Filmprat: »The Last Jedi«

Jag har sagt det förut, men jag kan säga det igen: Jag är först och främst ett Star Trek-fan. Däremot gillar jag förstås Star Wars också. Väldigt mycket.

Jag gillade The Force Awakens (det vill säga Episod VII), som jag tyckte var en sorts reboot av hela filmserien. Borta var det plastiga, tråkiga, intetsägande och förvirrande som George Lucas kräkte ur sig runt millennieskiftet, och tillbaka var smutsiga rymdskepp, klatschiga repliker och visuellt ögongodis.

Filmen introducerade flera nya karaktärer som direkt satte sig i mitt hjärta: Rey, Poe Dameron, Finn… (Bara Rey i sig var ju långt mer intressant än alla de nya karaktärerna i Episod I-III tillsammans.) Den största kritiken var nog att filmen påminde otroligt mycket om Episod IV, alltså den första SW-filmen som gjordes. En karaktär på en ökenplanet upptäcker att hen har Kraften och i slutet är det en enorm rymdbas som förintar planeter som ska förstöras.

Nu när jag har sett The Last Jedi, kan jag konstatera att den faktiskt har en hel del likheter med Episod V – men mer om det senare.

Trots det, känns det som om jag skulle kunna utropa filmen till den bästa hittills i filmserien. Ja, jag räknar även med originaltrilogin!

SPOILER ALERT. Läs inte nedanstående om du vill se The Last Jedi utan att veta slutet.

---

Okej, den här filmen tar alltså vid exakt efter att den förra filmen slutade. Rey har äntligen letat upp Luke Skywalker och ger honom ljussvärdet. Och vad gör Luke? Kastar ljusvärdet över axeln och går iväg..!

Redan där satte man tonen för resten av filmen.

För det här var en film där flera saker hände som man inte väntade sig. Jag vet inte om det är detta som har upprört så många SW-fans, men det är nog en delförklaring.

När jag läser recensionerna, så verkar de flesta hänga upp sig på ett fåtal saker, som alla har döden gemensamt:

• Snoke dog.
• Phasma dog.
• Luke dog.

Om vi börjar med Luke överlag, så var han inte precis vad jag trodde: En enastående Jediriddare som dragit sig undan för att bida sin tid och vänta på rätt tillfälle att slå tillbaka mot First Order. Nej, i stället verkade han ha lagt Kraften på hyllan, druckit för mycket blå mjölk (med hög fetthalt, uppenbarligen) och väntade på att döden skulle komma. Ja, mer än så faktiskt: Han var närmast motståndare till Jediriddare och att de skulle återkomma till galaxen.

Vem hade kunnat tro det?

Snokes öde var en annan stor överraskning. Vem var denne mystiske ledare för First Order, som visade sig som ett gigantiskt hologram i förra filmen? Nu fick vi veta att han »bara« var en Gollum-lik gammal gubbe, som påminde en hel del om kejsaren i Episod VI. Och som dog ännu enklare än kejsaren, eftersom Kylo Ren »fjärrstyrde« ljussvärdet och helt sonika delade Snoke på mitten. Poof, borta.

Phasma dog också, efter en intensiv kamp med Finn. Därmed dog två av de mest framstående personerna på den onda sidan.

Fansens ilska kring detta verkar bero på att karaktärerna hade »hypats« så mycket, men så bara försvann de i den här filmen. Och jag har så svårt att förstå den här kritiken… Det här var ju snarare det bästa som kunde hända! Jag hade varit mycket besviken om följande story hade utspelat sig:

Efter en kort, men intensiv, ljussvärdsduell mellan Snoke och Rey, slutar striden oavgjort. Rey lyckas ta sig därifrån – och i tredje filmen sker en stor uppgörelse mellan henne och Snoke, där Snoke dör och Rey blir den som åter bygger upp Jediakademin.

Det sista, om Rey, kan fortfarande bli verklighet. Och det är förstås okej. Men det hade varit en väldigt förutsägbar resa dit, om nu Snoke skulle vara Den Stora Bossen i slutet som måste dö. Och vi hade verkligen fått en kopia av Episod VI i nästa film.

Men nu har Snoke redan dött! Han kan inte bli slutbossen i nästa film. Och Phasma har ju egentligen inte gjort så mycket i de här två filmerna mer än gått omkring i en silvrig stormtrooper-uniform, så jag förstår inte varför hennes död skulle vara så konstig.

Behövde Luke dö? Nej, kanske inte. Vi vet inte ens varför han dog. Var det för att det var så pass ansträngande att projicera sig själv till andra sidan galaxen, att krafterna till slut gjorde att han dog? Eller kände han själv att han gjort allt han kunnat, och valde att dö? Eller dö och dö, han verkar ha följt traditionen med Obi-Wan och Yoda – och låtit kroppen försvinna och sedan bli ett spöke. Ett kraftspöke (force ghost) som det skulle kunna kallas.

Med andra ord kan Luke vara med även i nästa film, fast inte med lika framträdande roll som annars. Och vad är fel i det? Varför måste han vara med i nästa film?

Nu är bordet rensat! Kylo Ren har visat att han är ensam herre på täppan på den mörka sidan, samtidigt som han uppenbarligen fortfarande har vissa problem med att vara helt ond. Det är fortfarande ganska öppet vad som kommer att hända med honom. Spännande!

Samtidigt, på den ljusa sidan, är det inte lika säkert hur saker och ting är. Rey har uppenbarligen Kraften i sig, men hon verkar också ha lite problem med vilket ben hon ska stå på. Blir hon en Jediriddare? Måste hon bli en sådan? Och vad var det där med den lille killen i slutet, som verkar ha använt Kraften för att ta kvasten? Kan alla använda Kraften och inte bara vissa utvalda? Mycket intressant!

Vi introducerades även till ett par nya karaktärer:

• DJ, spelad av Benicio Del Toro. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om karaktären, men ju mer jag såg och hörde, desto mer älskade jag honom. Som en sorts ond kopia av Lando Calrissian. Måtte DJ återkomma i nästa film!
• Viceamiral Holdo, spelad av Laura Dern. En av de mest irriterande karaktärerna, men bara till en början – innan man visste hela bilden. En del tycker att hon kunde ha berättat om sin plan för Poe Dameron från början, men samtidigt… om hon nu är viceamiral och han är en hetlevrad stridspilot som (bevisligen) bryter mot givna order, så är förhållandet mellan dem kanske inte det bästa. Han kan inte förvänta sig att få lika stor inblick i hur saker och ting sköts, som när Leia höll i tyglarna. Nu får vi inte se mer av Holdo, eftersom även hon dog i filmen. Och det var i den maffigaste scenen i hela filmen; jag älskade hur det var helt tyst när de båda rymdskeppen slog emot varandra. Underbart vacker filmkonst!
• Rose Tico, spelad av Kelly Marie Tran. En helt oväntad karaktär, som verkligen kom från ingenstans. Någon anonym tekniker, som normalt sett bara skulle hålla sig till maskinrummet, men som nu fick avgörande betydelse för Finn.

Här är en minirecension, som jag håller med om till stora delar:

Överlag var detta en film som bjöd på flera överraskningar, som gav oss mycket visuellt godis att avnjuta och som förde oss in på nya vägar. Även om den påminner en hel del om Episod V, med en rebellbas på någon kall planet och en massa AT-AT Walkers utanför som ska komma åt dem, så utropar jag denna film till den bästa hittills i SW-filmserien!