För den som försöker lära känna mig enbart genom att läsa min blogg, kommer att missa en hel del. Eller har i alla fall missat en del viktiga saker hittills, inser jag nu när jag kollar igenom gamla inlägg. För ingenstans har jag nämnt familjens stora kärlek för Studio Ghibli-filmer.
Vadå för filmer? undrar någon nu. Undrar ni det, så har ni inte bara missat någonting om mig, utan något väldigt speciellt överlag.
Studio Ghibli är en japansk filmstudio som producerar… tja, tecknad film. Eller anime, som den här stilen också kallas. Flera av deras filmer har blivit stora publikfavoriter, som Spirited Away (som även vann en Oscar för bästa animerade långfilm), Kikis expressbud och Min granne Totoro.
Den sistnämnda filmen innehåller deras mest populära karaktär (som inte helt överraskande heter just Totoro), en skogsande eller skogens beskyddare eller något sådant. Vi blev så förälskade i Totoro att vår brevlåda pryds av en bild på honom sedan snart tio år, vår registreringsskylt till bilen bär hans namn – förutom att vi förstås har köpt t-shirts, affischer, böcker med mera…
En dag i våras såg jag av en händelse att Min granne Totoro skulle sättas upp som teaterpjäs..! För första gången någonsin. Skulle det verkligen vara möjligt att göra en scenversion av filmen? Det lät omöjligt och samtidigt väldigt lockande.
Pjäsen skulle sättas upp i London, så det var ändå relativt nära oss. Jag menar, det kunde lika gärna ha varit i Japan! Så vi bokade teaterbiljetter så fort det gick, hittade hotell och flyg och sedan var det bara att vänta på att det skulle bli november.
Detta blev andra gången vi åkte till London ihop som familj. Förra gången var för nästan exakt elva år sedan, när vi plötsligt fick för oss att göra en höstresa dit. Då hade Lovisa nätt och jämnt lärt sig att gå och mindes inte så mycket av resan – något hon har varit sur över sedan länge. ☺️
För att få en så smidig resa som möjligt hade vi inget incheckat bagage, utan klarade oss med varsin ryggsäck. Det blev lite extra Tetris över packningen, men gick alldeles utmärkt.
Det skulle dock inte bara bli teater för oss. Vi hade även bokat in oss på ABBA Voyage, där vi skulle få se »abbatarerna« uppträda på scen. Eller ja, inte på scen, för det var ju inte riktiga personer, men… jaja, ni fattar.
Hotellet hade jag fått äran att välja. Jag hittade ett som låg strategiskt till utifrån våra behov och verkade fräscht till ett rimligt pris. Jag hade noterat i recensionerna att jo, hotellet var rätt så fräscht, men vad menades med att det gällde att man inte var så blyg inför sina medboende på rummet..?
Det tog inte lång tid efter vår ankomst till rummet innan vi insåg varför: Toalettväggen var gjord av halvtransparent glas! Eftersom toaletten var placerad precis bredvid sängen, innebar det att alla ens förehavanden på toalettstolen gick att urskönja med ytterst litet tvivel hos de som var utanför. Ett mycket intressant upplägg, måste jag säga. Och framför allt mycket, mycket märkligt. 💩
Vi hade gjort upp en lista med platser vi ville besöka och saker vi ville göra. Vi hann förstås inte med allt, men vi blev väldigt nöjda ändå.
Bland annat passerade vi genom King’s Cross, en av stadens stora järnvägsstationer, som för vissa är mest känd för att det var härifrån som Harry Potter & Co tog tåget till Hogwarts. Vid plattform 10 finns en plats där man kan »besöka« plattform 9¾ – eller snarare där man kan ta på sig en halsduk och sedan låtsas som om man springer in i väggen till plattformen. Allt medan en fotograf tar en bild, som man sedan får köpa loss i Harry Potter-butiken precis bredvid.
Precis bredvid King’s Cross ligger St Pancras-stationen – och en bit längre bort ligger Saint Pancras Gardens. Det var denna kyrkogård vi besökte en tidig morgon.
Japp, mitt intresse för begravningsplatser håller i sig! Just den här innehåller både gravar och ligger bredvid en kyrka, men Google Maps beskriver den lustigt nog som en »park med kyrkogård«. Området var egentligen mycket större förut, men när man på 1860-talet skulle bygga Midland Railway-linjen till just St Pancras-stationen så anammades en bit av området av järnvägen.
Egentligen ville järnvägsbolaget ta hela kyrkogården och kyrkan för att bygga järnvägsspår, men protesterna från befolkningen växte och en lag (Disused Burial Grounds Act 1884) satte så småningom hyfsat stopp för liknande tilltag.
Den enda egentliga anledningen till att vi gick dit – förutom att platsen är vacker – var att jag ville besöka Mary Wollstonecrafts gravmonument (hennes kvarlevor flyttades till annan plats för 170 år sedan).
Hon är nog mest känd för två saker. Den ena är att hon brukar kallas Storbritanniens första feminist, inte minst tack vare boken A Vindication of the Rights of Woman. Ett citat av henne har levt kvar hos många:
»Lärd från barnsben att skönhet är kvinnans prydnad,
— Mary Wollstonecraft
formar sig sinnet till kroppen
och strövar runt i sin förgyllda bur,
sökande endast att utsmycka sitt fängelse.«
Hon fick ett kort och inte alldeles lyckligt liv, och hennes eftermäle präglades länge av makens biografi av henne – i vilken han berättade om hennes självmordsförsök, kärleksaffärer och utomäktenskapliga barn. Han skrev nog inte primärt boken i syfte att svartmåla henne, men den ledde till att hon kallades en »hyena i underkjolar«.
På hennes gravmonument hade folk lämnat olika gåvor, i form av exempelvis mynt, blommor – och kampanjknappar med texter som »Abortion Rights Are Human Rights«.
Den andra saken hon är känd för är att ett av hennes barn är Mary Shelley, som så småningom skulle växa upp och skriva boken Frankensteins monster. Har ni följt min blogg så minns ni kanske att jag och familjen i Viareggio besökte en staty av hennes make Percy Shelley. Så detta blev ett bra sätt att knyta ihop de båda resorna.
En annan begravningsplats vi besökte var Highgate Cemetery. Den ingår i vad som ibland kallas London’s Magnificent Seven, en samling med sju stora, privata begravningsplatser som skapades på 1800-talet när de mindre kyrkogårdarna blivit så överfulla att benen närmast bokstavligen stack upp från marken.
De flesta av dessa är faktiskt fortfarande aktiva och tar emot nya gravsättningar, även om de också har hunnit bli rätt så fulla. Men mest intressant (åtminstone för mig) var alla gamla och vackra monument och mausoleum.
Bara kika på bilden ovan av det som kallas »Egyptian Avenue«! Är det inte fantastiskt vackert och pampigt?
Det är egentligen svårt att beskriva hur enormt och storslaget området är. Gör en bildsökning på Highgate Cemetery och se några av de 180 000(!) gravar som finns här.
Här finns exempelvis Alexander Litvinenko begravd. Oklart dock om det är i en blykista, med tanke på hans tragiska öde. ☢️
Även storheter som skådespelarna Bob Hoskins och Ian Holm har funnit sin sista vila här.
På den östra sidan av begravningsplatsen hittade vi gravarna för Douglas Adams, en av mina favoritförfattare, och Karl Marx, den gamle proletären.
Vid entrén stötte vi på en grupp som ville besöka hans grav, men som nu upptäckte att de behövde betala inträde: »You mean we have to pay to visit his grave? Outrageous!«
😁
Det fanns en väldigt udda detalj. I utkanten av begravningsplatsen, inte långt från Michael Faradays grav, stötte vi plötsligt på ett bostadshus..! Ett bygge av glas och betong hade uppenbarat sig bland gravstenarna.
Jag har inga egna bilder på byggnaden, eftersom jag ville respektera ägarens önskemål om att inte ta några bilder (det är ju ändå en privatbostad), men jag hittade mäklarannonsen eftersom den i skrivande stund är till salu:
Om mäklarannonsen skulle ha försvunnit tills du hinner läsa detta, så hittade jag en beskrivning av hur huset såg ut när det var nybyggt.
Wow, säger jag bara! Vilken idé att 1) bygga ett hus kant i kant med gravstenarna och 2) bygga det med så stora fönster. Verkligen en upplevelse – för både boende och besökare.
Fler upplevelser fick vi på Camden Market, som var lika hippieaktigt som jag mindes det.
Fördelen med en sådan plats är att man kan vara säker på att hitta glutenfria maträtter. Av någon anledning ses nämligen glutenfritt som hälsosamt av många, medan jag ser det som ett för mig nödvändigt ont som kostar mer och smakar sämre. Men okej, den friterade kycklingen vi fick där var faktiskt inte dum alls!
På tal om dyrt, så gick vi en kväll förbi Street Burger, en av många restauranger som bär Gordon Ramsays namn. Vi anade att det skulle bli ganska kostsamt, bara för lyxen(?) att få äta »hans« mat, men samtidigt kunde vi inte låta bli. Det var hamburgare och pommes. Hur dåligt skulle det kunna vara?
Och det var inte dåligt. Vi fick maten ganska snabbt, trots att en av burgarna skulle ha glutenfritt bröd (vilket brukar innebära att personalen måste gräva längst ner i frysdisken), och det smakade överlag väldigt bra. Men vi var ändå överens om att vår favorit hemma, Helsingburger, fortfarande var klart bäst. Notan hos Gordon slutade för övrigt på 63 pund. Drygt 800 kronor för mat och dryck till två vuxna och ett barn – tjosan hoppsan! Men visst, då ingick 15 procents obligatorisk »dricks« och ett pund i (ej obligatorisk) donation till GOSH.
Vilka andra upplevelser hade vi?
Tja, vi promenerade genom St. James’s Park, även känt som ekorrarnas högkvarter i London.
Parken mindes vi väl från vårt förra besök, för då blev vi närmast anfallna av dessa gulliga små djur!
Fast de har en lite tråkig bakgrundshistoria. Dagens ekorrar är nämligen inte inhemska, utan är ättlingar till ekorrar som blev importerade från Nordamerika till London någon gång i slutet av 1800-talet. Dessa ekorrar, kallad östlig gråekorre, visade sig vara mycket bättre än den ursprungliga röda ekorren på det mesta (som att äta och föröka sig), plus att de bär på någon parasit som deras kusiner inte klarar av. De har därför nästan konkurrerat ut originalet, något som även håller på att ske i resten av Europa.
Några ekorrar hittade vi inte i Greenwich, dit vi tog oss genom att åka DLR.
Resan gick genom Canary Wharf, det stora affärsdistriktet vars höga byggnader fick mig att känna som om jag upplevde Monty Pythons förfilm på riktigt – ni vet, den där när en kontorsbyggnad seglar in(!) bland de blänkande skyskraporna:
I Greenwich fanns flera saker att titta på. Marknaden, Cutty Sark och (vilket jag tyckte var roligast, nördig som jag är) nollmeridianen.
För det är ju här som väst och öst möts, åtminstone sett till koordinaterna på en modern karta. Det är här det alltid är 0 grader.
Eller ja, på grund av jordens form och lite sådana saker så går den riktiga nollmeridianen runt 100 meter öster om det som sägs vara nollstrecket. Det är en komplicerad historia…
En intressant upplevelse var att besöka en Amazon Fresh-butik. Vi råkade gå förbi en sådan och blev genast nyfikna. En hjälpsam anställd i entrén visade oss hur vi skulle göra, eftersom det var vår första gång. Ganska snart kunde vi scanna qr-koden för att komma in och börja handla.
Jag har handlat i obemannade butiker förut, som Lifvs, men här behövde jag inte ens scanna några streckkoder. Det var bara att ta vad jag ville, stoppa i fickan och sedan promenera ut. Det kallas inte Just Walk Out shopping för ingenting! Efter ett tag kom ett mejl som tackade mig för att jag handlat och meddelade att mitt inköp just nu behandlades av systemet. Och drygt 40 minuter senare kom ett annat mejl som berättade vad jag hade köpt – vilket stämde exakt.
Rena magin. Det måste finnas många kameror i butiken som kollar vad man stoppar på sig, och kanske rätt många mänskliga ögon som sedan dubbelkollar. Eller är processen helt datoriserad?
Men hur var det nu med teaterpjäsen respektive konserten? Det var ju ändå därför vi åkte till London.
Jag ska skriva om dem var för sig. Det blir mest text, eftersom det var förbjudet att fotografera under föreställningarna (vad gäller både Totoro och ABBA), så det blir bara en bild från respektive plats – tagna innan allt satte igång.
My neighbo(u)r Totoro
Totoro uppfördes på The Barbican, ett enormt ställe byggt i brutalistisk stil, som låg bara 15 minuter bort från vårt hotell. Området bombades sönder och samman under andra världskriget och några decennier senare bestämde man sig för att hälla betong över allting. Ungefär så! Här finns lägenheter, skolor, bibliotek, biograf, konsertlokal…
Och en teater. Längst ner i betonggångarna finns en stor lokal med plats för över tusen besökare. Biljetterna var slutsålda sedan länge till varenda föreställning, så vi hade tur som fått platser.
Ganska exakt på utsatt starttid satte föreställningen igång. Jag kanske ska säga att magin satte igång, för det här var nästan overkligt bra.
Jag har varit på teater förr, men inte alls av det här slaget. Det är nästan svårt att beskriva. Scenen användes på ett mycket finurligt sätt med en stor roterande mittdel, och kulisser som snabbt och närmast omärkligt förvandlades till nya och komplexa scener.
Förutom skådespelarna fanns det på scen tidvis rätt många människor klädda i svart och med svart flor framför ansiktet. Dessa ingick i föreställningen och ändå inte. Som när en flock hönor skulle vara med i handlingen. Då »styrdes« hönsen av dessa personer. Men de kunde också plötsligt kastas in i handlingen som riktiga karaktärer när så behövdes, oftast på ett ganska humoristiskt sätt. Jag vet inte om jag kan förklara det bättre än så, men det var i alla fall himla smart!
Totoro själv dök förstås upp så småningom, liksom kattbussen. Totoro förekom i lite olika storlekar för att kunna fungera rent praktiskt i de olika scenerna, men oj, så duktiga de varit med att bygga upp honom! Man ville bara springa upp på scenen och gosa i hans famn. Kattbussen hade förmodligen orsakat ännu mer huvudbry för produktionsteamet, men även där hade de löst det väldigt bra.
Storyn följde filmen ganska exakt, men med några tillagda delar som fördjupade saker som filmen bara nuddat vid. Detta ledde till att första akten (av två) faktiskt var längre än hela filmen är. Inte för att det kändes. Man bara njöt av det hela.
Allt detta i kombination med musiken (givetvis levande) gjorde upplevelsen helt perfekt. Och jag grät. Jo, jag satt faktiskt tidvis och lät tårarna falla, i ren glädje över att det i denna tidvis hemska värld finns människor som skapar sånt här vackert. Som trots, eller kanske på grund av, krig och elände sätter upp en hel teaterpjäs om en stor och fluffig figur, och som sedan tusentals människor flockar till för att få se och uppleva. Och som satts upp av Royal Shakespeare Company, no less!
Ända sedan detta besök har jag ibland framåt åttatiden på kvällen tänkt att nu, just nu, sitter en fullsatt salong och får uppleva vad vi fick uppleva där och då. En mer tröstande tanke finns knappast för mig för tillfället. Så pass bra var det.
ABBA Voyage
Skulle Abba kunna slå detta? Jag kan i efterhand konstatera att det handlar om två helt olika upplevelser. Men ja, även detta var superbra.
Konserten (om det nu är korrekt att kalla spektaklet så) hölls i ABBA Arena, en tillfällig lokal som enbart byggts för detta ändamål i närheten av den olympiska parken. Tydligen sitter alltihop på ett rivningskontrakt, eftersom det så småningom ska byggas bostäder på platsen.
Jag ska inte säga att bygget kändes billigt, men visst, lokalerna kändes inte lika inbodda som om vi hade varit i en mer etablerad lokal. Det var mycket trä och överlag enkla material, vad jag kunde se.
Men det gjorde ingenting. Det var ingenting som påverkade vår upplevelse.
Det som däremot påverkade var ljudnivån..! För Jesus Amalia, så högt de spelade. Emelie fick ganska omgående gå och be personalen om öronproppar. Vi kände oss lagom pensionärsaktiga, men det stod mellan öronproppar eller att gå hem igen.
Lyckligtvis var personalen van vid att dela ut dessa, så vi kunde sitta kvar och njuta – för njöt gjorde vi! En helt underbar föreställning!
Var ska jag börja? Tja, själva »abbatarerna« eller hologrammen (eller vad man ska kalla dem) var väldigt verklighetstrogna, så länge man såg dem på avstånd. Då var de helt klockrena; som om ABBA à la sent 1970-tal hade återuppstått. Men när man sedan såg dem på närmare håll på skärmarna… Nja, de såg fortfarande riktigt bra ut, men de var liksom på gränsen till det som kallas Uncanny Valley. De var verkliga och ändå inte.
Förutom abbatarerna som uppträdde förinspelat (så klart) fanns det även ett liveband och sångare på plats. De var duktiga, men kändes samtidigt lite överflödiga. Det var oftast svårt att säga var gränsen gick mellan det förinspelade och vad bandet spelade. Det var kanske i och för sig så det borde vara, tänker jag.
Jag tror ett tjugotal av deras låtar spelades, varav några från deras senaste(?) album. Tråkigt nog fick jag aldrig höra min favorit, men man kan inte få allt.
Det visuella var helt overkligt bra. Ljuseffekterna sträckte sig runt hela lokalen och upp i taket. Det var som att se en konsert i IMAX, fast på riktigt på något vis. Jag har aldrig varit med om något liknande. Helt sanslöst vackert.
Får du chansen att gå dit, så gör det! 🤩
Blandade tankar kring resan
Bedragare: Vi blev inte utsatta för några (uppenbara) bedrägeriförsök. På Westminster Bridge fann vi dock andra som blev utsatta, genom det klassiska bägarspelet. Det satt skyltar lite varstans som varnade människor från att delta i liknande spel, men de hjälpte tyvärr föga.
Tunnelbanan 1: Vi funderade först på att köpa varsitt Oysterkort för att kunna betala våra kollektivtrafikresor på ett smidigt sätt. Men sedan några år går det att använda kontokort direkt i tunnelbanan. Eller ja, vi använde våra telefoner och klockor. En blipp vid incheckning och en blipp vid utcheckning, och så höll systemet reda på hur mycket vi skulle betala för respektive resa. Det enda viktiga var att minnas om man hade använt sin iPhone vid incheckningen, så kunde man inte använda sin Apple Watch vid utcheckningen, även om de är kopplade till samma kort.
Tunnelbanan 2: En sak som förvånade mig mest när jag kom till London för första gången var att tunnelbanan inte går dygnet runt. Visserligen är det väl New York som är »staden som aldrig sover«, men ändå! Eftersom jag tydligen glömt detta faktum, insåg vi för sent att det inte fanns något tunnelbanetåg som gick från »vår« station till Paddington när vi skulle ta tåget därifrån till flygplatsen tidigt på söndagsmorgonen. Detta trots att en av anledningarna till valet av hotell var just närheten till en tunnelbana med direktanslutning till Paddington… Tur det finns Uber.
Att flyga: Fortfarande lika tråkigt och jobbigt, med väntetider och trängsel. Men att skippa incheckat bagage var verkligen en succé! Det kändes som ren lyx att gå rakt igenom Kastrup vid ankomsten och inte behöva stå och vänta vid bagagebanden.
Kontanter: Vi antog att vi skulle klara oss ganska långt med kortbetalning, men tog ändå med de få mynt och sedlar som vi hade kvar sedan förra resan. Man vet ju aldrig. Resultatet? Vi använde inte en endaste penny! Alla platser vi besökte eller köpte mat/dryck ifrån tog kortbetalning, från minsta kiosken och uppåt. Det känns som om kontanter verkligen är på väg bort, inte bara i Sverige.
Rymdfrost 