Dessa jobbiga folkomröstningar

Jag ogillar folkomröstningar. Starkt. Det är möjligt att jag en gång i tiden tyckte att de var bra, att de var ett lämpligt verktyg i demokratins arsenal, att de var ett utmärkt sätt för folket att utöva lite makt.

Men nu? Nix.

Jag kan kanske fortfarande tycka att de ibland kan fylla en funktion, men i grunden lider de alla av samma problem: De är så väldigt trubbiga.

För det första är det nämligen väldigt få frågor där det är enkelt att säga antingen »ja« eller »nej« till någonting. Världen är komplex, och diskussionerna och därmed besluten blir därefter. Eller borde bli därefter.

Av de nationella folkomröstningar vi har haft hittills, så är det väl egentligen bara den om högertrafik (1955) och möjligen den om euron (2003) som på riktigt kunde ses som en antingen/eller-fråga. Framför allt i högertrafikfrågan fanns liksom inget mellanting.

I de andra omröstningarna – om rusdrycker (1922), pensioner (1957), kärnkraft (1980) och EU-medlemskap (1994) – var det inte lika svartvitt. Detta avspeglar sig i det faktum att flera av omröstningarna hade fler än två alternativ. Och när det finns fler än två alternativ är det ju närmast upplagt för att valresultatet kommer att kunna tolkas eller misstolkas på alla möjliga sätt. Vilket också skedde.

För det andra är folkomröstningar (med få undantag) endast rådgivande. Det behövs alltså egentligen inte tas någon hänsyn till vad folket tycker.

En väldigt stor majoritet (82,9 procent) röstade nej till att införa högertrafik. Ändå fick Sverige högertrafik tolv år senare. Känns det intressant att lägga både pengar, miljö, tid och energi på en folkomröstning då?

För det tredje brukar valdeltagandet vara lågt, ibland väldigt lågt.

I fallet med högertrafikomröstningen så var det visserligen en stor majoritet som röstade för ett »nej«, men det var bara knappt hälften (53 procent) av de röstberättigade som faktiskt röstade. Det minskar förstås legitimiteten för resultatet.

För det fjärde är folk dumma i huvudet.

Jag vågar inte sätta någon siffra på hur många som jag räknar som dumma i huvudet, men de tycks vara skrämmande många. Det är bara att läsa igenom inlägg på sociala medier, gärna kommentarer till diverse tidningsartiklar, för att man ska kunna konstatera att det närmast är ett under att samhället fungerar så pass bra som det faktiskt gör.

(Man skulle också kunna ta högertrafikomröstningen som ett exempel på folks dumhet. Hur i hela friden kunde man rösta för att behålla vänstertrafiken?! Det var ju inte bara så att »alla andra« länder runtomkring hade högertrafik, vilket skulle göra det onödigt krångligt att vara motvalls, utan i princip samtliga fordon i landet hade redan ratten på vänster sida – just för att »man« visste att Sverige förr eller senare också skulle gå över till vänstertrafik.)

Eller är folk bara dumma i ord och (ibland) handlingar, medan de egentligen och överlag är ganska förnuftiga..?

Klart är i alla fall att människor i gemen dels är känslostyrda, dels lägger för lite tid/energi på att sätta sig in i frågor innan de fattar beslut. Och dessa två saker gör att de inte är lämpade att fatta några avgörande beslut.

Fast ja, beslut måste ju fattas. Men det är därför vi har något så fint och så frustrerande och så krångligt som representativ demokrati. Vi lägger vår röst på personer som (förhoppningsvis) inte är så känslostyrda och (också förhoppningsvis) faktiskt har tid/energi att sätta sig in i frågor.

Innebär det att våra folkvalda är bättre än oss andra? Att politiker alltid har rätt? Nej, nix, icke. Exemplen på motsatsen är många..! Men de har åtminstone en större potential att göra rätt. Och så länge saker och ting sker öppet, med diskussion, med motiveringar och med framförhållning, lever demokratin och är (som Churchill lär ha sagt) »den sämsta statsformen, bortsett från alla andra«.

Så ja, med rätt förutsättningar föredrar jag att beslut fattas av ledamöterna i riksdagen i stället för att en folkomröstning ska avgöra.

Vilket för oss in på den lokala folkomröstning som just nu pågår i Helsingborg: Att sälja eller inte sälja Öresundskraft.

Tyvärr finns det inte mycket gott att säga om så många saker i den frågan…

Frågan dök upp väldigt hastigt ett par månader efter valet 2018, trots att den tydligen varit på gång redan strax före valet. Har man en sådan här stor sak på gång – den största försäljningen hittills i stadens historia – så måste man vara extremt tydlig med vad som pågår. Inte plötsligt slänga fram den som i ett »vi kom på det här nu och det brådskar!«, för det vittnar varken om öppenhet eller framförhållning.

När sedan tillräckligt många röster samlats in bland medborgarna för att väcka frågan om folkomröstning, var det närmast självklart att en sådan skulle bli av. Det krävs (numera) ganska mycket för att ett kommunfullmäktige ska kunna säga nej till en sådan begäran.

Så även om man var motståndare till en folkomröstning, så tycker jag att man ändå måste agera utifrån det faktum att den kommer att hållas. Det innebär rimligtvis en kampanj, precis som inför ett val: Det innebär insändare, debatter, flygblad, valstugor, dörrknackningar…

Det har varit rätt lite av detta från ja-sidan. Nej-sidan har varit mycket mer aktiva, vilket snedvrider både diskussionen och mediebilden. Det är både synd och smått upprörande.

Och på tal om mediebilden, ja… Man brukar säga att man inte ska »skjuta budbäraren«. Men det beror på.

I det här fallet tycker jag att Helsingborgs Dagblad ska skämmas riktigt ordentligt över sina insatser. De har förvisso varit flitiga med att skriva om frågan, men det märks att de har haft slagsida åt ett håll: Nej.

Nästan varje artikel har varit negativ till en försäljning. Och negativiteten har funnits i närmast samtliga avdelningar på tidningen.

Särskilt irriterande är att tidningens kulturredaktion som vanligt är väldigt politisk och som vanligt är väldigt vänster (och därmed vill ha ett »nej«). Det mest flagranta exemplet kom en knapp vecka före valet, i form av den ständigt vänstervridne Petter Larssons artikel som handlade om tyska städer (främst Hamburg) som »ångrat sig« efter att ha sålt sina energibolag.

Partsinlagan fick hela tre uppslag i tidningen. Sex helsidor alltså på en lördag, då tidningen har som flest läsare, som i sin tur har som mest tid att läsa. Allt kamouflerat under vinjetten »kulturreportage«.

Kulturreportage – my ass! Det var en politisk pamflett för att få helsingborgarna att rösta nej.

Larssons artikel följdes upp innevarande lördag med en annan pamflett, denna gång av Peter Fällmar Andersson. Givetvis på kultursidorna. För visst är det »kultur« att skriva följande:

»En försäljning av Öresundskraft kan därför bara bli demokratiskt legitim genom att väljarna röstar ja i morgon. Bara med ett ja kan Peter Danielsson sälja Öresundskraft – och sedan se helsingborgarna i ögonen.«

Det han pratar om är i grunden ett citat från Liberalernas Maria Winberg Nordström, som under HD:s debatt konstaterade att som ja-sägare gör man nog bäst i att inte rösta i folkomröstningen. För utsocknes är förklaringen följande: En majoritet i kommunfullmäktige är för en försäljning av Öresundskraft. Sverigedemokraterna som säger ja till en försäljning har dock sagt att de kommer ändra sig till ett nej om det blir nej i folkomröstningen, men enbart om minst 51 procent tar sig till valurnorna.

Och eftersom vi redan har konstaterat att valdeltagandet i folkomröstningar brukar vara lågt, är det risk för att det inte är så många som röstar. I Fällmar Anderssons värld är hennes citat djupt problematiskt, med tanke på att Liberalerna »gärna visar sin stolthet över den roll man spelade i kampen för den allmänna rösträtten«

Det är att dra på lite väl stora växlar. Som om hon säger eller gör något odemokratiskt. Hennes hela citat är: »Rent taktiskt, som säkert många av er redan har räknat ut: Den bästa ja-rösten är den som stannar hemma. Så är det, tyvärr.«

Maria Winberg Nordströms inlägg kommer vid 1:09:52.

Det är inte som hon glädjer sig. Det är inte som hon vill att det ska vara så. Det är helt enkelt ett krasst konstaterande, med tanke på hur situationen ser ut.

Jag har bråkat med HD förr om deras politiska slagsida på kultursidorna. De tog uppenbarligen inte åt sig av kritiken.

Så… hur ska jag själv rösta då?

Jag vet inte. Jag har läst på så mycket jag kunnat och orkat, men känner mig ändå inte säker på något alternativ. Och jag vill inte säga »jag röstar nej för säkerhets skull«, för det känns som en alldeles för enkel lösning på en alldeles för komplex fråga.

För det är en komplex fråga. Det går inte bara att titta på hur det har gått på andra platser eller bara titta på hur det har fungerat historiskt på hemmaplan. Man får söka information från flera håll, göra bedömningar och avvägningar på flera områden.

Frågan är hur många som lägger så mycket tid och kraft på detta, och hur många som mest röstar efter vad deras partier säger eller hur de personligen känner i frågan.

Frågan är, kort sagt, hur dumma i huvudet folk kommer att vara.

Åh, vad jag ogillar folkomröstningar…

(Omslagsbild: Pressbild från Öresundskraft)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close