Dagens arbetspass såg väldigt enkelt ut, åtminstone på papperet: Upp till Göteborg, rast i två timmar. Ner till Halmstad, rast i två timmar. Sedan ner till Helsingborg och sluta. Nästan nio timmar på jobbet, varav åtta betalda – och tydligen rast under hälften av dessa.
Det innebär inte att det verkligen blir så. Och andra dagar kan det vara tillräckligt stressigt för att kompensera för eventuell »dötid«. Men det är så det ser ut; ingen dag är densamma.
Inget spännande hade kommit på jobbmejlen: En efterlysning av en jacka som någon anställd glömt någonstans. Ett utskick från säkerhetsansvarig. En förhoppning från personalplaneringen om att folk ska jobba extra. Ingenting om några förseningar eller tillbud, vilket var skönt.
Resan upp gick bra – ända fram till Fillesås, som ligger mellan Varberg och Kungsbacka. Plötsligt slog något hårt in i fronten. Det blev hjärtat i halsgropen direkt! Jag var helt oförberedd på smällen. Jag hade inte sett någon eller något på spåret, så jag antog att det måste ha varit en rätt så stor fågel som flugit lågt och kommit in från sidan vid helt fel tillfälle.
Det var bara några minuter kvar till Kungsbacka, så väl där gick jag ut på plattformen för att se hur fronten såg ut. Det fanns lite köttslamsor, lite blod och ett par fjädrar. Ja, ganska säkert en fågel.
Efter avgången ringde jag upp tågvärden för att berätta om händelsen. Hon hade inte märkt någonting. Jag passade på att bekräfta att vi efter ankomst skulle dela på tågsätten i Göteborg.
Strax efter det samtalet blev jag uppringd av en kollega som hade rast i Göteborg. På hans schema stod det att han skulle komma ner och dela på tågsätten. Jag sade att han lugnt kunde sitta kvar. Vi skötte delningen utan problem.
Det var en vanlig, halvmolnig och sval sommarkväll i Göteborg. I normala fall hade jag gått ut eller eventuellt tagit en hyrcykel, men eftersom jag och hustrun tagit en halvmils powerwalk tidigare under dagen så valde jag att stanna på depån.
Jag såg att Jehovas ovanligt nog inte var ute på Drottningtorget. Deras vanliga plats var tom. De kanske hade missat konferensen »Ge inte upp!« och faktiskt gett upp.
I Halmstad var det rast igen. Inte för att jag har något emot raster, men det är lite tråkigt när man bara har en timmes resa hem och måste vara kvar i två timmar i väntan på det tåget. Men nu passade jag faktiskt på att gå runt lite. Givetvis för att jaga portaler.
När tiden nästan var inne och jag gick ut för att möta upp tåget, höll ett godståg på att passera. Inget konstigt i det, även om det gick ovanligt långsamt. Nåja, Green Cargo brukar ha förarbyte i Halmstad och ibland tar det lite tid att få igång ett långt och tungt godståg.
Fast så plötsligt stannade det helt. Och spärrade därmed plattformsövergången med 200 meter åt ena hållet och 200 meter åt det andra. Helt omöjligt att komma över. Jag tänkte att det kanske väntade på mitt ankommande tåg, eftersom det möjligen skulle gå över på nedspåret efteråt, men när mitt tåg rullade in och det fortfarande stod stilla var jag tvungen att ringa fjärrtågklareraren.
– Ja, hej, detta är föraren på tåg 11123. Hur går det med godståget i Halmstad?
– Jo, det blev ett växelfel precis före honom, så det har tagit ett tag att lösa. Men det ska vara på gång nu. Är det i vägen för resenärerna?
– Nja, bara en tvåhundra meter…
– Oj! Förlåt.
Det var givetvis inte fjärrens skull att det inträffade ett växelfel eller att godståget skulle spärra övergången så mycket, men jag påmindes om att lokalkännedomen inte är den bästa hos tågklarerarna. Det är många sträckor och många platser att hålla reda på. När man då mest sitter i en »bunker« i Malmö eller Göteborg och sällan får vara ute och se hur det ser ut i verkligheten, är det inte lätt att veta hur det ser ut just i Halmstad.
Till slut flyttade sig godståget – och vi kunde komma iväg ett par minuter försenat. Inga problem att köra in den förseningen, åtminstone inte till Helsingborg. Det är så enormt mycket luft i tidtabellen mellan Ängelholm och Helsingborg, så man kan – om man inte har några tågmöten – nästan köra in tio minuters försening.
Tänk, så skönt det vore om de äntligen kunde bygga dubbelspår där. Även om inte alla gillar idén.
Rymdfrost 