TL19 11: Frankenstein och staden

Vår tid i Viareggio går mot sitt slut. Staden som var en chansning, visade sig vara en mycket lyckosam sådan. Lovisa, det stora vattendjuret, är väldigt besviken över att åka ifrån stranden och havet. Jag och Emelie tycker också att det är tråkigt.

Jag vet inte om det har varit lågsäsong, men vi har haft väldigt stora ytor att röra oss på nere vid stranden. Vi har stött på några italienska familjer (rätt många där det verkar vara mor-/farföräldrar som tagit med sina barnbarn), och ett antal svenskar, norrmän, ryssar och rumäner.

Och så den där familjen, som vi alltid lyckades hamna bredvid. Den, vars två- eller treårings röst brukade gick upp i falsett så fort något inte passade. Jag ska inte säga att skriket lyckades nå ultraljudnivå, men jag kan svära på att jag hörde kvarterets hundar börja yla samtidigt.

Jag skrev i ett annat inlägg att Viareggio var den där badorten som var populär förr i tiden, men som sedan fick en nedgång. Och ja, nedgången märks.

Som hotellet på bilden ovan. Hur länge har det stått tomt? Hur länge ska det få stå utan kärlek och underhåll? Precis som i Rapallo, är detta ett monument över stadens söndervittrande storhet (för att parafrasera Margaret Atwood).

(De två svarta figurerna längst upp till höger är förresten duvor, fångade i varsin konstig vinkel. De svarta prickarna är svalor; de verkade tidvis ha invaderat staden.)

På tal om storheter, ser ni vilken person denna byst föreställer?

Det är Percy Shelley, brittisk författare och poet. Han tillhör gruppen personer, som inte blev riktigt kända och framgångsrika förrän efter sin död. En orsak var kanske att han var uttalad ateist (vilket inte var särskilt populärt på den tiden), vilket faktiskt gjorde att han fråntogs vårdnaden av sina två barn när hans första hustru dog.

Om ni aldrig har hört talas om honom, så kanske ni har hört talas om hans andra hustru: Mary Shelley. Japp, det var hon som skrev Frankensteins monster. Av vissa ansedd som världens första science fiction-roman.

Den tillkom under en tävling mellan henne själv, Percy (som hon fortfarande inte var gift med vid det tillfället) och deras gemensamme vän Lord Byron, för att se vem som kunde skriva den bästa spökhistorien. Hon vann.

Percy dog under en seglats med några vänner och kremerades på Viareggios strand, därav monumentet i parken som bär hans namn.

Vill ni läsa en tragisk och deprimerande historia, så läs på om paret Shelleys respektive liv.

Staden ligger vackert med bergen i bakgrunden. Jag vet inte om de har något svenskt namn, men de kallas för The Apuan Alps på engelska i alla fall.

Gatorna påminner rent planmässigt om valfri amerikansk stad: Snörräta gator som försvinner i det oändliga. Samtidigt är de ganska små och har oväntat mycket grönska. Träd och/eller buskar skymtar vid nästan varje byggnad, och flera av dem stod i full blom när vi var där.

En väldigt vanlig syn var förstås också alla mopeder, som gärna framfördes med höga hastigheter. Tyvärr såg jag inte en enda gammal Vespa.

De, liksom bilarna, stannade sällan för gående om någon ville använda övergångsstället. Nästan bättre att försöka springa över på valfri plats, om tillfälle gavs.

Även om det finns en del nedgångna byggnader som väntar på nytt liv, så tyckte jag ändå att det kändes som om staden var på gång. Det var gott om butiker, varav några lite lyxigare, längs strandpromenaden och längre inåt land fanns det sällan någon outhyrd affärslokal.

Med tanke på allt folk som rörde sig överallt, så borde det ha gått hyfsat med försäljningen. Nu är det i och för sig sommarsäsong med turister, men ändå.

Vi lämnar Viareggio för nya äventyr. Tack för sanden och stranden!