Nostalgifrossa, del 1

Jag ska inte säga att jag är som en av personerna i tv-serien Hoarders, men om man frågar min hustru Emelie så borde jag kanske dra ner lite på mitt samlande. Hon tänker nog då främst på min enorma samling av Kalle Anka-tidningar och -pocketar, för det är den som tar störst plats, men även på allt »krafs« som jag samlat på mig under närmare 25 år.

Häromdagen fyllde jag på lite i samlingen när jag ändå hälsade på i mitt barndomshem. Med mig fick jag ett antal kartonger och kassar med blandade saker: Brev, kvitton, utskrifter, broschyrer, foton, tidningar, klistermärken…

Det är farligt att börja titta i »krafset«, för det är väldigt beroendeframkallande. Plötsligt upptäcker jag att jag faktiskt har sparat mer än jag kommer ihåg – och kommer ihåg saker som jag helt hade glömt.

Allt tas emot i mitt huvud med tacksamhet. Det är superkul att återse gamla minnen och tänka tillbaka på hur mitt liv var då, vilka jag umgicks med, vad jag gjorde och hur jag gjorde det. Små och stora händelser som har format mig, som har lett mig från den ena upplevelsen till den andra.

Jag känner mig som Joakim von Anka, när han sitter i sitt stora kassavalv och pekar ut olika mynt: »Det där myntet tjänade jag när jag sålde sand till oljeshejkerna i Arabien 1948. Och det där myntet tjänade jag när jag exporterade prima gödsel till Långtbortistan hösten 1953.«

Jag kan sitta i timmar och bara bläddra och fnissa och minnas. Men just nu ska jag bara fotografera av några av sakerna jag hittade den här gången, och berätta lite om varför de utgör en del av mitt liv och minne.

Vi börjar med den här platsannonsen:

Oh, jag minns det som igår. Jag bläddrade i Helsingborgs Dagblad och fick genast syn på SF-loggan. Va? Söker de biografpersonal? Som kan… göra hemsidor?

Det lät jättekonstigt. Men jag gillade bio och jag gillade att göra hemsidor, så jag skickade in en ansökan. Och blev kallad på anställningsintervju.

Nu har väl de här siffrorna växt varje gång jag har återberättat historien, men som jag minns det så var det ungefär hundra personer som sökte jobbet. Fem personer blev kallade till intervju. Och jag fick jobbet.

Jag minns att biografchefen beklagade sig över att annonsen hade blivit rätt så konstig. De var ute efter någon som kunde ordna en hemsida åt dem, men som också kunde tänka sig att jobba extra i kassan. Det var alltså inte tvärtom, att någon som sålde godis och biljetter även skulle sköta hemsidan. Även om det så småningom blev tvärtom.

Det här var på den tiden, i slutet av 1990-talet, då SF Bio ännu inte hade någon hemsida att skryta om. Ja, det hade nästan inget företag på den tiden. Så varje lokal biograf fick (nästan) fria händer från huvudkontoret i Stockholm att ta fram en egen hemsida, där innehållet skulle locka folk att gå på bio. Den lokala SF-biografen, förstås.

Idag hade ett sådant upplägg varit nästintill otänkbart. Nu vill företag ha en strikt och gemensam profil, där man antingen får direktiv uppifrån som måste lydas eller så sköts allting uppifrån.

Men då, 1997 och lite framåt, var det helt okej för en enskild kille i Helsingborg att ta hand om skyltfönstret för den lokala Filmstaden-biografen.

Och om jag får skryta lite, så gick det faktiskt riktigt bra. Så pass bra att när min chef var uppe på ett möte i Stockholm för landets biografchefer, så började de med att visa de församlade ett exempel på hur en bra lokal biografhemsida ska se ut. Och då visade de min..!

Jag tror äventyret varade till 2000 eller däromkring. Sedan tog SF Bio ett omtag på hela sin hemsida och såg till att skaffa en enhetlig profil och ingång för alla som ville besöka deras hemsida, oavsett var i landet de bodde.

Men ja, jag jobbade ju vidare ändå – nu med att sälja biljetter och godis, precis som det stod i annonsen. I närmare tio år var jag fast i »popcornträsket« som jag kallade det. En riktigt bra period i mitt liv. 🙂

Nästa nostalgigrej ligger ännu något år tillbaka i tiden:

Det här var (som man kan se på bilden) i oktober 1995. Mitt under min värnpliktstid, då jag först var matros på en minsvepare och senare lyckades sadla om till värnpliktig fotograf på hemmabasen i Karlskrona.

Ett riktigt bra byte, då jag under en 8-9 månader jobbade på fotodetaljen (som den kallades) med att fotografera allt möjligt, framkalla film (den digitala världen hade knappt börjat komma), formge broschyrer och trycka ut id-kort till nymönstrade. Bland annat.

Men även om det var ett bra byte att bli värnpliktig fotograf i stället för att harva på en gammal träbåt, var det ändå jobbigt att behöva åka upp till Karlskrona varje söndagseftermiddag. Ångest, ångest…

Roligare var det då förstås på fredagen, då man ibland kunde komma iväg med tåg eller buss ovanligt tidigt – om bara befälen var på bra humör och bestämde att man hade städat logementet tillräckligt bra.

Men en sak störde mig på hemresan. Jag gjorde alltid samma sak: Köpte dricka, lite godis och Expressen, så att jag hade något att syssla med under resan. I Expressen var det någon som hette Linda Norrman Skugge som varje fredag skrev en krönika. Och den var så… tråkig! Så intetsägande! En massa namedropping och prat om saker som kändes ointressanta.

Vad gör en normalt funtad människa? Blir lite arg, fnyser föraktfullt och går sedan vidare i livet? Jepp, precis. Så jag skrev förstås till tidningen och klagade.

Jag skrev som jag tyckte: Sätt in något annat än Lindas spalt, för den är så platt och innehållslös att ni lika gärna hade kunnat haft en tom sida där.

Jag skrev till redaktionen, men de hade tydligen skickat vidare mejlet till Linda själv – för plötsligt fick jag svaret som ni ser ovan… 😝

Under åren efteråt väntade jag mig nästan att få läsa om mig själv i hennes böcker, men eftersom jag inte gillade hennes böcker heller så vet jag inte om hon någonsin tog upp händelsen. Haha!

Jag berättade om händelsen nu för min hustru och förväntade mig ett »oj, skrev hon tillbaka?«, men fick i stället ett »vem f-n är det?«. Mitt »jag mötte Lassie-ögonblick« föll platt till marken.

(Länk här, för den som inte känner till Lassie-referensen.)

Nästa bild har jag delat på Facebook åtminstone en gång för mycket, men det gör inget. Jag blir full i skratt varje gång jag ser den. 😂

Det är från tidningen »S-Märkt«, en tidning som sossarna i Åstorp delar ut till alla i kommunen. Och som tydligen fortfarande lever. Amazing.

Nå, i detta nummer, som kom i maj 1995, hade man med en artikel om SSU-Björnen, den lokala SSU-föreningen. Jag minns inte om vi i Åstorps MUF någonsin hade någon kontakt med denna förening, men de verkade ju ha kul… enligt artikeln.

Det jag har fäst mig vid är avslutningen:

Ty arbetarerörelsens ungdomsförbund bär av tradition med sig förnyelse, fräckhet, frustration, finurlighet och, för att använda ett modernare uttryck, ”fuck you”.

What? Whaaat?! 😁

Helt bisarrt.

Jag noterar förresten i artikeln bredvid att detta var under perioden då sossarna närmast mobbade Margareta Pålsson (kommunalråd i Åstorp 1991-1994, med mera), genom att kalla henne för »Fröken M« varje gång de omnämnde henne i tidningen. Ganska nedvärderande.

Och när vi nu ändå är inne på politik… Jag hittade också en mängd dvd- och cd-skivor. De flesta hade jag inte skrivit någonting på, så det blev till att leta upp en extern dvd-läsare ur gömmorna (Apple skippade ju dvd-spelare i sina datorer för väldigt många år sedan) för att se vad jag hade sparat på dem.

Det låg förvånansvärt lite på dem. Kanske 100-200 megabyte per skiva. Lite bilder, lite musik, en del dokument. Varför hade jag lagt så lite på dem?

Tja, på den tiden (slutet av 1990-talet) hade man inte så snabbt internet (tror inte jag fick bredband förrän runt 2003) och usb-minnen hade visserligen börjat komma, men var dyra och rymde inte så mycket. Så ville man skicka något till någon annan, var en bränd cd-skiva ett ganska givet val.

Det var på en av dessa jag hittade denna tidningssida i vackert pdf-format:

Lite bakgrund är på sin plats: Runt millennieskiftet var jag redaktör och grafisk formgivare på Blå Bladet, medlemstidning för MUF Skåne. Ett kul uppdrag, men som hade sina tekniska hinder.

Som att få bilder i tidningen, utan att man hade tillgång till en digitalkamera eller ens en scanner att själv läsa in bilder med. Det gällde att ha god framförhållning, så att man kunde skicka in papperskopior och negativ till tryckeriet i tillräckligt god tid för att de skulle scanna in bilderna och sedan skicka lågupplösta versioner till mig i retur. Jag kunde sedan placera bilderna i mitt dtp-program (som jag är övertygad om var Pagemaker) och skicka allt till tryckeriet, som bytte ut bilderna till de högupplösta versionerna och så blev allt perfekt i tryck. Typ.

När jag väl fått tag i en scanner och själv kunde läsa in bilderna som skulle användas, kvarstod problemet med att flytta bildfilerna på ett smidigt sätt till tryckeriet. Jag tror vi använde oss av cd-skivor så småningom, men under en lång period använde vi oss av zip-skivor. Inte alldeles snabbt och de rymde inte mer än en cd-skiva, men de kunde användas flera gånger. Bättre än de då väldigt dyra cd-rw-skivorna.

But I digress… 😉 Bilden är från nummer 1/2001 av Blå Bladet. Patrick Reslow, dåvarande ordförande i MUF Malmö, hade fallit för åldersstrecket och skulle bli »partist«, det vill säga vara enbart medlem i moderorganisationen Moderaterna.

Artikeln är intressant av två anledningar. Den ena är att den handlar om Reslow, som ju så småningom skulle bli riksdagsledamot och senare hoppa över till Sverigedemokraterna. (Jag har även själv skrivit om honom i ett tidigare inlägg.) Den utvecklingen kunde ingen ana när artikeln skrevs.

Den andra är att artikeln skrevs av Pär-Anders Feltenheim, som senare samma år uteslöts ur MUF efter anklagelser om att ha trakasserat andra medlemmar. Jag minns att jag tyckte den uteslutningen kändes fantastiskt ironisk, med tanke på att Pär-Anders själv ett år tidigare hade försökt få en annan medlem utesluten – med en liknande motivering..!

Nå, Pär-Anders hittade så småningom sig själv i sin tro och är sedan några år tillbaka katolsk präst i Malmö. Och personen som han försökte få utesluten? Ja, det var ingen mindre än Robinson-Jonas, som bland annat gjorde sig känd för att göra reklam för Moderaterna medan han körde buss i Lund. (Lundagård hade en mindre smickrande beskrivning av honom 2002.) Jonas har för övrigt en egen hemsida, som han fortfarande är aktiv på.

Jag satt i distriktsstyrelsen för MUF Skåne när detta uteslutningsärende (den för Jonas, inte Pär-Anders) diskuterades. Bland samma saker som jag tog hem nu hittade jag faktiskt mina anteckningar från det mötet, där det förekommer en hel del saker som både då och nu känns ganska… intressanta. Men det är inget som passar sig för allmänhetens ögon och öron.

Det var en spännande tid! Och jag ser fram emot att gräva fram fler minnen från mina gömmor.