Den vältrafikerade gatan utanför hotellet visade sig vara minst lika använd under natten. Eller så har de väldigt många motorcyklar och tunga fordon som måste passera just där. Det hjälpte inte heller att vi hade den lokala brandstationen på andra sidan gatan… Med andra ord: Nattsömnen blev inte den bästa.
Vi hade kanske kunnat sova lite på tåget till Bryssel. Fast där fick vi sällskap av ett högljutt gäng med spanska ungdomar, som turades om att dra lustigheter för varandra. Jag antar att det var roligt, för de skrattade ofta och mycket. Jaja, en del av upplevelsen.
Det blev frukost på tåget i dag igen, tack vare stormarknaden runt hörnet från hotellet. Jag tror inte ens det fanns någon bistro ombord. Inget wifi heller, vilket Lovisa konstaterade med besviken blick. Inte för att hon behöver sitta på YouTube under hela resan, men tre timmar tåg i sträck kan ju bli lite tråkigt till slut.
Landskapet var fortsatt platt. Byggnaderna har inte förändrats så mycket i utseende hittills, bortsett från enstaka arkitektoniska utsvävningar i de större orterna. I stället märks de olika länderna mest på högspänningsledningarna. Eller snarare på stolparna. Det är lite konstigt att det inte finns något gemensamt utseende på dessa, med tanke på att det borde finnas ett optimalt sätt att bygga dem på. Eller?
På tal om gemensamheter, så skänker vi en tanke till EU som har gjort så att vi kan ringa och surfa på samma sätt som hemma, utan att behöva tänka på roamingkostnader. Vi har väldig stor nytta av mobilerna, både för att hitta vägen och för att välja matställen.
Eller välja bort matställen. I går kväll, när vi hade gått väldigt länge och började bli rejält hungriga, gick vi från restaurang till restaurang och försökte hitta något vi alla gillade. Till slut hittade vi ett ställe med mycket folk och med en attraktiv meny, både till innehåll och pris.
Men när servitören lite nonchalant slängde tre inplastade menyer till oss, gick jag direkt in på Tripadvisor och kollade upp stället. Det första jag såg var ett antal recensioner från svenskar som (för en gångs skull) var rörande överens: Undvik! Tråkig mat, usel service, ren besvikelse.
Så vi lämnade tillbaka menyerna och gick därifrån. Personalen såg lika glad ut när vi gick som när vi kom, det vill säga inte alls.
Nu ska vi kanske inte ta upp Tripadvisor varje gång vi ska äta, för det är kul med lite (positiva) överraskningar också, men det är svårt att inte kolla facit om man kan – särskilt inte om det handlar om att slippa stora och/eller dyra besvikelser.
På väg från Amsterdam gick jag förresten på tågtoaletten. Den såg okej ut. Ungefär som toaletterna ombord på mina Öresundståg. Efter uträttat förvärv tryckte jag på spolknappen, och toaletten började (inte helt oväntat) att spola. Men samtidigt började vattenkranen spotta ur sig vatten. Jag fick genast hålla fram händerna och börja tvätta dem för att inte bli nedblött, för strålen blev starkare och starkare. Till slut fick jag snabbt öppna dörren och gå ut. Kan jag anta att det inte direkt är så här det ska fungera?
Från Amsterdams vackra stationshus kom vi fram till Bryssel centralstation, som var något av det tråkigaste jag har sett i stationsväg. Mörkt, grått och intetsägande. Som om en grupp byråkrater hade varit arkitekter. Jag ska inte ens lägga upp en bild på eländet, även om jag tog en.
Då blev det genast bättre, när vi en bit bort fann Grand-Place – det stora torget, som är omringat av vackra byggnader. Verkligen fint att skåda, och fullt med turistfällor så klart.
Vi skulle inte stanna i Bryssel så länge, utan hade någon timme för lite sightseeing. Dock hade timmen slagit lunch, så vi började med att leta efter ett matställe. Hard Rock Café hade en filial precis vid torget. Det borde borga för en icke-besvikelse, så vi gick dit.
Men nja, inte ens dem kan man lita helt på. Det tog drygt en halvtimme att få in maten och min broccoli var helt sönderkokt. Dessutom använde inte vår servitris någon deodorant. Det blev ingen dricks där.
Ett stenkast bort fanns Manneken-Pis, som vi givetvis måste se. Vem vill inte se en staty som föreställer en naken, kissande pojke? I dessa tider dessutom?
Fast tiderna har kanske haft lite att säga till om. Pojken är numera sällan naken. I stället har folk låtit tillverka massor av kläder, som man klär på honom vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Just denna dag hade han tydligen på sig någon traditionell dräkt från Rwanda. Because… reasons.
Vi började dra oss mot stationen. Fast inte centralstationen, för vårt tåg skulle utgå ifrån Bryssel-Midi. På vägen såg vi denna byggnad, som får symbolisera vår syn på Bryssel:
- Massor av bilar.
- Gamla byggnader.
- Glas- och stålmonster som sträcker sig mot himlen.
Det var ungefär det vi tog med oss i minnet efter vårt korta besök i den belgiska huvudstaden. Vi får väl ge staden en ny chans en annan gång.
Vårt snabbtåg (300 km/h!) avgick exakt på minuten. Den här gången kollade vi noga att vi inte hamnat i tyst avdelning. Vi kanske skulle ha valt en luktfri avdelning. De franska ungdomarna som satt på andra sidan gången var inte så högljudda som deras spanska vänner tidigare, men svettlukten antydde att deodorant var något okänt begrepp för dem. Eller att de jobbade på Hard Rock Café.
En timme och tjugo minuter efter avgång, faktiskt lite före tidtabellen, ankom vi till Paris-Nord, eller Gare du Nord. Grundad 1864 och med 31(!) spår, är stationen en av världens största. Vacker på insidan och ännu vackrare på utsidan.
Första gången i Paris råkade jag komma förbi stationen, och kände ett plötsligt tvång att gå in. Bara för att se hur stationen såg ut på insidan. Jag har varit i Paris tre gånger och alla tre gångerna har jag faktiskt besökt stationen.
Det innebar inte att jag hittade så bra för det. Det är ju en formlig labyrint av gångar och trappor och rulltrappor och hissar, som splittras upp i nya gångar och vägar.
Men med lite hjälp av en app, som täcker Paris tunnelbanesystem, listade vi ut vilka kort vi skulle köpa och sedan vilken linje vi skulle åka för att komma till hotellet.
När vi drygt tio minuter senare kom fram till Gare de Lyon, en annan otroligt stor järnvägsstation, fick vi faktiskt kämpa för att komma ut. Även om vi följde skyltarna som det stod »Sortie« (utgång) på, så innebar det inte att man kom ut. Bara att man kom ut från det system man för närvarande befann sig i. I stället fick vi gå mot »grand lignes« för att komma till huvudtågspåren, varifrån vi sedan kom ut på gatan. Puh!
Efter incheckning på hotellrummet gjorde vi som vanligt: Gav oss ut på stan.
Precis i närheten började Coulée verte René-Dumont, en gammal nedlagd järnvägslinje som omvandlats till promenadstråk. Man gick ett par trappor upp – och sedan började en otroligt vacker promenad.
Det här kan vara det bästa promenadstråket jag någonsin varit på. Åtminstone mitt inne i en storstad. Ett helt unikt perspektiv i en stad som redan är vacker att beskåda från gatunivå. Men en bit upp i luften ser man ännu mer.
Eller vad sägs om ovanstående bild? Sådana vyer såg man hela tiden. (Förutom några riktigt, riktigt fula hus som också låg längs vägen.)
Så småningom gick »järnvägen« ner på marknivå. Och lite under den. Man passerade igenom flera tunnlar och små konstgjorda dalgångar, som var nästan drömska att passera igenom. Nästa gång ni är i Paris, ta en promenad här.
Rymdfrost 