TL19 18: Glaciärer och hotellmat

Artonde dagen på tågluff..! Det är tur att jag har bloggat varje dag, för jag kan lugnt säga att vi blandar ihop både dagar och hotell sedan en tid tillbaka.

Var var det nu vi såg den saken? Var sov vi egentligen för tre nätter sedan? Åt vi frukost på hotellet eller tog vi något ute?

Den här frukosten kommer vi nog att minnas av flera anledningar. Den serverades i en ganska udda lokal, full med lågt hängande kristallkronor. Det fanns flera olika sorters honung att välja mellan.

Och smöret portionerades ut i en maskin:

Lovisa filmar smörmaskinen.

Ett ganska bra hotellrum hade vi. Rent och bra. Nackdelarna var ett wifi som ständigt fluktuerade och ett konstigt tresekundersbrus som då och då hördes från tidigt på morgonen (jag gissar att det var när andra spolade på toaletten).

I dag stod det en tågresa på schemat. Ja, faktiskt var tågresan själva aktiviteten i sig. Vi skulle nämligen åka med Glaciärexpressen.

Glaciärexpressen vid perrongen i Chur.

Idén kom när vi letade efter en trevlig sträcka att åka tåg på i Schweiz. Vi ville se snö och höga höjder (oftast går dessa ihop av naturliga skäl) och uppleva fina vyer.

Man kan uppleva detta med vanliga tåg också, men det lockade med Glaciärexpressen. Stora panoramafönster och bekväma faciliteter. Att rutten faktiskt ingick i Interrailkortet avgjorde saken. Vi behövde visserligen betala för platsbiljetterna, vilket innebar runt 400 kr per person för oss, men dessa var ändå mycket billigare än om vi hade köpt vanliga biljetter till fullpris. Så varför inte passa på?

Tåget skulle inte lämna Brig förrän 10:18, så vi fick lite sovmorgon. Avgång från spår 12, läste vi på avgångstavlan. Okej, men så många spår fanns det inte på stationen, såg vi när vi gick dit. Vi fick snart veta att spåret inte fanns på stationen, utan på gatan utanför..! Lite udda.

Vi hade bokat plaster i första klass, och det var visserligen bekvämt och lyxigt. Men sedan i år finns det ytterligare en bättre klass: Excellence Class. Femrätters meny, egen iPad vid bordet, bar och andra trevligheter ingår. Men för drygt 4.000 kr per person utöver själva tågbiljetten? Inte för denna tågluffande familj!

Mat på Glacier Express.

Men vi kostade ändå på oss lite mat ombord. Resan skulle vara i mer än fem timmar, så det var lite ont om alternativ. Och vi kan inte handla med oss »lunch« från livsmedelsaffärer för många gånger. Jag och Emelie tog varsin potatis- och purjolökssoppa, medan Lovisa (kräsen som vanligt när det gäller mat) hoppade direkt till efterrätten i form av en bit chokladkaka med vispgrädde.

Maten sägs lagas ombord, vilket jag absolut tror på. Vår mat var riktigt krämig och god och kändes inte som något uppvärmt. 12 CHF (lite under 120 kr) per soppa var ett helt okej pris, med tanke på var vi var någonstans.

Men hur var utsikten då?

Helt… fantastisk!

På väg upp i bergen från Andermatt.

Vi var inte uppe på hög höjd hela tiden, utan ibland nere i någon dal och ibland så pass högt att vi hade snö utanför fönstret. Förmodligen stenhård snö (eller is, skulle man kunna kalla det, haha!) som ligger kvar året runt. Bredvid växte det nämligen blommor.

Jag tog massor av bilder, men inte så många är värda att publicera. De flesta har nämligen reflexer av något slag i bilden (se exempel ovan). Även om fönstren var väldigt välputsade (fattas bara annat), så gick det inte att undkomma speglingar i glaset. (Jag borde helt klart haft med ett polarisationsfilter, som borde ha tagit bort det värsta.)

Nåväl, det hade ändå varit svårt att på bild försöka förmedla känslan av att åka i dessa vackra trakter, eller hur det kändes att titta ner och bara se en avgrund ner i en strid flod.

Vi såg något som jag personligen har velat göra länge: En av Googles Streetview-bilar! 🤓 Ännu hellre vill jag ju bli fotograferad av den, men detta var bra nog. Fast jag hade mindre tur när jag fotograferade den: En skylt lyckades komma i vägen för mig och bilen i exakt samma ögonblick som jag tog bilden. Så jag har en bild av konturerna på en grön Google-bil och sedan den grå baksidan av en skylt mitt i. 🤷🏼‍♂️

Schweiz och berg och utsikt i all ära, men det kändes efter våra fem timmar som om vi inte behövde åka med längre. Det var rätt skönt att få komma fram till sin slutstation, en liten ort med det för oss smått märkliga namnet Filisur.

Hotellankomsten var inte som den brukade vara. Vi klev in genom ingången och förväntade oss en reception. Ingen sådan fanns. Ingen personal heller för den delen. På byrån i hallen hittade vi en nyckel och en lapp som sade »Willkommen Familie Kivisaar«. Egen incheckning..! Bara att ta rumsnyckeln och gå upp.

Hotellet låg knappt 50 meter från järnvägsstationen längs spåret, och vårt rum låg närmast spåret. Vi hade en balkong där man kunde kolla på både molnens spel över bergen och de tåg som passerade. Riktigt mysigt! Sängarna var stora och mjuka, och täckena tjocka och luftiga. Badrummet var kliniskt rent. Vi kände att det var synd att vi bara skulle stanna här för en natt.

Balkongutsikt!

Filisur verkar inte vara känt för något speciellt, förutom en sak: Det ligger nära Landwasser Viaduct, en gammal stenbro som ser ut som om den borde vara med i någon gammal film om Orientexpressen.

Vi hade först funderingar på att stanna tidigare, i staden Chur, men när jag såg att det »bara« handlade om en timmes tågfärd till för att kunna färdas över bron så bestämde vi oss för Filisur.

Tur var det, för här är underbart vackert! Det hade varit roligt att komma tillbaka och vandra i bergen.

Nu blev det bara en liten vandring, upp till en plats med utsikt över stenbron.

Jag såg inga skyltar som visade vägen till utsiktsplatsen, så jag letade upp platsen i Google Maps och bad om gångvägen dit. Inte några problem, drygt 20 minuter längs småvägar och sedan en bit in i skogen. Så glada i hågen (förutom Lovisa, som var både trött och hungrig redan) gick vi iväg.

Men när vi närmade oss destinationen, kände vi att något var fel. Vi var väl fortfarande på fel sida järnvägen? Google stod på sig och sade att »det är bara runt hörnet!«, men vi såg till slut att vi gått fel. Förklaringen låg i att Google bara tagit kortaste sträckan till platsen, utan att bry sig det minsta om raviner eller järnvägar.

I stället tog jag upp min geocachingapp, där jag kan se riktigt små stigar (och dessutom höjdinformation). Vi fick gå tillbaka några hundra meter och sedan ta en annan väg.

Jag tog några bilder på bron, men jag ville helst ha en bild när ett tåg passerade. I väntan på att ett sådant eventuellt skulle komma snart, letade vi upp den »skatt« som geocahingappen hade visat fanns en bit bort. Man fick gå en bit upp i backen. Och, givetvis, så snart vi hittat skatten så hördes en tågtuta på avstånd. Emelie ropade och jag sprang ner så fort jag kunde.

Tåg på Landwasser Viaduct.

Minsann fick jag en bild på ett tåg över bron. 😎

Vi gick sedan tillbaka till hotellet innan det började mörkna. Det är lite speciellt med solupp- och nedgångar bland bergen. Det kan hända att himlen fortfarande är rätt ljus, men att något berg skymmer dalen nästan helt. Eller att bara ena dalsidan är belyst.

Vackert som tusan är det i alla fall. Kanske inte lika roligt på vintern, då solen står lägre.

Solen börjar gå ner över Filisur-dalen.

Nu kurrade det rejält i magen. Var skulle vi äta?

Det skulle i alla fall inte bli någon »middag« som vi handlat i någon livsmedelsaffär, för den enda butiken i byn – Coop – stängde redan vid 18:30.

Återstod då en restaurang. I byn fanns (enligt Trippen) hela tre restauranger. 😏 Samtliga på varsitt hotell.

En av restaurangerna låg på vårt eget hotell. Det hade visserligen varit god mat på vårt vandrarhem i Bergamo, men kunde ett litet hotell uppe i en liten ort i Schweiz också ha god mat?

Det kunde det! Emelie tog en schnitzel, medan jag och Lovisa tog varsin köttbit med pommes. Enkelt, rakt och gott. Så himla gott. Vi såg på Lovisa hur hon njöt i fulla drag. Äntligen någon som kunde servera god mat utan en massa konstiga såser och tillbehör, som ibland strösslas över maten trots att vi specifikt har sagt till om att köket inte ska göra det.

Till sist blev det lite kvällssurf på balkongen, medan tågen och svalorna tävlade om att susa förbi fortast.

Svalorna vann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close