Vattenäventyr i Tyskland

Vi hade stora planer för den här sommaren, men det stod snart klart att det skulle bli »hemester« mer än något annat. När en av oss går på föräldrapenning och den andre är mellan studier och jobb i nästan två månader, så blir det lite knapert.

Men vi fick ihop en liten resa ändå – tack vare goda vänner, som hade en bil stor nog för sju personer utan att trängas. Jag tar tillbaka allt ont jag tidigare har sagt om Ford. 😜

Målet för vår gemensamma minisemester var norra Tyskland. Vi tog Öresundsbron över till Danmark och sedan färjan från Rødby.

badkiel_1

Trots att det rimligen är mitt i semestertider och trots att vi inte hade bokat någon tid, så lyckades vi komma på första båten. Men det var verkligen i sista stund; vår bil var den sista som fick komma på. En otrolig tur! (Även om det var otur att en annan bil på båten hade parkerat så snett att vi inte kunde köra tillräckligt långt fram för att öppna bagageluckan.)

Jag minns knappt när jag sist körde bil ner till Tyskland. Kan det ha varit femton år sedan? Däremot kan jag inte alls minnas att toaletterna ombord var så bedrövliga. Ofräscha och med mellanrum i väggpanelerna, så att man kan se in på de som sitter på toalettstolen. Verkligen, Scandlines?

Lyckligtvis var det inte så svårt att hålla sig, för vårt resmål för dagen låg bara en halvtimme bort efter Puttgarden.

Vi skulle till Weissenhäuser Strand, eller närmare bestämt deras Subtropisches Badeparadies – ett stort äventyrsbad i norra Tyskland.

Badet ligger i ett stort område och var inte alldeles lätt att hitta när vi väl hade parkerat. Rena rama labyrinten.

När vi skulle betala inträdet fick vi veta att vi hade parkerat fel. Damen i kassan blev så bestört över att vi ställt oss på parkeringen för upphämtning, att hon övergick från knagglig engelska till upprörd tyska. Men det var ju snällt att hon sade till…

Misstaget korrigerades och min familj kunde för 40 euro (två vuxna och ett barn) komma in. Vi fick varsitt plastmynt utan vidare förklaring. Jaha, det skulle tydligen användas för att komma igenom vändkorset. Och sedan för att låsa in våra saker i ett skåp vid omklädningsrummet. Ach so!

Eller snarare omklädningsrummen. Här fanns ingen uppdelning i dam och herr (mer än duscharna), utan alla bytte om i samma sorts bås – en form av slussar, där en låsning av ena dörren automatiskt låste den andra. Mycket smart. Sedan låste man in sina saker med hjälp av plastmyntet och fäste nyckeln runt handleden.

(Tyvärr har jag inga bilder från själva badlandet eftersom jag inte tog in kameran, men det finns gott om bilder på nätet som ni kan beskåda.)

Badlandet var inte så stort som jag trodde, även om det var långtifrån litet. Det var lite slitet på sina ställen, men väldigt fräscht. Och helt tomt på ungdomsgäng! 😬

Jag är ju egentligen världens badkruka. Havet är min personliga no-go-zon. Då går det mycket bättre inomhus, om det är varmt vatten i poolen. Min enda oro var egentligen rutschkanorna, som jag fruktade skulle innebära klorerat vatten långt in på ställen där det inte borde förekomma. Fast det gick bättre än jag trodde. Nästan alla kanor var väldigt snälla och dessutom skitroliga! Jag tillhörde nog den i sällskapet som åkte flest gånger, tillsammans med Lovisa – som har utvecklats till ett riktigt vattendjur. Är hon verkligen släkt med mig? 😉

Jag vet inte hur många som brukar vara på badlandet samtidigt, men det kändes som om det var knappt halvfullt. Var det kanske det extremt fina vädret som spelade in?

badkiel_2
Utsikt från hotellrummet: Romantiskt värre med högspänningsledningar i bakgrunden.

Efter badlandet körde vi vidare till vårt hotell i Kiel. Det märktes att det var turistsäsong, för det fanns få lediga rum. Och de som fanns var på hotell som väl inte riktigt var enligt vår smak.

Det var egentligen inte heller hotellet som vi till sist valde, men det blev bra. Vi bodde på Sporthotel Avantage, ett hotell starkt inriktat på tennis. Det fanns grusplaner utomhus och sedan en stor byggnad med planer inomhus.

Tyvärr är tyskarna väldigt allergiska mot Google Streetview, så det fanns inga gatubilder att beskåda innan vi kom dit. Vi såg bara att det verkade ligga mittemellan ett industriområde och ett bostadsområde…

Förutom att det luktade lite konstigt i receptionen och i korridorerna (jag antog att det var ett olyckligt val av rengöringsmedel), så var det fina rum och trevlig personal. Dessutom ett välfungerande wifi, vilket för mig är nästan ett måste.

Femtio tv-kanaler på den lagom stora platt-tv:n, varav 47 var på tyska (såklart). Å andra sidan tycker jag att det är jättekul att titta på landets tv-kanaler, åtminstone i begränsad omfattning. De hade till och med något som måste ha varit lokal-tv för Kiel. Superkul! Tycker jag. 😜

badkiel_4

Vi gjorde lite utflykter. Ett besök var på det marina minnesmärket i Laboe.

Det är en byggnad/konstruktion som verkligen inte går att missa. Dess 85 meter höga torn syns långa vägar, även rakt över Kielbukten (som för övrigt är en vik). Det ser ut som en fabriksskorsten eller fören till ett fartyg. En del tycker det ser ut som ett ubåtstorn.

Det är ett minnesmonument, som har fått »minnas« olika saker vid olika tidpunkter. Det började byggas efter första världskriget som ett monument över de sjömän som dog under kriget. (Hitler var för övrigt med under invigningen under 1930-talet, men sägs inte ha gillat det och höll därför inte något tal.) När sedan andra världskriget var över, bestämde man sig för att även inkludera sjömännen från det kriget.

badkiel_5

Inträdet var ganska billigt. Vi köpte en kombinationsbiljett till en närliggande attraktion, som jag snart återkommer till.

Området bestod av en stor plan, där tornet var i ena änden och ett museum i den andra. Inuti tornet fanns det flera olika rum med inskriptioner från golv till tak. Hur många sjömän som dött i krigen, hur många fartyg av olika slag som gått under och så vidare. Det påminde om det minnesmonument jag besökt i England, där de allierades förluster högtidlighölls, fast detta tyska var inte lika övertydligt om vad som var gott och ont. Detta var snarare en förteckning över vad som hänt.

Särskilt intressant var flaggavdelningen, där man visade upp hur de olika marinflaggorna sett ut genom åren. Givetvis hade man med flaggan för Kriegsmarine, som ju (förstås) innehöll ett hakkors. Det är första gången jag har sett svastikan någonstans i något sammanhang i Tyskland. Historiskt korrekt och nödvändigt, absolut, men det kändes ändå konstigt att se den.

Tyvärr var trappan upp i tornet avstängd av någon okänd anledning, så vi fick ta hissen. Inte för att jag är jättesugen på att gå i trappor, men jag känner ännu mindre för att åka i gamla hissar som låter som om de snart ska störta ned i avgrunden. Just denna hiss lät bara aningen bättre än »dödsmaskinen«, som jag kallar hissen på depån i Malmö.

badkiel_3

Väl uppe hade vi en fantastiskt fin utsikt över viken, där vi kunde skymta Kiel långt borta. Det fanns kikare i olika riktning, där man för ett euromynt kunde få några minuters tittande. Bra bild oväntat nog, med tanke på att de flesta sådana kikare brukar vara rätt så kassa.

Museet på andra sidan planen hade ännu mer information, om den tyska marinens historia och med många stora fartygsmodeller som man hade byggt upp.

badkiel_6

Bland annat hade man en modell av Bismarck, det berömda slagskeppet som fick en ganska kort sejour under kriget. Ingen dålig pjäs.

Vad var den andra attraktionen då? Jo, nedanför tornet fanns U-995, en tysk ubåt som var med i slutet av andra världskriget ända tills hon överlämnades till britterna vid kapitulationen. Efter att ha tjänstgjort i norska flottan i runt tio år, erbjöds den tyska regeringen att köpa henne för 1 d-mark. Regeringen avböjde erbjudandet, men en tysk paraplyorganisation för marinföreningar antog det. Ubåten blev ett museum 1971 och har sedan dess stått på platsen.

Ubåten var väldigt populär, så det var kö både till ubåten och inuti den. Ja, egentligen var det kö ut också.

badkiel_7
Främre torpedtuberna på U-995.

Även om det var irriterande att inte kunna fotografera utan att ha minst fem turister i vägen (bilden ovan är ett av få undantag), så var det ändå nyttigt på ett sätt: Man fick en uppfattning om hur trångt det måste ha varit ombord. Besättningen låg på över 40 personer, vilket känns helt otroligt.

Nu blev jag nästan sugen på att se om Das Boot.

badkiel_8

Det var en väldigt bra minisemester. Intressanta platser att upptäcka och god mat, ibland väldigt god.

Tyskland kändes dock som om det låg några år efter i utveckling. Känslan började på hotellet, där man hade helt vanliga nycklar till hotellrummet. Min erfarenhet är att det bara är mindre och äldre hotell i Sverige som fortfarande har det; de allra flesta andra använder plastkort av något slag.

Jag förvånades också över att det var så många ställen som bara tog kontant betalning. Ingen möjlighet alls att betala med kort, oavsett vilket. Och när jag väl kunde betala med kort, verkade det som om mitt rfid-försedda bankkort var något okänt. Vid ett tillfälle var det till och med någon i kassan som ville hjälpa mig att »sätta i kortet på rätt ställe«, när vederbörande plötsligt upptäckte att jag redan hade betalt. Personen såg ut som om hen hade bevittnat ett trolleritrick.

Glutenintolens verkade också vara något okänt. Det fanns bara en enda restaurang av alla vi besökte, som proaktivt upplyste om vilka rätter som hade gluten i sig. Och när jag skulle handla glutenfritt bröd på Aldi hade de visserligen en limpa att sälja, men den låg gömd bland de vanliga brödsorterna – som om det bara handlade om en annan smak eller inriktning.

Och detta rökande..! Det var som om man hade kastats 15 år tillbaka i tiden. Det första jag upplevde när jag klev av bilen i Tyskland, var att jag hamnade bakom ett par som rökte. Sedan röktes det på gatan, på uteserveringar och ja, lite varstans. Visst har vi folk som röker i Sverige också, men det känns som om deras positioner här har flyttats tillbaka rejält. Lyckligtvis.

badkiel_6.jpg

Det hjälper förstås inte att det finns cigarettautomater utplacerade utomhus, där vem som helst – även minderåriga – kan köpa giftpinnarna.

Och så har de förstås alkoholförsäljning i vanliga butiker. Ja, jag vet att Sverige är unikt med sitt Systembolag och att Tyskland är som de flesta andra länder. Men det känns väldigt fel när man kommer fram till kassan i livsmedelsaffären, och i stället för godisaskar och lakritsremmar möts av miniflaskor med vodka och Jägermeister. Båda är ju placerade där för att kunden ska tänka »det hade varit gott med en liten sådan här« och så blir det ett spontanköp. Det känns… fel.

Till och med radion hade musik som var populär i Sverige för 5-10 år sedan. Eller så var det bara radiostationerna i Kiel som just dessa dagar spelade lite retro.

Jag noterade att det fortfarande var dåligt ställt med kunskaperna i engelska. Det fanns både yngre och äldre som inte verkade kunna föra ens en enkel konversation på något annat än tyska (kanske skulle ha försökt med franska?). Deras idoga dubbning av utländska filmer och tv-serier måste upphöra. Nu. 😛

Nu låter det kanske som om jag inte gillar Tyskland, men så är det förstås inte. Det är ett vackert land med trevliga invånare. Mycket att se och uppleva. Och jag kan säga så här: De allra flesta gånger har jag mest använt Tyskland på samma sätt som många andra: Som genomfartsled, på väg ner till och hem från Österrike och Italien.

Den här minisemestern var en av få gånger då Tyskland faktiskt var målet för resan. Det kommer definitivt att bli fler resor av den varan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s