechtenstein.

Vi hade lyckats besöka de tre andra, så nu fanns chansen att »fylla i luckan«. Och vi hade ju redan klarat av Luxemburg på vägen ner, så nu blev det två mikronationer på en och samma resa. Inte många kvar nu i Europa… 😎

Montale, eller Terza Torre, det tredje tornet

Vår första tanke var att ta bussen från Rimini upp till den lilla bergsnationen, men våra magar var för tillfället inte riktigt som de borde vara. Att då skumpa fram i en buss i nästan en timme, med oklar status för luftkonditionering och toalett ombord, kändes inte aktuellt. Så vi dammade av bilen och hoppades att vårt fartmonster inte skulle fastna i någon gränd uppe på klippan.

Vi siktade först på att parkera lite längre ned på berget och ta Funivia di San Marino, eller bergbanan, upp. Där var dock redan knökat med bilar, så vi fortsatte uppåt på vinst och förlust. Turligt nog hittade vi snabbt en parkeringsplats och kunde börja utforska klippstaden.

Utsikt mot norr från San Marino

Vi kunde genast slå fast två saker: Den ena var att utsikten var helt fantastisk! Den andra var att det (otroligt nog) var ännu mer turistiskt här än i Rimini.

Butikerna i de trånga gränderna hade ingen större variation. Antingen såldes det souvenirer, smycken eller airsoftvapen(!). Det kanske fanns en tid då någon form av autenticitet existerat i stadsbilden, men den kändes väldigt avlägsen.

Detta inte sagt som någon direkt kritik, utan mer ett konstaterande. Utvecklingen hit har förmodligen varit helt nödvändig. Hur ska annars ett sådant här land dra in några pengar, om inte genom att först och främst tjäna pengar på turismen?

Guaita, eller Prima Torre, det första tornet.

Förutom att ha en lång och intressant historia, så har San Marino även ett intressant styrelseskick. Två »kaptener« är regerings- och statschefer. De tjänstgör sex månader i taget i överlappande perioder, efter val som sker i april och oktober varje år.

Hur är det med Riminis historia då? Den är längre än man kanske tror, då staden grundades för drygt 2.200 år sedan under romartiden. Staden var länge ett viktigt nav mellan norra och södra halvön.

En av dagarna klev vi ombord på ett av turisttågen som puttrade fram längs gatorna och fick då se lite mer än bara turistsakerna.

Här finns exempelvis en av de äldsta triumfbågarna i världen, Arco di Augusto, som samtidigt har en ovanligt hög passage – runt tio meter. Det här var den gamla stadsporten och en del av muren som gick runt staden. Mussolini och gänget rev en del av byggnationerna runt triumfbågen på 1930-talet, men lyckligtvis är det viktigaste kvar.

En vacker syn var en nästan tvåtusenårig bro som fortfarande är i bruk..!

Tiberius/Augustus bro i Rimini.

Den kallas omväxlande Ponte di Tiberio och Pons Augustus, lite grand beroende på om man vill hedra kejsaren som startade bygget av bron eller kejsaren som avslutade det.

Rimini är även känt för att vara födelseorten för Federico Fellini, den store italienske filmregissören. (Ja, det var han som gjorde La Dolce Vita.) Här och var såg man tecken på det. Som att en park blivit uppkallad efter honom. Eller att en hel radda med gator har fått namn efter hans filmer. Måste vara lite speciellt att bo på en gata som (bokstavligen) heter 8½ (1963)… För övrigt en ganska skum film, om jag minns rätt.

Standardmat.

Vid det här laget, halvannan vecka in på semestern, började vi bli ganska trötta på maten: Kött av något slag, tillsammans med något friterat tillbehör. Tyvärr var de enda alternativen av typen bläckfisk eller musslor/ostron, om man nu inte ville äta pizza eller hamburgare.

Vi försökte hitta något alternativ, men det var närmast omöjligt! Rimini verkade exempelvis bara ha en enda thailändsk restaurang som var öppen, och den låg för långt bort för att vi skulle överväga att besöka den. Vi började längta efter hemlagad mat.

Med tanke på hur stor stad Rimini egentligen är, så är det konstigt att matutbudet inte var mer varierat. Här bor över 150.000 människor och mer än dubbelt så mycket totalt i regionen. Så här fanns både en Apple Store och ett Ikea-varuhus (som vi besökte på vägen ner från San Marino för att äta några köttbullar – allt för att få lite variation i maten).

Gatumiljö i Rimini.

Mot slutet av vår vistelse kom det äntligen lite regn! Och lite åska. Vi var överens om att Rimini hade varit trevligt att besöka, men att vi förmodligen inte skulle komma hit fler gånger. Sol och bad kan man få på fler platser, så hellre då utforska andra alternativ för att få åtminstone lite mer perspektiv.

Så småningom blev det dags att resa hem. Och herreminje, vilken resa… Eftersom vi envisades med att köra utan övernattning, blev det en rejäl motorvägsöverdos. Jag tror aldrig att Tyskland har känts så stort och så långt som det gjorde nu.

Det tog ganska exakt 24 timmar att köra från Rimini hem till Helsingborg. Fy sören. Det tog ett tag innan man blev människa igen, kan jag säga.

Supercharger i Varazze, Italien.

Semester med elbil

Att köra Teslan ner i Europa var riktigt, riktigt skönt. Bra komfort, bra luftkonditionering, bra tryck i accelerationen, inga växlar…

Teslas superchargernätverk är så pass bra utbyggt att det egentligen aldrig är särskilt långt till nästa laddare, särskilt inte om man färdas längs de större vägarna. Även om Tesla numera har öppnat upp vissa laddningsstationer till andra bilmärken, så var det sällan det var mer än halvfullt när vi anlände till en supercharger.

Vid några tillfällen var det kanske 80-90 procents beläggning och vid ett enda tillfälle (på ett ställe i Luxemburg där det bara fanns fyra laddare) fick vi stå och vänta. (Eller hade fått stå och vänta, för vi behövde egentligen inte ladda just där och då, så vi bara körde vidare till nästa laddare.)

En annan sak som är bra med Teslas nätverk är att det sällan eller aldrig är några tekniska problem. Kontokortet är förregistrerat hos Tesla och laddaren förstår själv vilken bil som laddar, så allt sköts automatiskt. Jag behöver alltså inte pilla med någon app eller ens trycka på en knapp. Bara att backa upp till ledig laddare, sätta i laddkabeln och så vänta på att laddningen blir klar. Så himla smidigt! Och så här funkar det överallt, oavsett vilket land man råkar befinna sig i.

Det tråkiga är att placeringen av dessa laddningsstationer kan vara himmel eller helvete eller något däremellan. De kan ligga ute vid något ödsligt industriområde. De kan ligga vid något köpcentrum. Eller precis bredvid ett stort utbud av restauranger och bagerier. Ibland får man köra vidare för att kunna köpa något att äta eller att gå på toa, medan det ibland finns särskilda toaletter som bara Teslaägare får använda (och där koden till toaletten syns på skärmen i bilen när man anländer!). Som sagt, läget och därmed standarden på laddningsstationerna varierar väldigt.

Supercharger i Wörgl, Österrike.

Det är inte alltid helt lätt att hitta till laddningsstationerna heller. Visst, bilen guidar en till platsen via skärmen, men stundtals har detta känts väldigt mycket som geocaching. Ja, jag vet att den ska finnas där, jag ser platsen på kartan – men likväl kan jag få leta lite runtomkring för att hitta »skatten«.

Om man är van vid bensinmackarnas enorma och ständigt upplysta skyltar, trots att mackarna inte sällan ligger precis bredvid motorvägen och ändå borde synas, så blir det en stor kontrast mot Teslas smått anonyma laddplatser som oftast inte finns precis bredvid motorvägen. Ibland finns det en liten grå skylt som anger att det minsann finns 16 laddningsställ precis runt hörnet, men oftast är det lättare att bara se vart eller varifrån alla Teslor kör.

Å andra sidan verkar inte andra laddare heller vara särskilt synliga. Ibland kan det finnas en laddare från Ionity eller något annat märke ganska nära eller till och med vid en bensinstation, men de hör till undantagen. Vid dessa tillfällen brukar det då åtminstone finnas ett piktogram på någon översiktsskylt som visar att det finns en elbilsladdare på platsen.

Vi laddade enbart på Teslas egna laddare, förutom vid ett tillfälle då vi behövde fylla på lite efter vår tripp till San Marino. Jag använde appen PlugShare för att hitta en lämplig laddare. Första försöket misslyckades. Jag lyckades inte få den rekommenderade appen och laddaren att förstå varandra. Så vi fick köra vidare. Långt inne i något bostadsområde, på en boendeparkering, skulle det tydligen finnas en annan laddare.

Italiensk elbilsladdare.

Och jo, det fanns det. En ny app fick laddas ner, ett konto registreras (med en inte helt intuitiv valideringsprocess) och sedan kunde vi till slut få några välbehövliga kilowattimmar i batteriet. Tur att det var dagtid och att området verkade säkert. Det kändes hyfsat udda att stå mitt i ett bostadsområde och »tanka« bilen.

Tyvärr är det ju fortfarande så att man inte bara kan använda sitt kontokort för att ladda bilen (undantag sägs börja komma), vilket är riktigt märkligt. Antingen behöver man en app (ibland en som bara fungerar på en viss kedjas laddare) eller en laddbricka (av rfid-typ) som man får skaffa i förväg. Ibland behöver man ett abonnemang, ibland inte. Allt detta utgör en väldigt onödig tröskel, som jag kan förstå avskräcker människor från att skaffa elbil.

Jag kan bara återigen prisa Tesla för dess enkelhet och smidighet på detta område.

Nu kom jag in i Teslaägandet relativt sent, men jag har förstått från andra ägare att det fanns en särskild sammanhållning förut. Alla var »early adopters« och delade en värld som få andra hunnit uppleva. Kanske lite som när man var först ut med iPhone en gång i tiden?

I några av de Facebookgrupper om Tesla som jag är med i (ja, jag är med i ett par stycken!) kan det fortfarande kännas som en särskild gemenskap, men ute på vägarna har det var lite hit-and-miss. Vid ett tillfälle i Tyskland »fick« vi inte ställa oss bredvid en annan (arg och äldre) gubbe och ladda, förmodligen för att vi då eventuellt skulle dela på effekten. (Förklaring: På äldre superchargers delas effekten mellan olika stolppar. Så om två olika bilar ansluter sig till exempelvis stolpe 3A respektive 4B, så får de båda full effekt, men om de ansluter sig till 3A respektive 3B så får de dela på effekten.)

Fast vid ett annat tillfälle så fick vi vår vindruta putsad(!) av en annan Teslaägare, bara sådär rätt upp och ner. Jag kan väl anta att Teslaägare numera är som folk är mest, eller kanske som bakterier: Vissa är godartade, andra är skadliga och de allra flesta gör inget särskilt. 😉

Förbrukning

Så till lite siffror. Jag förde nämligen lite statistik över vårt laddande, så hur mycket av den däringa elektriciteten gick det åt? (Vi lämnade Helsingborg med ett batteri laddat hemma till 100 procent.)

Helsingborg–Bonn

SuperchargerKörd sträckaSnittförbrukningLaddningTidKostnad
Nørre Alslev (DK)213 km214 Wh/km33–61 %12 min90:99 DKK
Reinfelt (DE)160 km194 Wh/km16–68 %17 min€22:23
Laurenau (DE)222 km169 Wh/km13–78 %25 min€27:84
Frechen (DE)271 km175 Wh/km7–61 %16 min€23:37

Bonn–Lyon

SuperchargerKörd sträckaSnittförbrukningLaddningTidKostnad
Wittlich (DE)169 km204 Wh/km6–60 %19 min€22:55
Metz Sud (FR)182 km167 Wh/km16–72 %19 min€21:50
Val-de-Meuse (FR)161 km188 Wh/km28–75 %22 min€17:50
Tournus (FR)197 km184 Wh/km23–54 %9 min€11:76
Dardilly (FR)93 km175 Wh/km30–59 %9 min€10:71

Lyon–Nice

SuperchargerKörd sträckaSnittförbrukningLaddningTidKostnad
Montélimar (FR)160 km161 Wh/km17–68 %17 min€19:89
Aix-en-Provence (FR)172 km172 Wh/km24–79 %26 min€20:91
Nice (FR)256 km168 Wh/km16–71 %18 min€21:00

Nice–Rimini

SuperchargerKörd sträckaSnittförbrukningLaddningTidKostnad
Imperia (IT)102 km162 Wh/km11–49 %15 min€15:60
Varazze (IT)81 km163 Wh/km31–67 %16 min€13:50
Parma North (IT)254 km167 Wh/km6–66 %20 min€24:44
Forli (IT)165 km202 Wh/km18–80 %25 min€24:96

Rimini–Helsingborg

SuperchargerKörd sträckaSnittförbrukningLaddningTidKostnad
Forli (IT)188 km191 Wh/km5–80 %29 min€29:58
Affi (IT)225 km200 Wh/km14–86 %36 min€27:54
Langkampfen (AT)308 km168 Wh/km11–86 %33 min€32:48
Erlangen (DE)284 km181 Wh/km11–62 %17 min€22:00
Knetzgau (DE)80 km224 Wh/km36–85 %25 min€19:44
Lutterberg (DE)227 km218 Wh/km12–81 %32 min€28:08
Bispingen (DE)246 km205 Wh/km8–43 %14 min€14:85
Reinfeld (DE)103 km243 Wh/km7–65 %19 min€24:30
Nørre Alslev (DK)155 km238 Wh/km11–70 %25 min213:75 DKK

(Saknas gör laddningen i Rimini på en Be Charge-laddare, där vi laddade strax under 10 kWh på åtta och en halv minut för €4:84.)

Vi kom hem med 6 procent kvar på batteriet. Vi hade då, sedan laddaren i Danmark, kört 212 kilometer och använt i snitt 210 Wh/km.

Totalt körde vi 4.888 kilometer och gjorde av med 930 kWh. Det ger ett snitt på 190 Wh/km.

Nu är siffrorna inte helt rättvisande, för det är inte bara själva körningen som förbrukar energi utan även annat. Inte minst sentry mode, kameraövervakningen. Den var igång dygnet runt när bilen stod parkerad. Det är något vi valde själva av säkerhetsskäl, så det är inget måste att ha igång, men i exempelvis Nice innebar det att vi därmed tappade 30 procentenheter. Hade bilen fått »sova« så hade den förbrukningen förmodligen inte ens varit 3 procentenheter. Fast den absoluta majoriteten av förbrukningen beror förstås på att bilen rör på sig.

Räknar vi med 11 kronor för en euro och nästan 1:50 kronor för en dansk krona, så innebär det att transportkostnaden blev runt 6.000 kr.

Säg nu att vi hade tagit en fossilbil som går på bensin eller diesel. Vi räknar med en förbrukning på 0,65 liter per mil (vilket var ungefär vad vår förra bil, en Volkswagen Golf, drog) och en literkostnad på 20 kronor. Då hade transportkostnaden blivit runt 6.350 kronor.

lite billigare än att köra fossilbil, men detta kan förstås skilja sig både uppåt och nedåt beroende på hur man räknar. Det finns fossilbilar som har lägre förbrukning, samtidigt som det finns laddningsabonnemang som kan ge billigare el än Tesla (som tog runt 5-6 kronor per kWh).

En Tesla Lounge i Österrike, endast tillgänglig för Teslaägare.

Den som kikar i tabellerna lägger märke till att vi inte laddar fullt. Som mest upp till 86 procent, men oftast lägre än så. Varför? Man brukar ju fylla tanken med bensin/diesel om man ändå tankar.

Svaret handlar om effektivitet, om att optimera laddningen. Rent generellt skulle man kunna säga att det tar lika lång tid att ladda ett elbilsbatteri från 20 till 80 procent, som att ladda det från 80 till 100 procent (på ett ungefär). Det är liksom inte värt vad det tar i tid att ladda till fullt hela tiden. Bättre då att köra »slut« på batteriet för att sedan kunna ha en högre laddningshastighet upp till den laddningsnivå som krävs för att man ska komma till nästa laddare. (Vad som är »optimalt« är dock en vetenskap i sig, så det finns rätt många åsikter på området.)

Jag anar att detta kan låta lite jobbigt. Kanske rentav att man drabbas av så kallad räckviddsångest, när man inte »får« ladda fullt eller att man måste ladda fler gånger än om man tankar fossilbränsle.

Men det är faktiskt inte så tokigt som det kanske först låter. Vi upptäckte nämligen väldigt snabbt att dessa laddningstillfällen kom mycket lägligt. Det blev behövliga pauser på en väldigt lång resa. Det var skönt att få sträcka på benen efter att ha kört en timme eller två, och kanske äta något och/eller gå på toaletten.

Det var aldrig att vi kände »men åååh, vilken tid det tar!«, utan vi passade på att kolla mejlen och nyheterna eller spela något spel. Och ibland gick laddningen så pass snabbt att vi inte hann äta färdigt eller inte kände oss redo riktigt, så då laddade vi lite mer än vi behövde.

Gott om ström på superchargern i Tyskland.

En sak som däremot inte riktigt fungerade så smidigt var bytet av mobiloperatör mellan olika länder. Bilen är nämligen alltid (om den inte »sover«) uppkopplad via mobilnätet, vilket möjliggör många funktioner – som att lyssna på Spotify, titta på Netflix eller kunna sätta igång luftkonditioneringen via mobilappen på väg tillbaka från stranden.

Bilens mobilabonnemang har roaming över (minst) hela Europa, så teoretiskt borde överlämningen mellan olika länder ske lika automatiskt och snabbt som i ens egen mobil. Men nu hände det flera gånger att bilen saknade mobiltäckning flera mil efter att vi hade passerat landsgränsen. Det gick fortfarande att navigera (åtminstone om vi redan hade en aktiv navigation), men satellitkartan försvann och om vi parkerade bilen och gick därifrån så kunde vi inte nå bilen via appen.

Jag vet inte om det finns något trick för att snabbare få bilen att byta mobilnät, men det borde inte behövas. När vi exempelvis lämnade Frankrike hjälpte det inte ens att vi hade valt en destination långt inne i Italien och dessutom laddade på en italiensk supercharger – vilket borde fått bilen att förstå att jo, vi tänkte verkligen köra inne i Italien… Väldigt märkligt. (Jag gissar att det är enkelt ordnat med en mjukvarufix.)

Slutord

Det finns väldigt många åsikter och uppfattningar om elbilar. Att de är dyra, att de går på koleldad elektricitet, att de inte har så lång räckvidd, att det tar lång tid att ladda…

Oftast görs ganska överdrivna jämförelser. Som personerna som säger att de aldrig skulle köpa en elbil, för då kan de inte köra motvind i snöstorm med husvagn i 50 mil. Ungefär så.

Fast för vardagsbruk, det som bilar faktiskt används till mest, spelar det inte så stor roll om räckvidden är 200 kilometer eller 800 kilometer. Visst, det är skönt att slippa ladda så ofta, men har man tillgång till laddare vid sin arbetsplats eller hemma så är det bättre än om man har en fossilbil. Väldigt mycket bättre, tycker jag, eftersom jag alltid kommer ut till en lagom laddad bil på morgonen och aldrig behöver ladda längs vägen (om jag nu inte ska köra flera hundra kilometer på en gång).

Och det funkar, som sagt, bra även på längre sträckor – som den här resan i Europa. Visst, vill man avverka resan genom att köra etapper på 700-800 kilometer i taget, så går det inte med elbilar. Inte än i alla fall. Men kan man tänka sig att stanna varannan eller var tredje timme och ta en paus på en 10-15 minuter, så finns det ingen egentlig skillnad.

Bilens navigation var riktigt duktig på att beräkna hur mycket vi skulle ha kvar i batteriet när vi kom fram till en destination. Började vi köra med en laddningsnivå på 70-80 procent och det stod att vi skulle ha exempelvis 8 procent kvar, så slog det aldrig på mer än 2 procentenheter. Och eftersom siffran hela tiden uppdaterades efterhand som vi körde, kunde vi vara säkra på att aldrig få batteritorsk.

Jag tror detta sistnämnda är en sak som inte kan överskattas. Folk vill inte bli stående ute med bilen, oavsett om det är ett punkterat däck eller om drivmedlet tagit slut. Bensin och diesel finns »överallt« och kan i värsta fall hämtas med en dunk. Men om batteriet laddas ur mitt på autobahn, vad gör man då? Jag förstår helt den tanken och den rädslan.

Men jag skulle vilja hävda att laddare faktiskt också »överallt« numera. Tittar jag i mina laddningsappar, så finns det laddare på väldigt många ställen. De flesta är förvisso inte snabbladdare, men om det bara handlar om att kunna ta sig vidare så finns det få ursäkter att bli stående med en elbil. Inte minst eftersom man i absoluta nödfall faktiskt kan koppla in sig på ett helt vanligt vägguttag…

Nå, skulle vi göra om resan på samma sätt igen? Nej, det hade vi faktiskt inte gjort.

Eftersom den här semestern egentligen bara handlade om att ta oss till ställe A och vara där en vecka, och sedan ta oss till ställe B för att vara där en vecka, så kunde vi lika gärna ha tagit tåget eller flyget. (Helst det förstnämnda.) Vi använde aldrig bilen (förutom en gång) för att göra några utfärder när vi väl var på respektive plats och vi tog inga direkta omvägar under resans gång, så att ta bilen kändes rätt så onödigt nu i efterhand.

Men om vi däremot ska göra en riktig roadtrip, där resan blir en upplevelse i sig, så blir det definitivt vår Tesla vi tar då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close