Nej, inga nya tågresor i dag! Den här gången stannade vi faktiskt mer än en natt på ett ställe.
Vi åt vår första hotellfrukost. Dyrt, men vi kände för att äta mackor med smör och pålägg och kunna dricka något varmt. Det var ingen större buffé som erbjöds, men vi blev mätta och nöjda. Hotellet ingår i någon miljösatsning, så i stället för att de hade kokat upp X antal ägg i olika hårdhetsgrad, fick var och en själv koka sitt ägg. Bra!
Vi började vår dag i Paris med att gå till ett ställe som vi var på förra gången vi var i staden, och älskade: Begravningsplatsen Père-Lachaise.
Här ligger många kändisar begravda (bland andra Édith Piaf, Jim Morrison, Marcel Proust och Frédéric Chopin), men det är framför allt för platsens utseende och känsla vi kommer dit. Massor av gravmonument, små och stora, med utsmyckningar eller ej. Inga platta och tråkiga gravstenar som i Sverige.
Fast till skillnad från Sverige så verkar väldigt få gravar underhållas. Det växer ogräs runt och kring det mesta. Äldre monument vittrar sönder. Vissa finns det inga namn på, på andra har årtalet/-en fallit bort och vissa saknar beteckning alls.
Det är sorgligt på ett sätt, men på ett annat så bidrar det till känslan av en speciell plats. De döda kommer verkligen hit för att »vila i frid«, kan man säga.
En kändis som ligger begravd här är Oscar Wilde. På vårt förra besök blev jag förfärad över allt klotter som hans gravmonument var täckt av. Alltså, verkligen täckt helt och hållet. Det mesta verkade vara av positiv karaktär (folk som pussat med läppstift, kärleksinskriptioner och så), men det såg ändå för j-vligt ut.
Samma år hade man tydligen renoverat monumentet och därefter satt upp ett skyddande glas. Detta, tillsammans med en skriftlig önskan om att undvika klotter (och en notis om att de anhöriga själva annars får betala eventuella saneringar), hade hjälpt. Monumentet sken i kapp med solen.
(Däremot hade någon skrivit en text på skyddsglaset, men denna anonyma människa får ursäktas. Där stod nämligen ett av mina favoritcitat av Wilde: Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna. Jag rös av välbehag när jag upptäckte »klottret«.)
Från begravningsplatsen tog vi oss nu till en kyrka. Ja, givetvis var det Sacré-Cœur. 😉 En av klassikerna i Paris, och av goda anledningar. Det är en vacker byggnad och ligger på en höjd med en vacker utsikt över staden.
Men vägen dit är kantad av… skit, rent ut sagt. Massor med souvenirbutiker, påträngande försäljare och rena bedragare.
På kort tid passerade vi två uppsättningar av en riktig klassiker: Personer som körde »tre koppar och en boll«-tricket. Intet ont anande turister stannar och tittar på. Några kanske får plånboken stulen medan de lägger all uppmärksamhet på spelet. Andra kanske lockas med att spela, och blir av med sina satsade pengar.
Ofta har utövaren en eller flera kumpaner, som låtsas vara vanliga turister som spelar – för att få andra att också ge sig på spelet.
Den här gången fanns det ytterligare en kumpan. Kort efter att vi passerat spelborden kom denne man springande i hög fart förbi oss, viftandes och smått desperat. Det verkade vara poliser på väg! Genast stängdes verksamheten ned och både utövaren och någon »spelare« försvann iväg i stor hast, bärandes »spelbordet« (som var en gammal låda av kartong) in i någon gränd och vidare bort.
Det var rätt komiskt att se. Samtidigt undrade vi om någon oskyldig stackare precis hade råkat satsa några pengar – och nu fick se både sedlar, spelbord och utövare försvinna i all hast.
Nåväl. Vi åkte bergbanan, Funiculaire de Montmartre, upp. Det var inte helt lockande att ta trapporna i värmen och vi kände att vi nog skulle gå tillräckligt mycket ändå under dagen (föga anade vi att det skulle bli för mycket till slut).
Vi ställde oss i den långa kön in till kyrkan, medan jag funderade på om jag varit inuti förut eller inte. Jag kunde inte minnas att jag hade en enda bild inifrån. Fast det hade jag inte kunnat ha ändå, för jag upptäckte snart att det var totalt fotograferingsförbud på insidan..!
Jag har därför inga bilder inifrån att visa, men det är i alla fall vackert där. Och vi såg att änglar faktiskt finns. De är i marmor, kan jag meddela, och sitter i taket.
Från en kyrka till en annan: Notre-Dame. Som givetvis, efter branden, inte gick att komma in i alls. Stora avspärrningar, i form av höga staket med taggtråd ovanpå, höll folk på avstånd.
Jag förväntade mig nästan att det skulle stå någon utanför och passa på att samla in pengar till renoveringen, antingen officiellt eller någon som utnyttjade situationen, men jag såg inget av detta. Polisen kanske håller rent.
Vi gick över bron Pont de coeurs till söder för att få en bättre översikt över kyrkan. Samtidigt passerade vi längs kajen flera platser varifrån man kunde ta sightseeingbåtar på floden. Lovisa, som är begränsat intresserad av begravningsplatser och kyrkor, hade uttalat ett starkt intresse för att åka båt. Så vi bestämde oss för att ta en tur på Seine.
Även här »tripadvisade« jag i förväg. Betygen var ganska varierande. Vissa älskade upplevelsen, andra var otroligt missnöjda.
Vi valde till slut Batobus, som för en fast summa pengar erbjöd en slinga på floden, där man kunde hoppa av och på när man ville. Inte för att vi tänkte göra det, men möjligheten fanns i alla fall. Och tjejen i kassan (en av alla djupt uttråkade människor vi träffade på under dagen, och som verkade känna sig fast i sina yrken) var ärlig nog att påtala det som var en av de saker som de blivit kritiserade mest för i recensionerna: Det fanns inga toaletter ombord.
Vi lyckades hålla oss.
Förutom att få ett nytt perspektiv på staden, så var det rätt skönt att åka runt och känna vinden i ansiktet. Vi hade lyckats undvika den extrema värmebölja som plågade Paris för bara några dagar sedan, men det var ändå väldigt varmt.
Lovisa fick låna min kamera och tog bilden ovan. Jag lovade att placera in den i bloggen och skriva att det var hon som var fotograf.
Vi hoppade av vid Place de la Concorde. Vi måste ju visa Lovisa den fina Luxorobelisken, och visa platsen där utrikeskorrespondenterna brukar stå när de ska rapportera från Paris och har den klassiska vyn med Triumfbågen i bakgrunden.
Förberedelserna inför nationaldagsfirandet var i full gång. Man hade byggt upp en stor scen och massor av läktare. Det var inte helt enkelt att navigera som gående, men det var ännu värre för bilarna. Herregud, vilken mardröm att köra bil genom detta område. Det såg ut som om alla stod i vägen för alla andra.
Vi gick (förstås) upp för Champs-Élysées och gjorde ett besök i den AC-utrustade Apple Store, liksom på Disney Store. Jag får säga att det kändes som mer magi hos Apple än hos Disney.
Det blev även ett besök hos Burger King för lite glass. Ja, vi borde väl ha hittat en riktig glassbutik, men då hade vi å andra sidan inte fått uppleva deras plastskedar som var individuellt förpackade i plastfickor. Miljötänket har inte kommit så långt här…
Tiden gick och vi tog oss snabbt ner till Palais de Chaillot, för att kunna gå den vackra vägen ner över bron till Eiffeltornet. Vi skulle bara ta oss förbi massvis av selfie-poserande turister och (kändes det som) hundratals försäljare av Eiffeltorn i olika storlekar och färger. Riktigt irriterande.
Men irritationen skulle bara börja… Vi hade varit förutseende nog att boka biljetter till tornet långt i förväg, för att slippa köa i kanske timtal.
Det blev köande ändå… Först skulle vi stå i kö för att ta oss igenom en säkerhetskontroll för att alls komma in till själva köområdet. Sedan blev det en kö i väntan på att vår grupp skulle få den stora förmånen att köa till nästa säkerhetskontroll.
Det tog tiiid.
Nu ska jag kanske inte ge några tips till eventuella terrorister, men säkerhetskontrollen var ett stort skämt. Det fanns både larmbågar och röntgenmaskin. Men under säkert 20 minuter var bara röntgenmaskinen bemannad, medan folk kunde gå igenom larmbågen utan att bli stoppade. Och när väl kollegan kom tillbaka från sitt toabesök(?), var det ändå ingen större koll på vad som slank igenom.
Folk lade sina nycklar och mobiler på ett lutande bord bredvid för att inte fastna i larmbågen. Men: Personen som hade hand om larmbågen kollade varken vad som lades på bordet eller stoppade någon som larmbågen larmade om. Han var fullt upptagen med att högljutt prata och skämta med sina kollegor.
Vi fick intrycket att »säkerhetskontrollen« endast var till för att sakta ner kön ytterligare, eftersom de underdimensionerade hissarna inte på långa vägar hann med att föra folk upp och ner i tornet.
Klockan hann slå 17:30 innan vi kom in i »benet« till hissarna. Och den slog 17:55 när vi väl kommit upp. Tja, vi tillhörde ju 17:00-gruppen, så allt före 18:00 är väl okej? 😤
Men ingenting kan förta upplevelsen av att åka längst upp i tornet.
Den fullsatta hissen blev helt tyst när hissen lämnade andra avsatsen, och man plötsligt fick se hur Paris blev mindre och mindre. Jag är inte direkt höjdrädd, men jag kan säga att jag började svettas rejält! Herre Voldemort, så högt det var..!
Och när jag steg ut på översta våningen, var det som om jag gick på äggskal. Försiktigt, försiktigt så att inte tornet råkar luta för mycket åt ena hållet. 😅
Jag måste ha blivit känsligare med åren, för jag kan inte minnas att jag fick den här reaktionen när jag var uppe i toppen för drygt 20 år sedan.
Lovisa var också rätt rädd. Under köandet var det mycket pirr i magen och uppe i toppen blev det värre. Men till slut vande man sig. Det blev ett antal bilder från olika vinklar. Drönare i all ära, men inget slår en riktig systemkamera.
Efter hissturen ner till andra avsatsen, bestämde vi oss för att ta trapporna. Ingen kö och man såg mycket mer av själva tornet. Riktigt bra! En rejäl ingenjörskonst ligger bakom detta otroliga bygge. Synd att de sköter besöken så dåligt bara. 😜
Nytt för oss från förra gången var att de inte lät någon komma in på området utan att först ha gått igenom en första säkerhetskontroll. Så när vi lämnade platsen fick vi gå igenom en spärr. Precis utanför väntade en vägg av fler försäljare. Har det verkligen alltid varit lika många?
Vi åkte hem med ett RER-tåg, som märkligt nog kallas »expresståg«. Men de rör sig långsammare än tunnelbanetågen, bromsar långsammare och hela upplevelsen är mörk och dyster. För att inte säga varm. Flera tunnelbanelinjer hade AC, men inget RER-tåg hittills har erbjudit mer än öppna fönster (vilket inte hjälper så mycket i en redan varm tunnel).
Middag avnjöts vid en lokal kvarterskrog. Jag och Lovisa valde »kyckling och pommes« på menyn, och det var exakt vad som serverades. Ingen sås, ingen sallad, inget extra alls. Bara en kycklingvinge och pommes.
Vi fick visserligen en flaska ketchup på bordet, men mitt i måltiden försvann servitrisen med den. Med en snabb ursäkt på franska, som vi tydde som att en annan kund nu var i behov av ketchup. 😂 Men maten var hyfsat god och servitrisen – en gammal dam som såg ut som om hon behövde semester – var vänlig, så vi gillade läget. Vi hade ju en härlig utsikt, där vi satt på trottoaren och såg folk som inte kunde köra bil, köra bil. Jag är uppriktigt förvånad att vi inte har sett en enda olycka.
I morgon blir det tåg. Igen. Det är ju en tågsemester trots allt.
Rymdfrost 