Note to self: Även om du tror att du är i god tid till tåget, så är du förmodligen inte det.
Vi hade medvetet valt ett hotell som låg nära vår nästa avgångsstation, nämligen Gare de Lyon. Runt 6 minuters promenad enligt Google Maps, men det tog förstås längre tid eftersom jag (som vanligt) stannar upp och ska filma eller ta bilder.
Men ve och fasa! Min systemkamera ville inte ta några bilder. »Card error« blinkade det i displayen. Ingen fara för de redan tagna korten, för jag hade redan fört över alla bilder till datorn (och säkerhetskopierat på en extern hårddisk; jag är lite förberedd på katastrofer), men att minneskortet skulle dö hux flux var oväntat och bekymrande. Eller var det kanske rentav kameran som började bli konstig?
Ut med kortet, blåsa på det, in igen. Samma problem. Ta ut batteriet en kort stund. Samma problem. Försöka formatera kortet. Hmm, skrivskyddat..! Jag hade tydligen lyckats komma åt den lilla plastbiten på minneskortet som indikerar om det är skrivskyddad eller ej. Så det var bara att justera och så fungerade allt igen. Puh!
Eftersom vi var framme vid perrongerna och vi hade drygt 15-20 minuter kvar till avgång, kände jag inte någon stress. Men en titt på avgångstavlan visade att vi var i fel hall. Plattformarna här skyltades med bokstäver. Och vi skulle åka från spår 19. Okej… Så var fanns rätt hall?
Den rätta hallen låg tydligen en bra bit bort, förbi ett par avspärrningar och staket eftersom stationen renoveras sedan X antal år tillbaka. Väl i rätt hall fick vi snabbt plocka fram biljetterna, för ingen kom ut på plattformen utan att scanna biljettens QR-kod. Och ute på plattformen insåg vi att tåget var dubbelkopplat, så vår vagn låg jättelångt ut. »Gott om tid« hade närmast förvandlats till »i sista minuten«.
Men vi hann! Och TGV-tåget söderut avgick på minuten (vad annars?) och wifi-anslutningen var smidig. Bara att ange bokningskod och namn, så var man igång. Som bonus fick man tillgång till en hemsida med realtidsinformation om exakt position och hastighet, och annat nyttigt.
När vi väl kom upp i topphastigheten, dök det upp en »medalj« som meddelade att vi minsann hade åkt i 300 km/h.
Det skulle bli nästan sex timmars tågresa, i ett svep, från Paris till Nice. Jag reagerade inte så mycket på det, utan tänkte att det var en lång resa och att det – även om det var ett snabbtåg – skulle ta den tiden. Men när vi sedan efter två och en halv timme gjorde vårt första uppehåll, i Avignon, kollade jag på kartan. Vi var ju nästan nere vid Medelhavet! Hur kunde det vara så lång tid kvar?
Svaret låg i att snabbtåget från ungefär Avignon inte gick särskilt snabbt längre. Och från Marseille segade vi oss fram i drygt 100 km/h, ibland något fortare. Det var visserligen fina omgivningar som gav oss en vacker utsikt, men en förlängning av snabbspåret till Nice hade gjort en enorm skillnad rent tidsmässigt.
TGV-tåget var för övrigt ganska rymligt för resenärerna, men lite sämre med bagageutrymme. Bistron i mitten av tåget höll (som väntat) rövarpriser (€3 för en burk Cola), men framför allt var det lång kö precis hela tiden. Efterfrågan var större än deras förmåga att leverera i tid.
Vi köpte faktiskt en Cola… Efter en kvart i kön försökte jag på bästa skolfranska beställa och betala, men när bistrokillen tackade mig på engelska så insåg jag att jag hade blivit avslöjad. ☺️
Två incidenter inträffade under resan. Vid uppehållet i Toulon var det några som bråkade ute på perrongen. En resenär och någon som vi tror kom utifrån. Mycket munhuggeri, bara millimetrar från varandras ansikten. Tågpersonalen gick emellan och visade både pondus och lugn. Tågresenären klev ombord igen och vi kom iväg i tid.
Den andra saken var att en katt rymde..! Redan vid avgången lade vi märke till ett ynkligt mjau som kom från andra sidan gången. En kvinna hade en katt med sig, och hon hade den oftast liggande i sitt knä eller i fönstret(!), men den var inte lugn hela tiden. Vid ett tillfälle rymde den ifrån henne och hamnade vid Emelie. Lovisa fick, till sin stora lycka, hålla katten ett tag innan kvinnan tog hand om den igen.
I Nice var det rejält varmt. Runt 35 grader enligt en digital termometer vi såg på en butiksfasad, men jag undrar om den inte överdrev lite. Vi checkade in och insåg så småningom att vårt rum, trots sitt intressanta och lite mysiga utseende, kanske är det sämsta rummet hittills.
Det ena problemet är att det är alldeles för varmt. Utblåset från luftkonditioneringen sker rakt mot en balk, vilket gör att den inte kyler så bra som den borde. Det andra problemet är att det knappt finns något att hänga upp handdukar och badkläder på.
Det tredje problemet är att det bara finns två eluttag, varav det ena går till en golvfläkt som vi känner att vi måste ha igång. Med andra ord måste vi ladda alla våra prylar på endast ett uttag. Det går, för jag har tagit med min laddstation som jag har på jobbet, men inte för den bärbara datorn. Så vi får hushålla lite. (I-landsproblem, jag vet.)
Men resten med Nice går inte att klaga på! Vi var nere på stranden en snabb runda och doppade oss i havet. Underbart vatten, tyckte till och med jag. Och vår middag avnjöts på ett ställe som utlovade amerikanska hamburgare. De ljög inte. Trevlig personal, stora portioner och milkshake à la Perkins style.
Vi rullade tillbaka till hotellet med fulla magar… 😋
Rymdfrost 