Filmprat: The Rise of Skywalker

Förra filmen i den nya trilogin utropade jag till den bästa Star Wars-filmen av dem alla.

Den här filmen? Not so much.

(Lika bra att köra en SPOILER ALERT redan nu. Jag kommer att diskutera slutet på filmen.)


Alltså… En sak är uppenbar, men måste kanske sägas ändå: Det fanns förstås ingen chans att någon skulle kunna göra en avslutande film på hela den här 42 år och (till slut) nio filmer långa filmserien som alla skulle vara nöjda med. Det var en omöjlig uppgift från början.

Men… Den hade kunnat vara bättre än så här. Mycket bättre.

Min kritik består främst av två saker:

  1. För många trådar = alldeles för stressigt.
  2. Ingen koppling till episod åtta = förutsägbart tråkigt.

Om vi börjar med den första punkten. Jag tror inte det dröjde fem minuter innan Kylo Ren hade träffat kejsar Palpatine (som vi i och för sig genom trailern fick veta fortfarande lever), ungefär vilka hans planer var och därmed vem som skulle vara den stora slutbossen. Vem som (troligen) Rey till slut skulle slåss emot.

Det här skulle alltså verkligen bli en repris på episod sex – och episod tre för den delen – med exakt samma skurk i slutet. Väldigt fantasifullt…

Var det så fel att släppa fram Palpatine igen? Jag tycker det.

Det här var uppenbart ett (av flera) försök av filmskaparna att spela på fansens nostalgi. Palpatine var död och begraven. Eller död åtminstone. Och om man nu tvunget skulle plocka fram »liket«, så behövde man en bättre förklaring till hans återkomst än ett antal gissningar av typen »kloning« eller »Sith-magi« eller vad man nu pratade om. Hans återuppståndelse accepterades snabbt, väldigt snabbt, av galaxens befolkning. Vi som publik tvingades göra detsamma.

Precis som allt annat gick väldigt snabbt. Ta exempelvis rymdresorna. Fanns det något avstånd som inte kunde överbryggas på drygt en kvart i den här filmen? Jag minns när det åtminstone verkade ta några timmar att ta sig från Tatooine till Alderaan.

Och trådarna som skulle knytas ihop, fick tvinnas med överljushastighet. Leias död, Kylo Rens omvändelse, Reys kamp…

Det absolut bästa, enligt min mening, hade faktiskt varit att överraska alla med att avsluta filmen med en cliffhanger – och annonsera att en episod tio skulle göras. Eller kanske göra den sista filmen till två delar. Styrelsefolket på Disney hade nog inte sagt nej… och inte så många fans heller.

Den andra punkten gör mig dock mer besviken. Det här var alldeles för slätstruket, alldeles för tråkigt.

Jag minns mycket väl i slutet av episod åtta, då den där pojken i »stallet« plockade åt sig kvasten genom att använda Kraften. Den lilla scenen öppnade upp för så mycket! Var pojken en helt vanlig pojke? Kan plötsligt vem som helst använda Kraften? Vad innebär det i så fall?

Men i den här filmen… inte en antydan om detta. Som om scenen inte hade existerat.

Tråkigt nog, måste jag säga! För min största kritik mot Star Wars har alltid varit att den är så svartvit. Kampen mellan de goda (som är så väldigt goda) och de onda (som är så väldigt onda), nästan helt utan nyanser däremellan. Kryddat med en rejäl dos övertydlighet dessutom. »Ja, man känner ju igen en Sith på de röda ljussablarna.« Och på att scenen är mörk. Och på musiken. Och på deras mörka röster. Och på att de ser arga ut och/eller är särskilt fula utomjordingar.

Det är väl här mitt Star Trek-intresse kommer in och »förstör«. Jag gillar ju både ST och SW, men anser att ST är bättre.

SW är mer lättkonsumerat. Det är lättare att ta till sig (inte minst tack vare underbar musik och fantastiska visuella effekter), men i längden blir det som att äta lösgodis: Gott under en lång stund, men till slut blir man sugen på riktig mat.

Man vill ha något som ger mer tuggmotstånd. Som mättar mer än snabba sockerkickar. Det var i den riktningen som jag hoppades att SW styrde när jag hade sett episod åtta.

Snoke var död. Det fanns ingen stor slutboss, åtminstone inte i form av Snoke, som behövde besegras i slutet av episod nio – som kejsaren i episod tre och sex.

Och så händer exakt detta ändå. Med nästan samma mall som i just episod tre och sex.

Episkt? Nej, smått tragiskt.

Och förståeligt, tyvärr. Filmbolagen vågar knappt gå utanför de kända mönstren. Kritiken mot episod åtta var tydligen så pass stor att styrelsen i Disney närmast beordrade att den avslutande filmen skulle vara så »fan-pleasing« som möjligt. Det är därför vi ser Lando Calrissian inte bara dyka upp igen utan även flyga Millennium Falcon. Det är därför vi inte bara återser Tatooine igen, utan även besöker Lukes föräldrahem och ser dubbelstjärnorna vid horisonten.

För att nu inte nämna att »alla« tidigare hjältar (Luke, Yoda, Qui-Gon…) som genom sina röster hejade på Rey inför uppgörelsen med Palpatine.

JJ Abrams ska tydligen ha sagt i en intervju att han är väldigt bra på att påbörja filmer, men sämre på att avsluta dem. Jag kan förstå problemet: Ju häftigare inledning och ju fler frågor man väcker, desto svårare kan det bli att knyta ihop allting på slutet.

Nu kändes det som att det blev ett krystat slut, där vi skulle förledas att tro att det hela tiden var det här allting handlade om: Kejsare Palpatine låg bakom allt, från början till slut, så det var han och ingen annan som skulle vara centralfigur i alla trilogiavslutningar.

Jag köpte de två första gångerna. Inte den tredje.

Nå, det fanns förstås trevliga saker också. Visuellt var ju filmen fantastisk – så klart. Scenen i slutet där tusentals rymdskepp dyker upp på en gång var otroligt mäktig.

Att Johan Williams fortfarande lever och fick göra den avslutande filmens musik är både glädjande och smått otroligt. Gubben är ju snart nittio år gammal. Och han gjorde det bra; man kunde tydligt höra hur gamla teman kom tillbaka vid lämpliga tillfällen.

Och filmen var underhållande, absolut. Ett måste att se på bioduken.

Trilogin av trilogier är över, efter 42 år. Känner jag en tomhet?

Nej. Om jag under många år trodde att det var slut på Star Wars-filmer (inte minst efter det ljumma mottagandet av episod ett till tre, som åtminstone då verkade ha dödat möjligheten till fler filmer), så känner jag nu att det här inte är slutet. Det går redan en SW-serie just nu och ytterligare en tycks vara på väg.

Disney lär inte släppa denna kassako i första taget. Det lär komma fler filmer.

Är det bra eller dåligt? Tja, om de ska fortsätta att köra så som de gjorde i episod nio, så har jag bara en sak att säga:

»I’ve got a bad feeling about this…«

2 reaktioner till “Filmprat: The Rise of Skywalker

  1. Hm, jag tyckte ändå RoS var ok. Speciellt om man jämför me the Last Jedi, vilken var den svagaste av alla Star Wars filmer i min mening. Men det är fantastiskt att folk kan tycka så olika! 😀

    Gillad av 1 person

  2. Jag håller med, denna var inge vidare. Man får ta och hoppas på Obi-Wan serien 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close