Det har gått 20 år, men varje år när det är eller börjar närma sig datumet 11 september, så rycker jag till lite. Sifferkombinationen 911 stod förut i mitt sinne för det amerikanska nödnumret eller tv-serien med William Shatner. Men det ändrades förstås 2001.
Jag funderade först på om jag skulle skriva någonting alls om händelsen. »Alla andra« gör ju det på alla möjliga sätt. Tidningar, radio, nätet, tv – alla har massor med innehåll nu när det (otroligt nog) har hunnit gå exakt 20 år. Ämnet kändes på det viset uttjatat.
Å andra sidan kanske det inte kan bli uttjatat. Det kanske inte borde bli det.
Allas erfarenheter av dagen är dessutom unika i sig själva, så… varför inte berätta min historia? Vad kommer jag ihåg från den dagen?
(Jag ska genast reservera mig för att mina 20 år gamla minnen är just 20 år gamla. Det kanske snarare handlar om minnen av minnen vid det här laget. Så om jag minns fel skyller jag på min hjärna. Den hittar på så mycket annat dumt ändå, så ingen borde vara förvånad.)
Vid den här tiden bodde jag i Lund tillsammans med min dåvarande flickvän. Jag läste på Multimediaingenjörsutbildningen vid LTH:s filial på Campus Helsingborg. Jag hade tagit tåget hem på eftermiddagen efter avslutad skoldag, utan att ana att jag 8 år senare skulle köra dessa tåg själv.
Jag minns att vi bestämde oss för att laga tacos till middag. Tror till och med att allt var redo att ätas, när det ringde i telefonen. Det var på den tiden man fortfarande hade fast telefon; tror till och med att vi hade en av de där klassiska telefonerna från Televerket med nummerskiva.
Den som ringde var en väninna till flickvännen. Efter några meningar blev jag uppmanad att sätta igång tv:n.
– Vilken kanal, undrade jag.
– Det spelar ingen roll, blev svaret.
Nja, här kanske min hjärna har bättrat på historien, men det spelade nästan ingen roll vilken kanal jag valde. Alla hade samma innehåll: Repris på repris på hur flygplan åker in i tvillingtornen i New York. Hur tornen rasar. Och så rök från Pentagon.
Jag slog på text-tv. För första gången, och jag har aldrig sett det sedan dess, blinkade en jätterubrik överst på förstasidan. »Terrorattack mot USA«. Eller något i den stilen.
Efter den första chocken kom jag på att det måste stå massor i tidningarna på nätet. Så igång med datorn (som jag nyss installerat Windows XP på) och koppla upp med modemet mot Tele2:s lokala modempool. Först trodde jag att jag misslyckats att koppla upp mig, för jag fick inte fram några hemsidor. Men snart insåg jag att det var så många som hade fått samma idé som jag, att tidningarnas sajter helt enkelt inte klarade av anstormningen. Så småningom tror jag att SVT lyckades få upp någon tillfällig sida där de beklagade situationen.
Vi växlade lite mellan tv-kanalerna, bara för att försöka få någon sans i det hela. Vad hade egentligen hänt? Var det mer på gång? Vilka låg bakom?
Samtidigt var det en lugn höstdag utanför. Ljum och skön. Fåglarna kvittrade. Om världen höll på att gå under, så var det ingenting som märktes i den delen av Lund i alla fall.
Jag tror vi ringde ett antal personer. Familj, vänner. Alla visste redan om vad som hänt. Jag minns att jag mitt i allt kaos grämde mig lite över att jag kommit in så sent i matchen. Att det här var en så pass stor händelse att ingen borde höra om det så sent som vi, särskilt inte när jag redan då var en självutnämnd nyhetsnarkoman.
Men ja, vi hade bara börjat ordna med middagen i vardagslunken och hade inte en tanke på att kolla tv eller lyssna på radio. Det här var ju före Facebook och Twitter. Det fanns inga smarta mobiler, inga pushnotiser och ständig uppkoppling och nätnärvaro.
Detta var en tisdag. På tisdagskvällar gick vi en kvällskurs i astronomi ihop. Skulle det vara någon föreläsning? Skulle vi kunna ta oss dit? Borde vi åka dit? Av någon anledning kände vi att jo, vi åker. Det fanns tid senare att sitta och lyssna på analyser av personer, som ändå inte riktigt visste vad, hur eller varför.
Stadsbussen kom och vi hoppade på. Men jag vill minnas att busschauffören var mer intresserad av att lyssna på radion än på att kolla biljetter. Och framme vid Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, där jag tror föreläsningarna hölls, var det nog bara vi två som dök upp. Jag minns i alla fall inte att det blev så mycket föreläsning.
Dagen efter köpte jag ett exemplar var av de stora dags- och kvällstidningarna. Som minne. Jag har fortfarande kvar dem.
När den första chocken lagt sig, var det som om folk gick från att vara hyfsat enade i sin förvåning och bestörtning över vad som inträffat, till att bli allt mer spretiga i sina uppfattningar och åsikter. Som det väl brukar vara vid stora händelser.
Jag minns att jag läste kommentarer på nätet (kan det ha varit Lunarstorm?) som »Äntligen fick USA vad de förtjänar!« och »Är amerikaners liv mer värda än andra för att de dör i direktsändning?«. Kommentarer som genast fick mothugg. Och så satte de vilda debatterna igång.
Så småningom kom konspirationsteorierna, men dessa vill jag minnas ändå dröjde ett par år. Det största och mest kända exemplet var väl Zeitgeist-filmerna som kom en 7-8 år efteråt och snabbt blev otroligt sedda, spridda och populära.
Jag minns att jag tittade på långa genomgångar, där folk analyserade videomaterialet från direktsändningarna ruta för ruta, pixel för pixel. Där de försökte visa att själva flygplanskrascherna var fejk. Att man kunde se hur »de« (makten? regeringen? andra?) hade klistrat in flygplanen i efterhand. »Analyserna« var på en så låg och tramsig nivå, att jag hade svårt att avgöra om personerna verkligen trodde på detta själva eller om de skojade. Men ja, om det var på skoj så var det ett skämt som inte bara hade tagit lång tid att ordna utan också var humorbefriat…
Sedan dess har jag kollat på många filmer och läst många dokument, som påstår att attackerna var ett »inside job«, att det fanns sprängladdningar utplacerade i tornen, att flygplanen var fjärrstyrda och så vidare. Ingenting har övertygat mig, varken då eller senare. I stället har jag fascinerats över att andra verkar ha övertygats så pass lätt. »Det stod på nätet, så det måste vara sant«, typ.
Men så blir det väl när man sysslar med anomaly hunting. Man hittar en massa detaljer som man tycker är konstiga/oförklarliga, och så antar man att anledningen är en helt annan än den officiella. För man kan ju inte tro på den officiella förklaringen – det vore ju lika illa som att tro att allt som står i Aftonbladet är sant!
Suck…
Nå, det var mina minnen från den dagen (plus lite till). Det var en dag som är svår att glömma. Jag hoppas att nästa dag som på samma massiva sätt gör att man minns var man befann sig och vad man gjorde, handlar om något mycket, mycket trevligare.
(Omslagsfoto: Användare Shire777 från Pixabay)
Rymdfrost 