Precis när jag började läsa den här boken, fick jag en tanke i huvudet: »Åh nej, bara detta inte är ännu en av de där böckerna med en massa namn som jag måste hålla reda på, otal med sidor med karaktärsbakgrunder som förmodligen inte intresserar mig eller en otillfredsställande avslutning på en i övrigt bra story.«
Men det tog inte lång tid förrän jag var helt uppslukad. Jag brydde mig snart inte längre om det eventuellt fanns några brister – för det här var en så pass bra bok att jag kunnat accepterat nästan vad som helst.
Jag har läst Children of Time av Adrian Tchaikovsky. Jag brukar säga detta, men jag får väl säga det igen: 1) Nej, jag kände inte till författaren sedan tidigare, men 2) jag bör nog titta närmare på dennes alster i övrigt. 🙂
Storyn i korthet: Långt in i framtiden har mänskligheten till slut kunnat lägga sina ägg (närmast bokstavligen) i fler än en korg. De har spridit sig till olika platser långt bort från vårt solsystem och har även genetiskt förändrat/förbättrat (beroende på hur man ser det) sig själva. Men genom åren har en motståndsgrupp, som menar att människan sysslar med hybris och därför motsätter sig att vi (så att säga) sätter oss över naturen, växt sig starka och slår nu till. I det följande kriget dör nästan allt och alla, både på jorden och på de många kolonierna. Finns det någon framtid för mänskligheten – och hur ser den i så fall ut?
Boken börjar precis före kriget, när man är i färd med att terraformera ännu en planet. Efter ett sabotage finns endast en överlevare, som får tillbringa många år i omloppsbana i väntan på att »något« ska hända. Långt senare anländer ett gigantiskt rymdskepp, fullt med nedfrysta människor, för att hitta en ny plats att leva på efter att de lämnat en förgiftad jord och en sönderslagen civilisation bakom sig. De sista överlevande människorna, ledda av ett fåtal personer.
Mycket mer än så är svårt att berätta, utan att gå in för mycket på det som är det underbara med boken: Att steg för steg få upptäcka och lära sig hur denna situation utvecklar sig. Det är en mycket annorlunda berättelse, där man hela tiden växlar mellan perspektiv och därmed får insikt i – och förståelse för – alla deltagare i historien.
Det här är inte en kamp mellan gott eller ont. Det är en spegel åt oss själva: Vi människor, vårt samhälle, de val vi har gjort och varför. Här diskuteras gudar och religion, jämställdhet och orättvisor. Men utan att skriva oss på näsan, utan att komma med pekpinnar eller förmaningar eller ens ta någon riktig ställning. Man ser det man själv vill i denna spegel.
Jag vet inte om allt detta låter tråkigt, men låt mig försäkra dig om att boken är inte tråkig! Den tillhör de absolut bästa böcker jag har läst någon gång, samtidigt som den är väldigt annorlunda i sitt perspektiv och vilka den följer.
Jag rekommenderar att du läser boken utan att först läsa baksidan på den eller någon recension om den. Det var så jag gjorde, och det är kanske därför jag är närmast förtrollad av den. Och därför skriver jag inte mer nu, utan låter detta lilla bokprat stanna vid bara ett ord:
Wow.
Rymdfrost 