TL19 06: Vigselring och promenad

Baddag! Nu börjar vi så smått närma oss resans kärna. Kanske mest enligt soldyrkaren och badfantasten Emelie, men både jag och Lovisa uppskattade att få en dag på stranden. 😎

Det måste sägas direkt: Stranden i Nice är inte någon sandstrand. Här är det stenar hela vägen. Lite större stenar längre upp (som på bilden) och lite mindre stenar vid vattenbrynet.

Och det gör ont som f-n att gå på dem. Särskilt när man varit i vattnet en längre stund och känt sig smått tyngdlös. När sedan alla 9,8 meter per sekundkvadrat gör sig gällande, trycker ens känsliga små fossingar alldeles för hårt mot de hårda stenarna.

Man försöker att komma undan smärtan, men lönlöst. Man försöker gå graciöst, men förgäves. En valross skulle haft större chans att komma upp på land med hedern i behåll. Eller så ser man faktiskt ut som en valross. Jag utesluter inte det.

Just vid vår strandhörna är det inte alls långgrunt. Det räcker att gå några meter ut, så har man vattnet vid hakan. Det tvingar upp det inkommande vattnet och gör att man plötsligt har en ganska stor våg emot sig. Vid något tillfälle var det så att jag hade svårt att stå upp, trots att jag bara var två meter från strandkanten. Rejäla krafter!

Men det är skoj! Det blir nästan en sorts träning, trots att man bara fokuserar på att stå kvar på samma plats.

Mitt i vårt badande satt jag och Lovisa en bit ut i vattnet och lät vågorna skölja över oss. Efter en lite större våg märkte jag plötsligt att något var fel. Vänster långfinger kändes plötsligt helt naken.

Jag hade tappat min vigselring..! 😳

På något vis hade den lyckats glida av, medan jag hade handen under vattnet. Jag tyckte jag såg hur något blänkte under vattnet, men eftersom det var fullt av småstenar som hela tiden rörde sig fram och tillbaka med vågorna, var det omöjligt att lokalisera ringen.

Jag ropade på Emelie, som fick komma och hjälpa till. Hon tog på sig Lovisas cyklop – och efter bara runt tio sekunder hade hon hittat ringen! Helt otroligt!

Vi insåg båda att ringen lika gärna kunde ha försvunnit för gott. Antingen om jag inte hade märkt att den var borta förrän långt senare, eller om vi inte hade haft cyklopet till hjälp.

Det var ett tecken! Ett tecken på att jag borde lämnat ringen hemma. 😛

Plötsligt hörde vi en väldig smäll. Det lät som en stor explosion. Flera på stranden ryckte till, medan andra inte brydde sig. I dessa tider med terrorister, blir man ju extra fundersam när något sådant händer.

Förklaringen googlade jag fram senare. På 1800-talet bodde det en engelsk rikemansfamilj i Nice, där maken tröttnade på att makan inte kom hem till lunch i tid. Så han fick tillstånd av staden att smälla av en kanon vid 12-tiden. När sedan paret flyttade hem till England, bestämde man att fortsätta traditionen. Så varje dag klockan 12:00 smäller kanonen av.

Helt fantastiskt kul! Inget militärt, inget högtidlighållande av händelse – bara en märklig bakgrundshistoria! Den avfyras faktiskt helt manuellt fortfarande. Ingen automatik överhuvudtaget.

Sverige spelade ju bronsmatch denna eftermiddag, och i Nice till råga på allt. Vi hade lite funderingar på att åka dit, men det fanns nästan bara dyra ströplatser kvar. Dessutom skulle halva dagen gå åt (stadion ligger en bra bit bort från centrum), och vår tid här är begränsad, så vi bestämde oss för att i stället gå en promenad. Vi måste ju hålla igång våra skoskav…

Vi försökte komma upp till slottsparken uppe på klippan, precis ovanför gamla stan, men det var inte så lätt. En del arbeten och renoveringar gjorde att vissa vägar och gångstigar var avstängda.

Så det blev en omväg runt hela klippan, innan vi kunde börja klättra uppåt. O fy, så jobbigt det var att gå uppför i den värmen… Man såg ut som om man precis hade kommit ut ur duschen och sedan direkt tagit på sig kläderna.

Men vilken utsikt! Hamn med lyxfartyg åt ena hållet. Havet med kryssningsfartyg åt det andra. Och Nice och strandpromenaden åt det tredje.

Verkligen underbara vyer! Det var nästan så att vi inte ville gå ner igen, nu när vi väl kommit upp.

På vägen ner såg vi detta:

Det kanske är ett smart sätt att försöka tjäna ihop lite slantar?

Jag försökte ge honom en 50-centare eftersom jag tog en bild, men han ville inte visa sig… 😉

Och nästan nere vid havet såg vi detta:

Ungdomar som klättrade upp på någon nedlagd industribyggnad(?) vid havet och hoppade ner i vattnet. Kändes rent livsfarligt! Men roligt hade de.

Det var riktigt mycket folk vid havet. På de franska tv-nyheterna i dag har de pratat om att semestrarna börjar nu. Har de kvar sin »industrisemester« precis som Sverige hade förut? Hmm.

Vi strosade genom gamla stan, där jag såg att glassaffären Fenocchio fanns kvar. Jag besökte den förra gången jag var här (13 år sedan nu), och de säljer fortfarande sin ölsorbet. Ja, den smakade verkligen öl, vilket är anledningen till att jag aldrig mer behöver köpa den. 🤢

Nice, och framför allt gamla stan, är så fullt av intressanta och (oftast) gamla hus, att man skulle vilja fotografera hela tiden. Ni får kolla Google Streetview i stället för att jag fyller bloggen med bilder av gamla hus.

Men en bild ska ni få. En av många pärlor vi hittade:

I morgon ska vi röra på oss igen. Från ett land till ett annat – och sedan till ett tredje.