Sista morgonen i Rom blev tidig för att hinna med vårt tåg norrut. Men frukost hann vi med.
På tal om frukost: Första morgonen på hotellet satt jag och knaprade i mig mina glutenfria brödskivor. Jag har köpt förpackningar efterhand längs resan, just för att kunna äta bröd när det inte funnits något glutenfritt alternativ, och det var en sådan förpackning jag nu höll på att avsluta.
En servitör gick förbi och såg detta. Han frågade mig om jag var glutenintolerant, och gick efter ett jakande svar från mig ut i köket. Han kom åter med en helt korg full med glutenfria produkter: Müsli, bröd, kex, kakor… Uppmärksamt och lyxigt!
Frågan är hur mycket de hade i lager, för innehållet i korgen har minskat efterhand som jag har konsumerat. Nu sista dagen fick jag dessutom frågan av servitören hur länge jag skulle stanna på hotellet… Jag gissar att de var tvungna att beställa mer, storkonsument som jag (tydligen) är!
Första resan var snabbtåg upp till Firenze (Florens). Första klass och allting, minsann. Det var rätt lyxigt. Först fick man välja valfri dagstidning. Sedan kom det förfriskningar i form av vatten, läsk, nötter och chips. På en skärm i taket kunde man följa resan genom en karta som även visade aktuell hastighet.
Jag tror att vi kom upp i 250 km/h som mest. Redan en timme och en kvart senare hade vi i alla fall avverkat de drygt 230 kilometrarna (fågelvägen). Snabbtåg är riktigt bra!
Vädret var det sämsta hittills under vår resa. Runt 21-22 grader och småregnigt. Vi trodde att vi hade kommit tillbaka till Sverige!
Borta var den blå himlen med härliga, puffiga sommarmoln. I stället var himlen antingen mörkgrå eller gråvit.
Vi anlände till Firenze Campo di Marte, en järnvägsstation i östra Florens. Problemet var att vi måste ta oss till Firenze Santa Maria Novella, en järnvägsstation i västra Florens. En promenad som skulle ta 37 minuter enligt Google Maps. Eller längre, med tanke på vår stora packning.
Vi offrade totalt €4,50 på varsin bussbiljett och hoppade på en lokalbuss som tog oss till målet på ganska kort tid, trots små gator och ännu mindre trafikvett från andra trafikanter.
Efter inlåst bagage gick vi ut i staden. Det stora målet var Ponte Vecchio, Florens äldsta bro (vilket den automatiskt blev efter att tyskarna förstörde alla andra broar under andra världskriget), byggd 1345.
Ett smått fantastiskt bygge, som solkas lite på insidan av alla guldsmeder som ligger på den. Ja, det kanske är fina saker som säljs, men det såg ut som billigt krimskrams. Det blir lätt så när man ställer fram TREHUNDRA RINGAR på liten yta i ett skyltfönster.
Florens är en vacker stad, men med en del märkliga fontäner. Eller vad sägs om den här gubben som spottar ut vatten?
Staden innebär också en utmaning för en stackars amatörfotograf som jag. De byggde inte precis byggnaderna med tanke på att man flera hundra år senare skulle kunna få en bra bildvinkel. Så en så pass vacker byggnad som Santa Maria del Fiore går helt enkelt inte att fånga i sin helhet på ett bra sätt – tycker jag. Alltid är det någon byggnad i vägen och/eller ett tiotal turister.
Kollar man runt på nätet efter bilder på katedralen, så är de bästa bilderna sådana som är tagna från ovan. Inte riktigt ett alternativ för oss.
Så jag koncentrerade mig på fontänerna.
Den här mannen tyckte jag hade »utsläpp« både fram och bak när jag först såg honom..! 😮
Efter Florens blev det två regionaltåg. Först till Porto, där vi skulle byta tåg. Det var en rätt liten station, men ändå hade de minsann biljettkontroll innan man fick komma ut på plattformen. Nästan som om man skulle haft kontroll i Dösjebro eller något hemma i Sverige.
Sedan vidare till Bologna, en resa som tog oss genom ett underbart vackert landskap. Kuperat, med små städer här och var, som ibland doldes av låga moln. Odlingar av (gissar vi) olivträd klättrade uppför sluttningarna. Tråkigt nog hade tåget riktigt smutsiga fönster, så vi fick aldrig någon bra bild.
Bologna, ja… Staden var egentligen tänkt som en övernattningsort, inte ett mål i sig. Men vi klarade av Florens snabbare än planerat, så vi hade plötsligt möjlighet att utforska även denna stad.
I början kände vi att staden var ganska tråkig. Den största attraktionen verkade vara resterna av ett gammalt kanalsystem, som nu bara syns som små korta vattendrag:
Men sedan kom vi till den äldre stadskärnan – och det blev plötsligt intressant igen.
Vårt tema på fontäner fortsatte. Undrar om det var en manlig konstnär som ordnade denna? Hmm…
Så oanständigt! Och på tal om det – tror ni inte att Emelie råkade ut för problem igen när hon skulle in i en kyrka? 😂
Jo, det var när vi skulle in i Basilica di San Petronio. Eftersom det var lite svalare, hade Emelie tagit på sig en tjockare (och långärmad) tröja. Inga problem med axlarna den här gången. Men shortsen var lite för korta. Damen vid ingången vägrade henne inträde.
Men vi förstod av hennes teckenspråk (engelska var tydligen ett okänt språk för henne) att det kanske fanns en lösning. Om Emelie kanske kunde… dra ner… shortsen lite..?
Jag trodde jag skulle smälla av. Genom att Emelie drog ner shortsen några centimeter, så var det plötsligt helt problemfritt att gå in i kyrkan. 🤔
Insidan av kyrkan var väldigt vacker. Inga bilder därifrån, för man var tvungen att först göra en »frivillig« gåva till kollekten på €2. Tack, men jag tror RKK är tillräckligt rika redan.
Jag hittade en smörgåsbutik (Pan8 eller Panotto) som gjorde en väldigt god ost- och skinkmacka med glutenfritt bröd.
Bologna visade sig vara väldigt mysigt. Det fanns så kallade arkader längs många av byggnaderna, alltså gångvägar med valv över sig. Perfekt när det regnar och dessutom ett smidigt sätt att säkert särskilja gångtrafikanter från bilister.
Kul att ha fått se lite av Bologna också! En ren bonus på resan, som i morgon går till en stad där jag har varit två gånger tidigare – men gärna besöker igen.
Rymdfrost 