TL19 07: Skräp och åska

I går kväll, strax före läggdags, gick jag upp till stationen i Nice för att se om det fanns några förvaringsskåp där inför dagens utflykt till Monaco. Det fanns det inte, bara en dyr (manuell) bagageförvaring.

På vägen tillbaka rann det vatten från en brandpost längs ena gatan. Vid denna stod en gammal dam – och hennes något överviktiga hund, som låg pladask på magen rakt ner i vattnet. Han såg verkligen ut som om han ville stanna kvar där resten av livet. Så skönt att få ligga i det svala vattnet, denna varma afton.

Vi gick upp tidigt för att hinna checka ut innan vi skulle med tåget. Vi kunde lämna kvar bagaget i säkert förvar (och gratis) i hotellreceptionen och gick till stationen. Där var det massor av turister som virrade runt. Det fanns en linje med automatiska biljettspärrar som måste passeras för att komma ut till spåren, och alla trängdes för att komma ut genom den enda spärr som var öppen. Turistsäsongen är verkligen i full gång.

Monacos enda järnvägsstation.

Monaco är ett väldigt litet land, en av världens så kallade mikrostater. Du kan lätt gå från den ena änden av landet till den andra, och tillbaka, flera gånger om dagen. Det är dessutom rätt så städat och välhållet.

Lovisa anmärkte direkt på att stationen luktade gott. Och jo, den luktade nog rätt fräscht. Mycket fräschare än Helsingborg C! Liksom den långa gångtunneln från stationen ut till samhället.

Rulltrappa i Monaco.
Monacos varianter av Dressman, Guldfynd och några till.

Jag var i ett överfullt och soldränkt Monaco för en 13 år sedan. Folksamlingen kan ju ha att göra med att jag var samtidigt som Monacos Grand Prix, men jag trodde att det skulle vara fler än bara vi tre på plats denna morgon. Det ekade dock rätt tomt på gatorna. Hade alla miljonärer och miljardärer varit uppe för länge på lördagskvällen? Väntade alla på att åskovädret, som hotade på avstånd, skulle bryta ut?

Casino de Monte-Carlo.

Strax bakom casinot, där vi försökte få en bra utsikt över hamnen med lyxyachter, fick vi i alla fall sällskap till slut. Av en väldigt upprörd och förnäm dam. Hon var ute och gick med sin pudel Fifi (jag är helt övertygad om att den hette så!) och plockade upp skräp. Vi inledde ett samtal, som väl mest var en monolog från hennes sida om hur illa turister beter sig som slänger skräp på marken.

Hon blev väldigt glad över att höra att vi kom från Sverige, »världens bästa miljönation«, enligt henne själv. Hon var personlig vän med Victoria Silvstedt, sade hon. Genast hoppade damen över en grind med skylten »privat« och bjöd oss med för att vi skulle få en ännu bättre utsikt över hamnen. Hon gav några tips om vad vi skulle hitta på vårt besök och försvann sedan igen med lilla Fifi, till sin lägenhet som låg precis nedanför casinot.

Man skulle ju kunna ta henne för en bortskämd miljonär som retar sig på minsta lilla problem, men jag håller helt med henne om folks uppförande och oförmåga att slänga skräp på rätt ställen. Det är tomburkar här och instoppade fimpar där. Vi har passerat gott om soptunnor och papperskorgar, som dessutom inte är fulla, så vad är problemet?

Några jollar i hamnen.

Enligt väderutsikterna var det medelstor risk för åska och regn, och det mullrade rejält när vi gick ner till hamnen. Två blixtar senare kom regnet, varpå vi fick ta skydd en stund innan vi fortsatte upp på klippan med marinmuseet och prinspalatset.

Ju längre vi kom, desto mer oroliga var vi för att det skulle bli svårt att hitta tillbaka till järnvägsstationen. Bara vi inte missade vår sista anslutning tillbaka till Nice, för annars skulle vi bli väldigt sena till vårt slutmål för dagen.

Problemet var att vi inte kunde använda Google Maps för att navigera. Monaco ingår nämligen inte i något EU-avtal om mobilkostnader, så för mig skulle det kosta 10 kr per megabyte(!) att surfa. För Emelie var det ännu värre. 25 kr per MB ville hennes mobiloperatör ha. En YouTube-film skulle nog kosta bortåt tusenlappen att kolla på!

Turister tittar ut över Monaco och Frankrike.

Nå, ingen fara. Monaco är (som sagt) inte så stort och det finns gott om skyltar. Och allmänna toaletter. Här och var, på strategiska platser, fanns det toaletter utplacerade som både var gratis och (enligt vad vi läst oss till tidigare) väldigt fräscha. Föredömligt.

Musée Océanographique de Monaco, med lite åskmoln i bakgrunden.

Medan vi väntade på tåget tillbaka, handlade jag och Lovisa lite snacks i automaten på plattformen. Ett par Oreokakor och en liten påse Lay’s for €2,20. Det var faktiskt ett bra pris, med tanke på var vi var!

Tillbaka på stationen i Nice blev det smått dramatiskt. Höga och upprörda röster hördes lång väg. Snart såg vi en man och en kvinna i ett stort gräl. Jag hann uppfatta att hon kallade honom för hund (chien!), och Emelie såg att han hade rivit av henne en peruk. Ett antal resenärer i närheten fick sära på dem med gemensamma krafter, för de var väldigt i luven på varandra. #sakermanserpåentågluff

När vi hämtade våra väskor på hotellet, passade vi på att använda deras wifi. Fanns det möjligen något sätt att ta sig fram snabbare än vi planerat?

Jag kommer att skriva mer om det i ett avslutande blogginlägg med tips och synpunkter om tågresande, men jag kan redan nu säga att sajterna för tågresande överlag är rätt dåliga. Även apparna är det. Man får gå fram och tillbaka mellan olika hemsidor och appar för att försöka lista ut vad som gäller med tåg, tider och eventuella reservationer. Osmidigt till tusen. Här är flyget mycket bättre.

Men att tåget till Ventimiglia, på andra sidan italienska gränsen, skulle gå 11:37 var vi på det klara med. Vi kände oss hemma på stationen i Nice efter flera besök, så vi passade på att gå inom en butik för att handla lite lunch. Men som vanligt… man är inte i tid, även om man tror det. Plötsligt fanns det nämligen ingen öppen biljettspärr, så vi med våra interrailbiljetter (vars qr-koder endast fungerar i Nederländerna av någon anledning) hade ingen möjlighet att komma igenom.

Tiden gick utan att vi fick hjälp av någon personal. Då plötsligt fick Emelie tag i någon anställd som förbarmade sig över oss och lät oss gå igenom spärren. Alldeles för liten marginal igen när vi väl kom till rätt perrong.

Regionaltåget.

På stationen i Ventimiglia blev det en knapp timmes väntan på nästa tåg, som var ett italienskt regionaltåg. Det stannade med andra ord vid varenda liten mjölkpall på vägen. Och de är många!

För en gångs skull hade vi ett tåg där det gick att öppna fönstret. Det är vi inte vana vid från Sverige. Det var grymt varmt i tåget, så vi tog emot varenda fläkt utifrån med stor lättnad. Men det blev bättre! Konduktören (eller vad hon var) kom förbi och sade att vi kunde flytta till lediga platser längre fram, där luftkonditioneringen fungerade. Underbart!

Vy från tågfönstret.

Järnvägen går väldigt nära vattnet. Vi såg strand efter strand, liksom ort efter ort. Det tråkiga var dock alla tunnlar, som ibland var flera kilometer långa. Inte så konstigt dock, för det hade blivit en ännu mer slingrande järnväg om den skulle ha följt kustlinjen mer exakt.

Efter ett sista byte i Genua, kom vårt lilla tåg fram till Rapallo. En oansenlig ort längs italienska rivieran. Vi hade valt orten eftersom den var hyfsat nära vårt egentliga resmål (Viareggio) som vi ska nå till i morgon. På så vis har vi tid att besöka Cinque Terre på vägen om vi vill och orkar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close