TL19 17: Vandrarhem och frukostjakt

Bergamo – en sådan fin stad! Synd att vi inte såg så mycket av den!

Jag vet inte om det är inbillning, men det verkar som om städerna blir bättre och bättre hållna (renoverings- och städmässigt) ju längre norrut vi kommer i Italien. Man pratar ju om att norra Italien är rikare än södra, och det kanske märks så pass tydligt?

Hur som helst. Natten tillbringades inte på hotell och inte på Airbnb. Nope. Det var först i går morse, när jag dubbelkollade vilket hotell vi skulle sova på, som jag mindes att hotellet i Bergamo faktiskt inte var något hotell – utan ett vandrarhem. Lustigt nog bokat via Hotels.com, som alltså även förmedlar sådant som inte är hotell.

Vi blev positivt överraskade! Tjejen i receptionen pratade perfekt engelska och var både trevlig och tydlig på samma gång. Sedan var rummet fint: Välstädat, gott om uttag (ja, jag är lite kinkig med sådant efter hotellet i Nice) och ett väldigt fräscht badrum.

Ännu bättre: Deras lilla restaurang var top-notch. Tyckte Emelie, efter att ha provat deras pasta och utropat den till den bästa pastan hon har smakat i Italien..! Nu vet jag inte om vi bara råkat gå till dåliga restauranger tidigare, men även Lovisa uppskattade sin Pasta Bolognese (hon slickade tallriken ren, vilket inte händer ofta).

Vi hade lätt kunnat bo här om vi passerar Bergamo igen. Vilket vi hoppas kunna göra, för det verkade alltså vara en fin stad.

Hittills har vi varit ganska inrutade efter vår planering, som var klar redan innan vi tog första tåget i början av juli. Vi har följt schemat nästan exakt. Inte så spontant precis, men tryggt och säkert.

Dagens schema bestod av att ta ett lagom tidigt tåg ner till Milano, strosa rundor i staden under dagen och sedan ta ett sent eftermiddagståg upp till vår destination (Brig) i Schweiz.

Men i går kväll började Emelie söka efter mer information om Brig. Även denna stad skulle bara fungera som övernattningsort. Men fanns det något mer där som var kul?

Det var då hon upptäckte badanläggningen. Några pooler och en vattenrutschkana mitt uppe i bergen, bara någon kilometer från vårt hotell. Det hade passat perfekt för vårt vattendjur Lovisa, som sörjt Viareggio ända sedan vi åkte därifrån och sedan dess dagligen frågat: »Har vårt nästa hotell pool?«

Så vi började genast att planera om vårt schema. Plötsligt blev vår tågluff nästan en tågluff på riktigt, där vi tog tåg och bestämde planer efter hur vi kände det och inte efter ett förbestämt schema.

Milano skulle få stryka på foten. Ja, en stor och trevlig stad med mycket att se, men ärligt talat (utan att få det att låta som en massa skryt): Vi har sett ett antal italienska städer nu. Vi kan gott spara Milano till en annan gång. Vår dotters badhunger måste först tillfredsställas! 😆

Men besöket behövde hemlighållas. Dels för att verkligen göra det till en överraskning. Och dels för att undvika en enorm besvikelse om någonting skulle gå fel längs vägen och vi inte skulle kunna åka dit.

Vi var uppe tidigt och skippade frukosten för att ta oss till det första tåget som kändes rimligt att ta. Det stod redo på spår 2, så vi gick ombord och installerade oss i en fyrsitsgrupp. Det var gott om tid, så jag gick ut på plattformen för att titta på folk och hur stationsområdet såg ut.

Det var då jag såg att plattformsskylten hade en överraskning åt oss. Tåget skulle visserligen till Milano, men inte Milano Centrale utan Milano Lambrate. Den ligger i östra Milano, 35 minuters gångväg från centralstationen. Vad ända in i..?

Det rullade en italiensk text underst på plattformsskylten som verkade informera om något, så Emelie haffade en inföding för att få texten översatt. Något om förseningar runt Bergamo, men annars ingen förklaring till varför tåget inte gick hela vägen till centralstationen. Ett antal pendlare såg också omskyltningen och suckade högt.

Värst var det för en brasiliansk tjej som satt tvärs över gången från oss. Hon skulle med ett snabbtåg söderut och hade inte mycket marginal i Milano, så denna ändring ställde till det rejält för henne. Eftersom vi alla behövde ta oss till centralen, bestämde vi oss för att hålla ihop och lösa problemet tillsammans.

Snabbt tog vi reda på att det går en tunnelbanelinje mellan stationerna (linje 2), vilken riktning vi skulle åka (Assago Milanofiore Forum), vad det kostar att köpa biljetter (€2 per person) och var man köper dem (automat eller valfri tidningskiosk).

Så när vi rullade in på Lambrate, var vi rustade till tänderna. Och allt förlöpte bra. Köerna till automaterna var inte så långa, men gick långsamt eftersom det var fullt med oerfarna turister som skulle göra samma sak som vi. Tur att vi kände till tricket med tidningskiosken!

Om vårt tillfälliga resesällskap kom med sitt tåg vet jag inte, för när vi kom fram till centralen så var det bättre om hon sprang före till sitt tåg än att behöva vänta på en barnfamilj med tung packning. Vi å vår sida hade gott om tid tills vårt tåg skulle gå, så vi kunde ta det lugnt.

Det var då jag höll på att sätta fälleben för oss allesammans…

En av hallarna i Milano Centrale.

Milanos centralstation är stor och förbaskat vacker! Utan tvekan den vackraste och mest imponerande vi har stött på under resan. Jag kunde knappt vänta innan jag kunde fotografera den från alla möjliga vinklar, inifrån och utifrån.

Men först behövde vi alla köpa frukost. Vi hade ytterligare några timmars tågåkande framför oss och det var långt till nästa potentiella måltidsuppehåll. Emelie och Lovisa hittade snabbt något nybakat att ta med sig, medan celiakimannen (det vill säga jag) som vanligt fick leta och leta.

Vi bestämde att Emelie och Lovisa skulle stanna kvar med alla väskor strax utanför avgångshallen, så kunde jag leta lite snabbare. Sedan kunde jag (tänkte jag) hämta kameran och fotografera lite innan vi åkte.

Stationen var, som sagt, stor. Flera plan och många hallar. Ingenstans fann jag vår favoritkedja Conad, trots att livsmedelsbutiken borde finnas där enligt Google Maps. Tiden gick och jag började bli smått desperat. Så jag tog beslutet att lämna stationen och bege mig till en annan affär något kvarter bort.

Väl inne i affären letade jag snabbt upp en flaska mjölk och det första glutenfria jag såg som såg ätklart ut (några smörkex) och rusade mot kassan. Där stod det ett antal italienska äldre kvinnor, med varsin vagn full av matvaror. Och några vinflaskor var. Hey, klockan var ju faktiskt efter nio på morgonen!

Jag sade mitt mest inställsamma scusi! och förklarade att jag behövde åka med tåget. Kunde jag möjligen gå före? Det kunde jag. Efter betalning hos den väldigt långsamme kassören var klockan mycket. Alldeles för mycket. Jag sprang på hala kullerstenar med mina sandaler mot stationen. Emelie skickade undrande sms om jag inte skulle dyka upp snart. Jodå. In på stationen, uppför trapporna, fram till plattformsinsläppet (som lyckligtvis inte hade någon kö) med hela familjen och så till vänster till spår två – som visade sig ligga en bra bit ut från de andra spåren. Självklart. Varför inte, liksom?

Till slut, med några få minuters marginal, kom vi på tåget. Svettiga (jag mest) och återigen lovandes varandra att aldrig mer komma till tåget så sent. 😅

Det är därför jag inte har en enda egen bild på centralstationen i Milano, utan bara den mobilbild som jag fått av Emelie som syns längre upp.

Lago Maggiore genom en liten glipa i tågfönstret.

Resan gick längs väldigt vackra vyer. Vi passerade en stor sjö (Lago Maggiore) och kullarna växte efterhand till berg. Snart kom vi fram till orten, vars stavning jag fick kolla flera gånger när jag skulle skriva dit den på våra biljetter: Domodossola.

Orten ligger vid foten av de italienska alperna, i en underbar omgivning. Jag hade aldrig hört talas om Domodossola tidigare, men det var tydligen skådeplatsen för en mycket ovanlig händelse under andra världskriget. Här gjorde man uppror mot fascistregimen och nazisterna och utropade en egen, fri republik – mitt i krigets Europa!

Det hela varade inte mer än drygt en månad, men under tiden hann man ge ut egna frimärken, skapa en fri press och flera andra saker. Detta borde man väl göra en film om? Nåja, läs mer om The Ossola Republic här.

Resan över till Schweiz skulle ske med ett schweiziskt tåg, så jag var mycket nyfiken på om det skulle vara i tid. Och jodå, det var det. Och som bonus hade vi en mycket trevlig och rolig tågvärd. När hon såg att vi var svenskar, berättade hon om sin tid som Erasmus-student i Stockholm. Om när hon blev så full att hon missade att åka med finlandsfärjan. 😂

När jag hörde henne prata med några andra resenärer, trodde jag att hon kunde prata nederländska för det var precis så det lät. Men jag insåg senare att det faktiskt var tyska de hade pratat. Någon konstig dialekt som de har i denna delen av Schweiz. Nästan obegripligt!

Brig, Schweiz.

Vi kom fram till Brig så pass tidigt som vi hade planerat, så vi checkade in snabbt på hotellet och gav oss sedan ut direkt igen (med badkläder packade i hemlighet). Till Lovisa hade vi sagt att vi skulle ut och titta på en staty, något hon inte alls uppskattade. Men snäll som hon är, vår kära tjej, så hängde hon på.

Bussystemet i Schweiz är väl uppbyggt. Vi kunde köpa biljetter kontant av busschauffören, tur och retur dessutom! Busstidtabellerna på hållplatserna var väldigt tydliga och pedagogiska. Bussen kändes smått högteknologiskt med sina informationsskärmar. Det fanns till och med trepunktsbälten!

Väl framme vid badanläggningen avslöjade vi hemligheten för Lovisa. Snacka om att hon blev glad! Hon skuttade in i byggnaden. Därefter följde flera timmars badande och lek och åkande. Det var svårt att få henne därifrån.

Berg är härliga!

Sedan blev det matjakt. Skulle Trippen svika oss igen?

Japp, det skulle den. 😕

Den restaurang vi hade sett ut var stängd, men alternativet verkade ju bra. I appen. I verkligheten blev det stor besvikelse, igen. Det var visserligen inte tråkig mat som i Venedig, men 90 CHF (det vill säga nästan 900 kr; bara vattenflaskan på en liter kostade runt 90 kr..!) för dessa väldigt enkla måltider var det absolut dyraste vi har betalt hittills på resan.

Stockalperschloss.

Jag älskar Schweiz. Det är det andra landet i världen, efter Sverige, som jag skulle kunna bosätta mig i permanent. Här är rent, snyggt, välfungerande… men ja, det är riktigt dyrt.

Det är tur att vi har varit duktiga att hålla nere matbudgeten hittills, för den lär dra iväg nu. Men äsch, vi har ju semester! 😁

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close