Välkommen till andra delen av min serie, där jag går igenom några av sakerna som jag av olika anledningar har sparat genom livet. Hur många delar det kommer att bli? Ingen aning. Jag får väl hålla på tills jag tröttnar. Och nej, jag bryr mig inte om huruvida mina läsare redan har tröttnat. 😉
(Del 1 finns här.)
Vi börjar med en sak från vad jag tror är min lågstadietid.
Detta är ett häfte med samlade historier, teckningar och annat – allt skapat av några av oss som gick på Haganässkolan i Åstorp i mitten av 1980-talet. På den tiden var det lite stort att se sina alster i »tryck«, även om jag inte kan hitta något som jag gjorde i just detta häfte.
»Sagan« som syns på bilden minns jag, men mest på grund av bilden. Jag gissar att det är ögonfransar, men jag trodde länge att det stod KR i ögonen på kassörskan. För mig var det självklart att det skulle stå så, för det brukade det göra i ögonen på Joakim von Anka också när han hade gjort en bra affär eller hade fått upp vittringen av guld. Haha!
Nästa objekt hoppas jag inte avslöjar några affärshemligheter… I så fall är de över trettio år gamla.
Detta är, vad jag kan minnas, också från 1980-talet. Min pappa jobbade på ett företag som hette Ekets Mekaniska (numera verkar det ha bytt namn), som sysslade med att svarva, fräsa och på olika sätt omvandla metallstycken till… ja, olika saker.
Jag vet att det fanns vissa saker som de tillverkade åt Besam (som också bytt namn), åt deras automatiska dörrlösningar. Men mycket mer än så minns jag inte, för på den tiden var jag mindre intresserad av företagets svarvar och produkter och mycket mer intresserad av deras datorer. På min pappas kontor stod nämligen en dator, och varje gång jag var på besök så ville jag fingra på den. Den hade en tjock skärm som bara kunde visa monokroma färger i olika bruna nyanser, men för mig kändes den som inkörsporten till en helt ny värld.
Till datorn fanns en mojäng kopplad, som hade en stor rulle med ett smalt, svart papper. Genom några tryck på datorn började papperet matas fram och en massa konstiga mönster uppstod genom att mojängen stansade hål i papperet. Långt senare förstod jag att detta papper kallades för en hålremsa.
Genom att programmera så kallade CNC-maskiner, kunde man automatisera processerna med att bearbeta metall och göra allting mer effektivt.
Min pappa skötte programmeringen på sin dator, och genom att först »skriva ut« programmet på en hålremsa och sedan låta CNC-maskinen läsa in denna hålremsa, kunde programmeringen överföras från datorn till exempelvis en svarv. Inga trådlösa nätverk här inte. Inte ens en diskett fanns!
Tillsammans med hålremsan hade jag även sparat den här utskriften (från en tvättäkta matrisskrivare), så vi kan se hur ett program kunde se ut.
En liten grundkurs: Första N-värdet på raden är bara en numrering för att maskinen ska läsa allt i rätt ordning. G-värdet är att något ska flyttas, F-värdet är en rörelsehastighet och XYZ-värdena handlar (förstås) om koordinater.
Inte lika mycket grekiska som man först skulle kunna tro, men jag gissar att det är lite mer intuitivt idag. Framför allt behöver man inte ha några hålremsor för att flytta information från en plats till en annan. Gissar jag!
Andra saken är yngre, men ändå nästan ett kvartssekel gammalt. Det låter mycket, men otroligt nog har det snart gått 25 år sedan jag gick ut gymnasiet.
Jag gick i Klippans gymnasieskola (eller Åbyskolan som den heter nu, och vars namnval jag nog får anledning att återkomma till i en senare nostalgifrossa) 1991-1994. Detta var precis i skarven till det fria skolvalet, men jag har för mig att man på den tiden (åtminstone som boende i Åstorp) ändå kunde välja om man ville gå i skola i Helsingborg eller i Klippan.
Jag valde det senare. Jag har för mig att det berodde på att flera av mina vänner också skulle gå där och att Helsingborg inte kändes så lockande av någon anledning, men jag minns inte säkert.
Början på mina gymnasiestudier fick förresten en ganska dramatisk inramning. Bara två år tidigare hade ju Berlinmuren fallit och östblocket började sakta töa upp efter kalla kriget. Då, plötsligt, inleddes det som senare skulle kallas för Augustikuppen. Några gammelkommunister, som inte gillade det nya läget, hade satt Michail Gorbatjov (dåvarande president för dåvarande Sovjetunionen) i husarrest och själva tagit makten. Stridsvagnar rullade på Moskvas gator. Dramatiska dagar, som lyckligtvis skulle ta slut ganska snabbt. Men det visste vi inte när vi satt i aulan och hälsades välkomna och samtidigt informerades om läget i Sovjet.
Nå, en junidag tre år senare var det dags att ta studenten. På avslutningen sjöng min klasskamrat Karin »Älska mig«, en låt som jag sedan dess alltid har förknippat med denna skolavslutning.
Jag minns inte riktigt vad rektor Ola Tosteberg sade till oss elever som sista hälsning, men däremot minns jag mycket väl att det var bland det sista han gjorde både i arbetslivet och livet i stort. Han var 65 år gammal och gick i pension efter detta. Någon månad senare dog han.
Att jag känner till dödsfallet så bra beror på att jag samma höst fick en praktikplats på skolan och satt i datorsalen på den nyrenoverade/-byggda bildinstitutionen och hörde utropet i högtalarna. Där och då lades nog grunden till min bestämda uppfattning att jag måste se till att leva medan jag kan. Jag ville verkligen inte vänta till min pensionering med att göra roliga och annorlunda saker – och riskera att dö ett par månader efter att jag slutat jobba. Jag ville inte ens pensionsspara, utan i stället använda pengarna när jag ville och kunde. Och tja, jag pensionssparar fortfarande inte.
Den sista saken den här gången handlar om min första tid på universitetet.
Efter praktikplatsen vid skolan och lumpen i flottan, var det så (hösten 1996) äntligen dags för mig att påbörja en högre utbildning. Jag hade liten aning om vad och var jag skulle läsa, bara att det helst skulle handla om datorer.
Det blev till slut ett ämne som heter informatik, som jag skulle läsa vid Linköpings universitet. Jag hade hört av andra som läste vid högskola/universitet om hur det kunde vara att bli student, men det kändes ändå rätt så pirrigt att ge sig in i detta. Jag hade ju inte ens bott i egen lägenhet förut.
Lumpen hade visserligen inneburit att jag varit hemifrån i nästan ett år, men det var ju en grej att bo på logement och få i princip allting servera och en helt annan att plötsligt stå för både tvätt och matlagning själv. Och allt annat.
En tid innan jag flyttade upp till Linköping, kom ett brev från studentkåren. Till nollningen skulle alla ha tillverkat en namnskylt, som skulle se ut på ett ganska exakt vis med mått, färg och text. Denna namnskylt skulle sedan hänga runt halsen under hela första veckan.
Min diskettnamnskylt blev riktigt bra, tycker jag. Men vem sjutton textade den? Har inte en susning.
Skylten och jag överlevde nollningen, och jag fick till slut lära mig att steka fiskpinnar utan att de blev kolsvarta med frusen insida.
Och tvätten? Den tog jag med mig hem till mamma med jämna mellanrum.
Rymdfrost 