Bologna var förvisso en trevlig stad, men hotellet var det inte. Det är faktiskt det sämsta vi har bott på hittills.
Det var riktigt lyhört. Gick eller pratade någon ute i korridoren, så lät det som om personen var i vårt rum. Det var nästan lika illa när folk gick i angränsande rum. »Mörkläggningsgardinen« bestod av en järnjalusi som med stor möda och större oljud skulle dras upp eller ner. Ett av uttagen följde med när man drog ut kontakten. Det hördes jättemycket när de ovanpå använde badrummet, antingen toaletten eller duschen. Och ja, toaborsten hos oss var inte bara smutsig – den var helt svart. Den har uppenbarligen inte bytts ut eller rengjorts på åratal. Dessutom läckte det in cigarettrök någonstans ifrån.
Och som lök på laxen ändrade flygplatsen riktningen på sina startande flygplan lagom till läggdags, så med jämna mellanrum fick vi höra vrålande flygmotorer som sakta försvann bort.
Konstigt nog fick vi sova lite ändå. Det behövdes inför vår resa. Dagens stora mål var Venezia – Venedig.
Stadens station, Santa Lucia di Venezia, är en ganska ful men också praktisk station. Som vanligt lämnade vi in väskorna på bagageförvaringen och gav oss ut i staden. Först till en livsmedelsaffär för att jag skulle få lite extra frukost. Vi hittade ett Coop i närheten, men innehållet var inte likt något Coop vi besökt tidigare. Där fanns dricka, glutenfria produkter (otroligt nog) och sedan var resten i princip skönhetsprodukter i form av schampo och liknande. Inga andra livsmedel!
Redan första gången jag var där (som var för nästan exakt 20 år sedan – Jesus, så tiden går) blev jag förälskad i staden. Den levde verkligen upp till alla föreställningar som jag hade om hur den skulle vara, trots alla gånger jag sett den i tv-serier och på film.
Vi hade inga särskilda planer för staden, mer än att besöka Ponte di Rialto och Markusplatsen. Det finns förstås några museer att besöka för den som vill, men vid mina två tidigare besök har jag mest strosat runt i gränderna och varit nöjd med det. Det är en så häftig stad, att det räcker att bara göra det (tycker jag). Runt varje hörn finns en ny sak att se och uppleva.
Det är väl svårt att hitta ett bra matställe (det vill säga ett som inte har halvdålig mat till överpriser) i en så »turistig« stad som Venedig, men vi hade bestämt oss för att inte misslyckas med lunchen här. Vi tog vår gamle vän Trippen till hjälp. En restaurang som serverade glutenfri pizza och pasta och som hade bra betyg, fanns det?
Jo, faktiskt. Väldigt god pizza och trevlig personal, utlovades det av recensenterna. Jag anar att dessa antingen gått till ett annat ställe, eller så var recensionerna skrivna av restaurangen själv.
För när vi fick in maten (jag beställde en glutenfri prosciutto), märkte jag på första tuggan att det här inte var bra. Närmast smaklöst. Som om de hämtat pizzan från frysen och inte brytt sig om att lägga på något utöver det som kom från fabriken. Vilket var kanske vad de hade gjort.
Emelies bruschetta med tomater och vitlök smakade inte heller så mycket. Men ta betalt var de bra på, tyvärr. Ja, inga extra avgifter utöver vad som utannonserats i menyn (som jag lusläst just av denna anledning), men det var mycket pengar för tråkig mat. Trippen – vi är besvikna på dig!
Det var lite svårt att navigera i Venedig med mobiltelefonen. Även om jag hade wifi påslaget (för att Google Maps skulle snappa upp routerna), så hände det ofta att appen trodde att jag var 100 meter bort eller mer. De trånga gränderna gjorde att gps-signalerna studsade rejält.
Jag fann det lättast att gå över till flygfoto, så att jag rent optiskt kunde se var jag befann mig i stället för att förlita mig på en grafisk version.
Det kanske låter lite trångt, dyrt och jobbigt att besöka Venedig, men låt mig säga så här: Om du inte har varit i Venedig förut, så fundera inte längre. Åk dit om du kan! Det är trångt, dyrt och jobbigt, men det bästa är gratis: Att gå runt och bara titta. En helt unik stad.
Några fler bilder för att övertyga:
Från Venedig skulle vi åka till Bergamo, långt inåt landet åt väster. Först med snabbtåg till Brescia, sedan därifrån med lokaltåg den sista biten till Bergamo.
Snabbtåget var ett Frecciarossa 1000, det snabbaste snabbtåget som Italien har att erbjuda. Det gled in på stationen, rött och lyxigt, en 10-15 minuter före avgångstid (det hade startat i Udine i nordost tidigare på dagen).
Vi hittade snabbt våra platser. Det kändes dock lite märkligt att sätta sig i Business class, när man är en småbarnsfamilj med varsin ryggsäck och klädda i shorts…
Vi hade breda lädersäten som gick att fälla. Det fanns ett uttag vid varje säte (inte något man är bortskämd med på de tåg vi brukar åka!), så jag passade på att ladda min telefon som hade använt mer batteri än vanligt. Efter ett tag kom tidningsmannen och snart kom även serveringen, där vi tacksamt tog emot vatten, Cola och chips (som alltså ingår i biljettpriset).
Tåget gick snabbt och tyst. Landskapet for förbi utanför. Allt kändes bra.
Ända tills tåget saktade ner. Och körde långsammare. Och snart stannade helt. Folk tittade förvånat på varandra. Vad händer?
Svaret kom snart genom ett förinspelat utrop: Vi stod stilla på grund av »a railway infrastructure technical failure«. Med andra ord: Signalfel. 😂
En sådan klassiker. Tänka sig att jag skulle råka ut för det på min semester, när jag stöter på det så ofta på jobbet. Tid tog det också. Vi rörde oss en bit och stod sedan stilla. Sedan upp i hastighet och igång ett par minuter, innan det blev stopp igen.
Totalt blev vi 30 minuter sena till Brescia, så vi missade vår anslutning med god marginal. Det blev till att vänta till nästa tåg, vilket gjorde att vi kom fram en timme senare än planerat.
Inte så farligt ändå. Och det är faktiskt den värsta förseningen vi har varit med om hittills. I morgon blir det Schweiz, så gissa om jag ska kolla hur det ligger till med deras förmåga att köra tåg i tid! 🤓
Rymdfrost 