För ett tag sedan såg jag klart dokumentärserien Kungen och jag på SVT Play. Det var en ganska udda skapelse, eller hur jag nu ska uttrycka det. Musiken var rätt speciell och Karin af Klintberg verkade ibland lika förvirrad som kungen själv.
Eller »förvirrad« kanske är fel ord. Kungen är… excentrisk?
Samtidigt förstår jag kungens manér. Han behöver kanske inte väga varenda ord och mening på guldvåg, men det är inte heller långt därifrån. Hur ska man kunna uttrycka åsikter, när man egentligen inte får ha några åsikter – mer än om ganska meningslösa ting? Det blir lätt ett ganska annorlunda intryck man ger, med undvikande svar och en undran från oss som betraktar honom om han menade allvar eller skämtade.
Det märks att kungen har humor, men roligast hade jag nästan åt de tillfällen när han förmodligen inte menade att vara humoristisk men ändå var det. Som när han och af Klintberg gick runt i trädgården på Solliden en morgon, och platsen började fyllas av besökare. För att undkomma dessa, innan han blev igenkänd, flydde han i princip rakt ut i skogen med både af Klintberg och filmare efter sig. Supermärkligt – och väldigt underhållande!
Serien bestod av tre timmar (som gick förvånansvärt snabbt), uppdelade på lika många avsnitt, med tillbakablickar och bakom kulisserna-material från kungens liv och uppväxt. Även om jag har känt till mycket av detta sedan tidigare, så var det givande att få se det i ett sammanhang. Det är ju smått meningslöst att ställa frågan »hur känns det att vara kung?«, för det är lika lätt/svårt som att själv få frågan »hur känns det att inte vara kung?«, men genom att följa kungens färd från födsel och uppväxt till kröning och dagens roll, så fick frågan ändå ett sorts svar. Och svaret är väl »jodå, det känns lite udda«.
För det är udda, både att vara kung och att vi har en kung.
Jag har försökt minnas tillbaka för att ta reda på om jag någonsin har velat avskaffa kungahuset, men jag tror faktiskt inte det. Snarare har jag varit för kungahuset, om än ganska lågmält. Och det är väl där jag är nu också. Jag anser exempelvis inte att kungahuset ska få mer makt, men jag ser ännu mindre poäng i att helt avskaffa det.
Jag förstår argumenten från exempelvis Republikanska föreningen (RF). Jag inser att om Sverige inte hade haft ett kungahus i dag, så hade det aldrig införts ett heller. Det är en kvarleva från förr. Men det innebär inte att vi tvunget ska ta bort det.
För det här är ingen diktatur och kungen är ingen diktator. Ämbetet som statschef ärvs visserligen, men det är ingen makt som ärvs. Att avskaffa ett statsskick som vi har haft i ett halvt årtusende för att »det är fel med kung!« eller »det kostar för mycket!« känns inte seriöst.
RF har tre argument på sin sida Våra argument på 1 minut:
- Hellre folkmassa än arvsmassa. Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statschef går i arv inom en och samma släkt. Statschefen ska tillsättas på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet.
- Avskaffa fjäsket. Vi vill ha mindre fjäsk. I en monarki är monarken satt över alla andra människor. I ett sånt samhälle frodas fjäsk och personkult. Vi vill att Sverige ska vara ett modernt och rakryggat samhälle.
- Befria kungafamiljen. Vi vill befria kungafamiljen. Medlemmarna i kungafamiljen saknar den grundläggande mänskliga rättigheten att styra över sina egna liv. Att avskaffa monarkin är en medmänsklig fråga. Ge Carl Gustaf Bernadotte och hans familj den frihet de har rätt till!
Många skulle i och för sig ifrågasätta om statsministern, alltså regeringschefen, verkligen tillsätts »efter kompetens och duglighet«… 😉
Dessutom är själva tillsättningen av regeringschefen smått udda. Folket röstar ju inte direkt på en statsminister, utan på politiska partier som vill in i riksdagen. Väl där väljer partiernas representanter sedan en talman, som i sin tur föreslår en statsminister. Och sedan är det inte en majoritet av riksdagsledamöterna som röstar fram statsministern, utan det hänger på att en majoritet inte röstar emot vederbörande…
Kan man, trots denna något komplicerade procedur där folket inte har något direkt inflytande över vem som blir statsminister, ändå anse att regeringschefen tillsätts demokratiskt? Ja, det tycker jag. Precis som jag tycker att det är demokratiskt att USA:s president tillsätts på det sätt som sker där, även om det också är en smått märklig process (som jag hade velat förändra).
Och jag anser att kungen har tillsatts demokratiskt.
Ja, faktiskt! Det har förvisso inte hållits några direkta val; Kung Carl XVI Gustaf har inte funnits på någon valsedel. Men vi har, genom våra förtroendevalda, tagit fram det system som gör att kungahuset alls existerar i den form det nu gör. Demokratiargumentet hade jag köpt om jag hade betraktat detta för, säg, 150 år sedan, då kungen regerade med (påstått) gudomligt mandat. Ni vet: Av Gud Konungen, av Konungen Lagen.
(Å andra sidan hade jag kanske inte då heller betraktat statsministern som demokratiskt tillsatt, med tanke på att halva befolkningen betraktades som omyndiga och inte fick rösta…)
Men kungen regerar inte längre »av Guds nåde«. Lagarna föreslås och stiftas inte längre av kungen. Kungahuset är underställt folket och existerar för att vi gemensamt har beslutat att det ska vara så.
Och nej, detta är inte samma sak som Saddam Hussein i Irak eller någon av Kim-arna i Nordkorea. De länderna var/är nämligen inte demokratiska och ledarna var/är inte demokratiskt tillsatta, oavsett hur många »val« och »folkomröstningar« där man än skulle vilja hänvisa till.
Kungen är dessutom inte ens en ledare, egentligen. Han är förvisso statschef, men titeln är till största delen symbolisk. Det mest praktiska han gör är att ta emot och godkänna ambassadörer från andra länder och ta emot statschefer som besöker Sverige, men inget av detta sker förstås efter kungens privata tycke och smak.
Då kan man i stället fråga sig om kungen och kungahuset har något stöd hos folket. Och ja, det har han/det. I en undersökning från i våras är stödet för monarki fortsatt starkt: Bara 11 procent tycker att det är ett bra förslag att »införa republik med vald president«, medan nästan 70 procent tycker att det är ett dåligt förslag.
Det är mer än dubbelt så många som har stort förtroende för hur kungahuset sköter sitt arbete, jämfört med de som har ett litet förtroende. Och på SOM-institutets ogillar/gilla-skala, som går från -50 till +50, hamnar kronprinsessan Victoria på +28 och kungen på +15. Till och med bland vänsterpartisterna, som är de mest negativa till kungahuset, är det ändå fler som säger att de gillar än ogillar kungen (+3).
Nu är förvisso opinionsundersökningar just undersökningar och inte valresultat, men det verkar ju inte som om svenska folket är särskilt missnöjda med monarkin. Tvärtom.
Ser vi till siffrorna för den nuvarande statsministern, Ulf Kristersson, så visar Novus senaste undersökning (september 2023) att bara 29 procent har mycket eller ganska stort förtroende för honom. Inget vidare.
»Ja, men honom kan vi åtminstone rösta bort! Det kan vi inte med kungen!« hör jag någon säga nu. Fast jo, det kan vi. Som jag sade ovan, så existerar kungahuset för att vi har bestämt att det ska vara så. Våra förtroendevalda i riksdagen kan när som helst inleda processen att avsätta kungen eller rentav avskaffa monarkin. All offentlig makt utgår från folket. Så även i frågan om statschef och statsskick.
Demokratiargumentet är annars, i min bedömning, det starkaste argumentet som republikaner (som RF) har. Resten av argumenten är, i olika grad, bara sämre.
Då tittar vi på RF:s argument nummer två, att folk fjäskar för kungahuset.
Här kan jag berätta om den smått surrealistiska upplevelsen när jag tittade på TV4:s Nyhetsmorgon förra lördagen (4 november), där prinsessan Christina intervjuades om sin nya bok om drottning Joséphine. Hur blev prinsessan tilltalad? Mestadels som »Christina«.
»Och Christina har skapat sig en personlig relation till henne«, kunde det låta från programledaren. Det är väldigt udda att höra någon prata om en person, som sitter rakt framför en, i tredje person. Förvisso inte lika udda som om Christina skulle ha gjort det om sig själv, »Nu är Christina kaffesugen«, men det här med att tilltala någon i tredje person anses kanske vara en del av »fjäsket«? Christina är en kunglighet och man »får« inte säga du till henne?
Även om man av tradition och respekt kanske använder ett särskilt språkbruk vid tilltal av de kungliga, så är det ingen lag. Vi skulle nog inte säga »Hör du, Uffe« till statsministern heller, utan det är vad vi själva väljer att göra. Det »fjäsk« eller den underdånighet som förekommer, oavsett om det är hur vi titulerar kungen eller hur djupt vi niger/bockar, är upp till oss själva. Det är i varje fall inte något argument för att avskaffa monarkin.
Just frågan om vad man säger till kungen togs upp i Kungen och jag-dokumentären. Här är replikskiftet mellan af Klintberg och kungen:
– Jag måste börjar med titulering så att det inte blir fel.
– Det är ingenting som blir fel.
– Jag säger »Kungen«?
– Ja, det brukar alla mina vänner och så vidare… För mig började det när jag var ung och hade tillträtt ämbetet. För att få både mig själv och mina vänner att inse att nu är det allvar, blev det att de använde »Kungen« mer som en du-form.
– Och vad säger Kungen till mig?
– Ja, det får vi se!
– Är jag en »du«?
– Ja, självklart.
– Vad händer ifall jag säger fel?
– Det gör inget. Jag bits inte.
– Jag förs inte till giljotinen?
– Det går nog bra.
Allt detta ovan är sagt med leende och humor, så om det av någon anledning låter annorlunda så rekommenderar jag att du tittar själv på segmentet. Men ja, kungen föredrar att bli kallad Kungen, men han går inte bananas för att man säger »fel«.
Argument nummer tre då, om att kungafamiljen ska »befrias«…
Det här är det argument som förvisso har ett stöd i lagboken, men som jag ändå känner är mest ett krystat argument.
För så här är det: Livet för den som tillhör kungahuset är begränsat, jämfört med för en »vanlig« svensk medborgare. Bara en sådan sak som att det står i grundlagen att kungen måste ha en viss religion:
»Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.«
Och förutom att prinsar och prinsessor ska »uppfödas i samma lära«, kan de inte heller gifta sig willy-nilly (§ 4): »Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke.«
Så… case closed? Låt oss avskaffa monarkin, så att vi kan befria kungafamiljen?
Nej.
Det här är (förstås) fortfarande inom lagstiftningens domäner. Vi kan ta bort dessa krav och ändå behålla monarkin. Och känner man att jo, detta behövs för att göra monarkin speciell (eller vad man nu vill använda för argument), så kan vi låta det vara. Det innebär i så fall fortfarande inte att kungafamiljens medlemmar är fångar i någonting. De kan fortfarande styra över sina egna liv. De får bara avsäga sin rätt till kronan.
Skulle exempelvis prinsessan Madeleine konvertera till islam, så mister hon troligen sin kungliga titel och sitt kungliga apanage. Är det så hemskt? Tja, hennes barn har inte heller några kungliga titlar. Och det tyckte Madeleine själv var bra. I just Madeleines fall tror jag inte att ekonomin skulle vara något problem heller, om nu apanaget försvinner.
Frågan är snarare om det är rätt att »tvinga« någon in i en situation som denna, där de förväntas leva ett visst liv.
Svaret är att det gör redan så många andra. Det kan inte vara lätt att födas in i familjerna Wallenberg eller Bonnier heller. Eller i andra familjer, där man av olika anledningar förväntas vara och leva på ett visst sätt. Du kanske inte vill bli advokat, men pappa var det och hans pappa före honom och så vidare. Du kanske inte vill ta över familjeföretaget, men företagets framtid hänger på att du läser på Handels trots att du egentligen vill hänga på Konstfack. Och gör du inte som familjen/släkten vill, finns risken att du mister kontakter, stöts bort, mister ditt ekonomiska stöd.
Är det mer rätt för det? Nej, kanske inte. Men livet är inte alltid rättvist. Det går tyvärr(?) inte att välja sina föräldrar.
Madeleine valde inte att födas som prinsessa. Hon kan välja att stanna kvar som prinsessa, även om det kanske är svårt, och hon kan välja att avsäga sig titeln, även om det kanske är svårt. Men hon har själv makten i sina händer att välja vad hon vill göra.
Nå, att jag nu avhandlat RF:s tre argument innebär inte att samtliga argument för monarkins avskaffande därmed är genomgångna och avfärdade. Men det jag ville visa på var att det går att ändra på saker som man anser är »fel« utan att för den skull ändra statsskicket.
Jag ska berätta en historia, även om jag inte minns den så väl som jag hade velat. Detta var för många år sedan och jag har för mig att det skedde under en resa i England. På någon av BBC:s radiokanaler diskuterade man att en medlem av den brittiska kungafamiljen hade åkt helikopter till en plats (kan det ha varit sommarstället uppe i Skottland?), och kritiken var att hen minsann kunde ha åkt bil i stället. Så många onödiga skattepengar som gått åt att bekosta en »fripassagerares« privata resa i en helikopter från Royal Air Force! Det var minsann dags att avskaffa monarkin.
Motdebattören svarade att för det första så var trafiken på motorvägarna så pass illa eftersom det var fredag eftermiddag (eller liknande), att det inte var försvarbart rent säkerhetsmässigt att låta en kunglighet sitta fast i bilköer. Tycka vad man vill om kungahuset, men så länge de är kungliga så är de även potentiella måltavlor och ska – precis som exempelvis premiärministern – behandlas därefter.
Och för det andra så kan man, om man nu anser att det är fel, se till att kungligheter inte får tillåtelse att använda sig av det kungliga(!) flygvapnets transportmedel. Man måste inte ändra statsskicket för det. För om finansministern hade åkt till fotbolls-VM på skattebetalarnas bekostnad, så hade vi ju i så fall sett till att detta blev förbjudet. Vi hade inte avskaffat finansministerämbetet eller rentav demokratin på grund av det, för vi hade inte behövt göra det för att komma åt problemet.
Det ligger en poäng i det. En stor poäng.
För vilka fel vi än ser eller problem vi än anses ha med kungahuset, så menar jag att de går att åtgärda utan att ändra statsskicket i sig. Får kungahuset för mycket pengar? Dra ner på anslaget. Borde vi få insyn i vad pengarna går till? Öka insynen. Är det fel att kungen inte kan åtalas för brott? Ta bort den förmånen.
Den invändning man kan göra mot ovanstående är farhågan att om vi ändrar för många saker, så skulle monarkin kanske anses »förlora sin själ« eller hur man ska uttrycka det.
Men jag vet inte om jag håller med om det. För vi skulle rentav kunna avskaffa arvsrätten och börja välja vem vi ska ha som kung/drottning. Är det fortfarande en monarki då? Ja, en valmonarki. Det har funnits i Sverige förut. Det finns i andra länder nu. Och det finns förslag på att införa det igen här.
Så… nej, jag är inte rojalist. Men jag är inte republikan heller. Jag ser helt enkelt ingen vinst i att ändra vårt statsskick. Inte när de påstådda »fördelarna« är så få och så små. Även om att ha ett kungahus känns lite… udda.
Rymdfrost 