Vår resa skulle gå vidare. Vi hade valt ett inte alltför tidigt tåg denna andra resdag, för att få åtminstone lite sovmorgon. Det var ett bra beslut.
Vi var inte beredda att betala hutlöst för frukosten på hotellet, så vi fick bege oss ut på stan för att handla sådan. Vår tanke var att besöka en av alla Lidl-butiker som fanns i staden, men det var en bit att gå till den närmaste. Kunde vi kanske lämna våra väskor på stationen så länge, så vi kunde röra oss fritt?
Jodå det kunde vi. Men det skulle kosta €5 för varje väska vi hade..!
I stället valde vi bort Lidl och handlade på en supermarket som fanns på stationen. Där fanns det mesta, inklusive en hylla med glutenfria varor från Schär. Hurra! Priserna var inte direkt de lägsta, men ändå överkomliga. Exempelvis fick vi en liter vatten för runt €1,20, medan vi såg på andra ställen på stationen att det kunde kosta €2,50 för en halv liter vatten. Det gäller att shoppa runt, även på en dyr station.
Efter inköp av frukost insåg vi att vi kanske skulle ha kollat om vi fick frukost på tåget… Så in på DB:s informationsdisk för att fråga. Jag ville ha en bild på hur det såg ut därinne, så jag tog upp kameran och började leta efter en bra vinkel. Det dröjde dock inte länge förrän någon i personalen reagerade. Han stegade fram till mig och bad mig att omedelbart sluta. Ja, han sade det på rätt snabb tyska innan han bytte till engelska, men det var inga svårigheter med att förstå vad han menade redan från början.
Ett utslag av att tyskar inte är lika »intresserade« av att bli fotograferade som exempelvis vi svenskar? Google Streetview är ju i princip frånvarande från hela förbundsrepubliken. Även Österrike är en blank karta på den fronten.
Efter tillsägelsen kände jag mig nästan som en brottsling när jag ville ta några bilder på stationen. Det kändes inte direkt som om det var läge att ta upp teleobjektivet. Tråkigt.
Nåväl, vi gillar Tyskland ändå. Även om vårt tåg från Hamburg avgick hela två minuter efter tidtabellen. 😉
Tåget var ett ICE, alltså InterCity Express. Det gick i 200 km/h och kändes mer stabilt på spåret än våra svenska tåg. Det blev några minuter sent till Osnabrück, men det var ingen fara för vår anslutning. Vi hann kolla in utbudet på stationen innan vi letade oss fram till spår 12, varifrån vårt nästa tåg skulle avgå.
Det blev ett IC utan E på slutet. Kunde det vara någon större skillnad mellan de två tågtyperna? Japp, det kunde det. Det här var verkligen ett »riktigt« tåg med lok och vagnar och vi fick sitta i en gammaldags kupé med fyra platser. Mysigt!
Det fanns inget wifi på tåget, så vi började direkt med våra medhavda spel. Många skratt senare insåg vi att vi faktiskt satt i tyst avdelning..! Vår medresenär, en äldre person, hade uppenbarligen haft stort överseende. Vi satt som små tysta möss resten av resan. Nästan.
Det fanns en bistro ombord, så vi gick dit av ren nyfikenhets skull. Det slutade med att vi fick med oss en omgång pommes tillbaka till kupén. Ovanligt goda pommes.
Landskapet som passerade förbi fönstret var väldigt idylliskt. Många skogar och ängar, små bondgårdar här och var. Och plattare, ju närmare Amsterdam vi kom. Kanske inte helt överraskande.
Så fort vi kom ut från Amsterdam Centraal, kände jag att det här var en stad vi borde stannat längre i än vad som står på schemat. Så fina hus! Så häftig stadsmiljö!
Jag har aldrig hört någon som sagt något negativt om staden och jag har länge funderat på att åka dit, men Amsterdam har fungerat på samma sätt i mitt sinne som New Amsterdam… Förlåt, jag menar New York. Med andra ord en stad som man tvunget måste besöka någon gång i livet, men samtidigt är det ju så lätt att ta sig dit. Varför stressa?
Det är kanske dags att stressa, lite i alla fall. Jag har varit i USA tre gånger, men New York är fortfarande blott en hägring.
Vi hade funderingar på att köpa något kort för att kunna åka runt på bussar och båtar, men vi nöjde oss med att promenera. Och oj, vad vi fick se! Staden är (som sagt) otroligt vacker. Bara husen hade varit tillräckligt för att göra själen glad, men kanalerna gör att det blir pricken över i:et på grädden på moset. Ja, ni förstår.
Det var väldigt mycket folk ute och strosade i det fina vädret. Det gällde att inte följa någon ström av människor, för helt plötsligt passerade man över en cykelväg och var nära att bli påkörd av något ekipage – som ofta höll väldigt höga farter.
Det fanns mycket att titta på. Husbåtarna, som alla hade sin egen brevlåda. De många caféerna, varav många utsöndrade en doft som var märkligt sötaktig. En affär som bara sålde gummiankor i olika storlekar och utförande. En annan som mest sålde cykelklockor.
Man undrade ju hur alla dessa småbutiker kan överleva. Visst kommer det många turister till staden, men är det så många som köper en gummianka eller cykelklocka?
Desto fler är det kanske som köper annat, som nästan bara finns i Amsterdam. Åtminstone lagligt. Jag såg ett ställe som sålde »Cannabis starters kit«, medan en annan butik hade specialiserat sig på att sälja »magiska svampar«.
På flera ställen såg vi hur butikerna annonserade efter personal. Det var som på film: »Help wanted« skrivet på ett papper i fönstret. Väldigt osvenskt, minst sagt. Eller har inte Arbetsförmedlingen monopol längre? 😛
Tillbaka på hotellrummet gjorde jag en annan sak jag gillar att göra utomlands: Titta på lokal-tv.
Nederländskan är ett väldigt lustigt språk! Det låter som en blandning av engelska, tyska och… isländska, kanske?
Man kan i många fall gissa sig fram till vad som står på skyltar. Som när vi såg texten »uitsluitend elektrische voertuigen«. Rakt av låter det som »uteslutande elektriska fartyg«, vilket är nära vad det faktiskt står: »Endast elektriska fordon«.
Jag vet att kocken i Mupparna sägs vara svensk, men det är uppenbarligen nederländska han pratar. Lyssna själv på någon som pratar nederländska – och kolla sedan in den här filmen:
Visst är det likt? 😁
I morgon blir det fler språk att ta sig igenom.
Rymdfrost 