TL19 08: Tågtoa och klippbad

Rapallo… Varför stannade vi här?

Det var lite slumpen. Efter att vi säkert visste att vi skulle ta vägen Amsterdam-Paris-Nice, var det lite mer osäkert hur vi skulle ta oss vidare. Ner till Rom? Kändes rimligt. Ner till Neapel? Kanske. Över till östkusten och hitta en strand där? Tja, möjligheten fanns.

Min ena kusin åker ofta och gärna till Marina di Venezia, en campingplats utanför Venedig, och är väldigt nöjda. »Alla andra« också, sett till omdömena på nätet. Så vi började planera en fortsättning dit, med fokus på att hyra en stuga på campingen och ta en vecka eller så där.

Allt gick i stöpet när vi fick beskedet att allt var uthyrt, både under juli och augusti. Så vart skulle vi då ta vägen?

Hade vi haft bil, hade vi haft fler valmöjligheter. Nu begränsades vi lite av vart järnvägen tog oss och hur långt vi orkade bära våra väskor. Eventuellt om vi kunde ta en buss eller två.

Det var inte särskilt lätt att välja. Varje plats hade sina för- och nackdelar.

Till slut föll vi för Viareggio, en gammal badort som var väldigt på modet förr i tiden men som sedan tappade i popularitet. Stranden såg dock fortfarande fin ut och staden verkade okej och hyfsat billig, så varför inte?

Men först skulle vi ta oss dit. Vi mellanlandade alltså i Rapallo, på ett mysigt litet hotell som kändes som om en familj ägde och drev det. Osäkert dock om det verkligen var så.

Frukost ingick i rumspriset, med personlig service vad gällde kaffet. En dam ur personalen gick nämligen runt och frågade alla vad de ville ha för kaffe. Emelie ville ha en kaffe latte. Efter några minuter kom damen tillbaka med två bringare: en med kaffe (eller caffè på italienska) och en med varm mjölk. Riktigt trevligt att kunna dosera själv!

Rapallo är en mysig och lite sliten stad. Under vår kvällspromenad gick vi förbi två byggnader som såg extra slitna ut. Vi frågade några förbipasserande, och fick veta att det hade varit ett hotell som fått lägga ner på grund av sämre ekonomiska tider. Nu blev byggnaderna i allt sämre skick eftersom ingen brydde sig om dem längre. Tråkigt.

Överlag är det ju rätt många byggnader vi har sett i Italien som har ett visst renoveringsbehov. Många äldre byggnader som har sett bättre dagar. Man undrar ibland om det faktiskt bor folk i alla hus och lägenheter.

Vi behövde ta två tåg för att ta oss till vårt delmål i dag. Vi skulle ge oss på en av orterna i Cinque Terre, området som inte minst innehåller en massa fina orter vid havet, med hus långt upp och ut på klipporna.

Vi kände oss kanske inte helt taggade. Nog för att området är fint, men vi har redan sett mycket fint på vår resa. Kanske har vi blivit »mätta« på upplevelser? Bortskämda? Eller så var vi bara lite trötta efter något för lite sömn.

På tåget kunde vi i alla fall inte vara bortskämda, om vi ville gå på toaletten. Och jag gick faktiskt på den – inte för att jag tvunget behövde utan för att jag ville.

Den tillhörde nämligen den gamla sorten som vi även hade i Sverige förr: Där allt »resultat« hamnar direkt på spåret..! Det kändes som en måste-upplevelse på en tågluff.

Så hur var det då? Tja, det blåste lite från toastolen och jag skulle inte vilja gå igen om jag kan undvika det! På just denna toa fanns inget toapapper kvar och heller ingen tvål, och vatten kom endast lite sporadiskt ur kranen. Jag såg tyvärr ingen mark vid spolningen, för det sker någon form av mellanlagring innan det går ner på spåret.

(Faktiskt har järnvägsmuseet i Gävle fortfarande gamla vagnar som fungerar på samma sätt. Det trodde jag inte var tillåtet.)

Efteråt gnuggade jag mina händer noga med alcogel. Hade nog behövt bada lite i det också. 😬 Efter att ha berättat för Emelie om mina upplevelser, bestämde vi oss: Let us never talk about this again.

Det blev tågbyte i Sestri Levante. Vi hade bara drygt tio minuter på oss att byta, så vi tog våra tunga väskor och sprang in på stationen för att kolla på avgångstavlan vilket spår vi skulle åka ifrån. Okej, spår fem. Tillbaka till spåren. På väg tillbaka insåg vi att vi ju hade kommit in på spår fem. Just det – det var ju samma tåg som vi hade kommit med, som nu bytte tågnummer och gick vidare dit vi skulle! Det man inte har i appen får man ha i benen.

Vi hade valt ut Manarola för vårt besök. Tyvärr kom vi samtidigt som två kinesiska turistgrupper, så det var rejält trångt på både plattform och i gångtunneln (som förbinder järnvägsstationen med byn).

Men ganska snart kunde vi vända oss om och se på en väldigt klassisk Instagram-bild:

Och ja, det var förstås vackert! Vi förstår varför detta är en riktig turistmagnet.

Man undrar lite om de som bor i byn älskar eller hatar turisterna. Å ena sidan är det så himla mycket folk (och inte alla är så trevliga, gissar jag) som kommer. Å andra sidan är det en stor inkomstkälla. Man borde kanske knackat på uppe i ett av husen och frågat? Det hade säkert varit populärt… 😂

Hjälp, så mycket folk! Alla skulle ta selfies och groupies och hade antingen selfiepinnar eller vänner till hjälp. Det gick knappt att gå någon meter utan att hamna på minst femton bilder. Jag fick själv hjälpa till att ta bilder åt ett par som ville posera framför byn.

Lovisa och Emelie tog tillfället i akt och badade. Ingen sandstrand här heller, utan bara klippor. Det gick bra det också.

Efter badet, och efter att ha tittat på när ett antal kinesiska turister ramlade i sin jakt på den perfekta bilden, åkte vi vidare. Vi hoppades undkomma turistgrupperna som följt med oss dit, men givetvis kom en helt annan grupp och skulle med samma tåg…

I La Spezia bytte vi till vårt fjärde och sista tåg för dagen. Riktigt vacker väg (nästan inga tunnlar) med höga berg på lite avstånd, varav några verkade användas för att hugga ut marmor. Vi ankom till Viareggio drygt fem minuter sena.

Nu väntar ett par dagar med sol och bad och slapphet.