Stenkul(?) utflykt

Varifrån kommer egentligen uttrycket söndagsbilist?

Jag letar i det (som alltid) intressanta och underhållande tidningsarkivet hos Svenska Dagbladet, och finner följande text från augusti 1929:

»Ordet söndagsbilist har dålig klang. Man föreställer sig gärna en sådan som en bilterrorist, vilken knappast kan köra men som nästan alltid med högsta fart far fram över vägarna som en skräck för alla mötande. Det finns gamla, erfarna motormän, som helt enkelt inte våga sig ut på vägarna under söndagarna!«

Det där med »högsta fart« känner jag inte igen. Jag associerar snarare söndagsbilist med någon som ligger och luskör. Någon som sällan kör och därför är väldigt osäker, och mer koncentrerar sig på att hålla händerna rätt på ratten än att hålla bilen rätt på vägen…

Jag kom att tänka på uttrycket när jag och familjen denna söndag gav oss ut på vägarna, på en av alla dessa småutflykter som vi gillar att göra. Men hustrun Emelie, som är den av oss som brukar köra, är knappast någon söndagsbilist. Inte minst eftersom hon ofta kör i sitt yrke. Själv avstår jag gärna från att köra, eftersom min erfarenhet mest ligger i att köra tåg. Men det lär det ju bli ändring på snart…

Hur som helst… Färden denna gång gick i österled.

Först upp till Eket, en liten ort strax söder om Örkelljunga, som jag har lite kopplingar till av olika slag. Min pappa jobbade på ett företag här i väldigt många år, och en av mina flickvänner bodde i skogen utanför.

Det som lockade var dock två saker. Det ena var Rya kyrkoruin, en plats som jag har känt till i säkert trettio år, men som jag aldrig har besökt.

Nu var det dock dags. Och vi besökte platsen på, tycker jag, helt rätt tillfälle: En härlig höstdag, med omväxlande väder i snålblåst och sol, kombinerat med kyla och tidvis regn.

Hade vi kommit senare på kvällen när det var mörkt, skulle det kunna ha varit en riktigt spöklik plats. En blåsig kyrkoruin med uppstickande gravstenar, beläget på en kulle ute i skogen…

Färden gick vidare till »centrala« Eket, där vårt nästa resmål fanns.

Faktiskt var det denna destination som hamnade först på listan när jag satt och planerade vart vi skulle åka. Det låter konstigt när jag säger det, men det handlade om en livsmedelsaffär..!

Mitt i byn står det nämligen något så ovanligt som en obemannad livsmedelsaffär. Det är företaget Lifvs som här öppnat en av sina första butiker inom detta koncept, där man som kund låser upp ytterdörren med sin telefon och sedan handlar på samma sätt.

Ingen personal, ingen kassa – men däremot (förstås) ett vakande öga i form av en övervakningskamera.

Butiken är inte så stor rent fysiskt, men vi blev förvånade över det stora utbudet. Särskilt inom kyl- och frysvaror, som jag trodde skulle vara mer begränsat. Här finns mjölk, ost, färsk kyckling, köttfärs, färdigrätter av massa olika slag, bröd, frukt, godis och mycket annat. Lite av allt.

När man scannat in en vara i telefonen, fick man direkt upp innehållsförteckning och näringsvärde för just den varan. Sedan var det bara att betala med sitt förregistrerade kontokort och så var man klar.

Det här känns som ett riktigt smart koncept, i områden som har långt till närmaste affär. Förhoppningsvis kan allmänheten hantera detta bättre än de hittills har lyckats med elsparkcyklarna…

Färden gick vidare på både mindre och större vägar genom skogen. Vi stannade till ibland för att titta närmare på någonting eller för att hälsa på nyfikna kor, som närmast kom springande till oss när vi vevade ner bilrutan.

Hela tiden tävlade solen och regnet med varandra om vad som egentligen skulle gälla.

En anhalt var Lekoseum i Osby. Ett ställe som jag har kört förbi många gånger med tåget (det ligger precis vid järnvägsstationen), men aldrig besökt.

Det ser inte så stort ut från utsidan och jag kan inte säga att det är särskilt stort på insidan heller, men det var både välfyllt och intressant. Jag upptäckte förvånansvärt många saker som kändes som »klassiska leksaker« som jag själv har lekt med. Hmm, är jag ändå äldre än jag inbillar mig själv? 😜

En kul detalj är att de har två järnvägsvagnar (passagerarvagnar av äldre årgång) precis i anslutning till museet, där de hade dels en fungerande Märklinbana och videospel, dels en utställning med Barbiedockor och olika tillbehör. Det var tydligen Brio-bröderna som tog dockan till Sverige, som gjorde succé direkt.

Återigen läser jag i SvD-arkivet, denna gång ur en annons från oktober 1963:

»Det finns ingen docka som passar nutidens flicka, säger många mammor som märkt att deras flicka tidigt växt ur dockåldern. Lillan lekte nog snällt i många år med dockor som hon skötte, matade och drog i vagn – men så svalnade intresset. Ingen docka fanns som nutidens flicka ville bry sig om. En flicka i dag vill leka och fantisera med framtiden – att bli stor, TV-stjärna, mannekäng, flygvärdinna, sportflicka… Den kan hon göra med BARBIE, en ny typ av docka, kanske inte så sockersöt som dockor brukar vara, men elegant med lång, slank figur, modern frisyr och kläder för hemmabruk, sport, hobby, gala… Skor med höga klackar ingår naturligtvis i BARBIEs garderob.

BARBIE. Din tonårsdröm – den vuxna dockan för den stora flickan.«

»Inte så sockersöt«? Hmm. Fast jag noterade i utställningen att Barbie hade ett ganska neutralt utseende ända fram till mitten av 1970-talet. Först då kom det vinnande leendet, som hon har hållit fast i sedan dess.

Nere i källaren kunde man besöka tomtens julklappsverkstad. En ganska imponerande uppsättning brummande maskiner som bemannades av nissar som rörde på sig. Av någon anledning hade nästan alla nissar en ganska intressant blick mot besökarna…

Färden gick vidare ut i skogen.

Vi gjorde ett kort besök i Lönsboda, som nyligen fått ett minnesmärke över den stora bränningen i Örkeneds socken 1678.

Det var Karl XI som ville sätta stopp för de usla snapphanarna, genom att döda allt manfolk, ta boskapen och bränna ner gårdarna. Nu blev invånarna förvarnade, så många kunde fly ut i skogen, men alla gårdar utom två brändes ner och boskapen stals. Resultatet blev att befolkningen minskade med hälften.

Minnesmärket invigdes förra året av historieprofessorn Dick Harrison, som något år tidigare hade skrivit om det faktum att man i Lönsboda hade vägrat att acceptera 500 kr-sedeln som betalning. På den gamla femhundralappen fanns ju Karl XI…

Jag försökte hitta något om massakern i Örkened i SvD-arkivet. Inte för att det sträcker sig bak till 1670-talet, men det hade varit kul att se om tidningen skrivit någon minnesartikel. Någon sådan hittade jag inte, utan mest smånotiser som hade någon anknytning till området. Som denna notis om en kvinnlig(!) banktjuv:

»Kvinnlig banktjuf. I slutet av förra veckan häktades Cecilia Bengtsson från Jonstorp i Örkened, misstänkt för att ha gjort försök till inbrott i Frosta härads sparbank i Eslöf (Skåne).«

Svenska Dagbladet, 16 september 1895

Jag försökte hitta något mer om denna Cecilia, men hon verkar inte ha gjort större avtryck i historien än så. Kanske var hon oskyldig?

Ett stort avtryck, både i historien och i naturen, har det verkligen blivit av stenbrotten i trakten. Vid Svarta Bergen, uppkallat efter den svarta diabas som brutits här i över hundra år, finns vad som påstås vara världens största dagbrott för svart diabas: 900 meter långt, 50 meter brett och 75 meter djupt.

Här finns sedan 25 år tillbaka ett naturmuseum, som visar arbetet i stenbrottet. Det var stängt vid vårt besök, men området i sig är häftigt nog att uppleva ändå. Synd bara att vi inte fick åka med flotten, M/S Klas-Bertil…

Tyvärr kunde vi inte ta oss fram till stenbrottet i Gylsboda, utan fick nöja oss med att studera de massiva stenblock som man har lagt tvärs över vägen…

Men vi fick i alla fall se platsen där de lyfte över stenblocken till järnvägsvagnar, för vidare färd till sjön Immeln (som ligger i närheten) där man sedan förde stenen hela vägen till hamnen i Åhus – och ut i världen.

Vi försökte även nå fram till Döda Byn, eller Spångabro som den hette, som började avfolkas i början av 1900-talet – för att sedan dö ut helt runt 1960. 27 gårdar och torp började ätas upp av skog och natur, och i dag finns bara ruiner kvar i form av skorstenar och husgrunder.

Det var dock svårare än vi trodde att nå dit. Även vägen till Spångabro har dött ut och växt igen. Och eftersom vi vid det här laget var trött på stenar överlag och kände magen knorra, fick vi bege oss in till Kristianstad för en rejäl måltid.

Även söndagsbilister behöver äta.