TL19 19: Dumsnålhet och ignorering

Eftersom vårt rum låg precis bredvid järnvägen, undrade vi lite hur mycket det skulle låta när tågen passerade. Skulle vi väckas mitt i natten om ett godståg for förbi?

Vi testade i förväg på dagen och fann att det inte lät så farligt när vi väl hade stängt fönster och balkongdörr.

Ändå vaknade både jag och Emelie vid tretiden i natt. Något stod och brummade utanför. Till slut tog jag mig upp ur sängen och tittade ut. Ett arbetsfordon av något slag stod och gjorde mest ingenting, förutom att ha dieselmotorn igång. Efter vad som kändes som evighetslånga minuter körde det vidare. Okej, det hade sin nackdel att bo här också. 😌

Frukosten ingick i priset och bestod av ett litet utbud av bröd och pålägg. Jag gissade att det inte fanns något glutenfritt alternativ, så jag hade tagit med mig knäckebrödspaketet ner (som jag faktiskt har släpat på sedan Sverige). Servitrisen värmde vänligt nog upp mjölk så att jag kunde blanda i kakao och få lite varm choklad.

Vi gick till stationen i god tid, trots att vi bara bodde drygt femtio meter därifrån och det bara fanns tre spår att välja på.

Järnvägsstationen i Filisur.

Gissa vad som hände? Nej, vi missade inte tåget. Nej, vi stod inte fel. Men tåget var – håll i er nu – sent. Japp. I tågens förlovade land (tillsammans med Japan) var vårt tåg försenat med flera minuter. Fruktansvärt! 🧐

Jag kan avslöja att av de tågen vi åkte i Schweiz så var majoriteten försenade. Inte mycket, men några minuter här och där. Att förseningarna inte blev värre berodde på att de uppenbarligen har en del luft i tidtabellerna. På papperet kunde ett tåg vara planerat att komma in kanske 14:08 och avgå 14:10. Om tåget avgick från föregående station i tid, kunde tåget komma in redan vid 14:06. På det viset fanns det marginal att ta av.

Är det kanske detta som är en del av Schweiz »hemlighet« med att få sina tåg i tid? Baka in rejält med luft? Mycket möjligt! Jag vet ju att vårt system i Sverige, där våra tidtabeller kan vara omöjliga att följa (så att vi exempelvis är planerade att ankomma till en station samma minut som vi ska avgå ifrån den), inte är så lyckat…

Inte för att det är den enda förklaringen till våra sena tåg, men det underlättar förstås om tidtabellen åtminstone har en teoretisk chans att fungera i verkligheten.

Vårt tåg körde i alla fall in så pass mycket av förseningen att vi hann med vårt anslutningståg till orten Sargans. Målet? Liechtenstein. Världens sjätte minsta nation, och därmed den tredje mikrostaten vi besöker på resan. Det har nästan blivit ett tema.

Det är inte helt enkelt att komma dit med tåg. Det finns en liten järnvägsstation inom nationens gränser, men tågen går sällan. Så bästa tipset var att ta tåget till Sargans och sedan åka buss över gränsen. Vilket var vad vi gjorde.

Återigen en modern och bekväm buss med bälten. We like!

Gränsen märktes inte av alls. Jag vet inte ens om det fanns någon skylt. Helt plötsligt var vi inne i landet. Väl framme i centrum av den lilla huvudstaden Vaduz, klev vi av och gick runt lite.

Helt plötsligt dök det upp en strid ström av dessa fordon.

Vi tittade runt lite och fann att vi blev… något handfallna. Vad skulle vi hitta på?

Allt såg likadant ut som i Schweiz. Husen och bergen var desamma. Skillnaden var väl att priserna på restaurangerna var ännu lite högre. Liechtenstein kunde alltså ses som en lite dyrare del av det redan dyra Schweiz.

Det enda roliga var slottet i Vaduz. Men det är furstefamiljens personliga bostad och inte öppet för turister.

Schloss Vaduz.

Vi kände ganska snabbt att besöket skulle bli kortvarigt. Det finns säkert trevliga saker att se och göra i denna mikrostat, men för en familj med tunga ryggsäckar och med en reskassa som börjar ta slut så var det inte mycket att hämta här.

Det var nu vi blev dumsnåla.

Den ursprungliga planen var att ta bussen från Lichtenstein in i Österrike och därifrån vidare med tåget. Men vår tågapp visade att det faktiskt snart skulle gå ett av dessa sällsynta tåg från Lichtensteins »centralstation«. Om vi bara började gå ditåt, så skulle vi hinna med tåget och slippa betala för bussen.

Vinodling i Lichtenstein.

Så det gjorde vi. Värmen var ganska behaglig i början, men ett par kilometers promenad gjorde snart att vi kände oss rätt slitna och svettiga. Det fanns ju möjlighet att ta en buss till stationen, men det hade ju tagit bort poängen med att vi gick…

Så vi fortsatte att gå. Och att svettas. Och att få ont i axlar och ryggar.

Detta var utan tvekan dumsnålt. Ja, vi sparade in busspengarna, men det var knappast värt det. Vi borde nog ha tagit bussen i stället.

Lichtensteins »centralstation«.

Å andra sidan… fick vi faktiskt se mer av mikrostaten. På nära håll. Och vi fick besöka en station som (gissar jag) inte så många andra turister knappt ser, än mindre använder.

Vi funderade faktiskt på om stationen alls användes. Den är väldigt liten och oansenlig och har bara ett spår. Det var inte förrän tåget rullade in och stannade som vi var helt säkra på att vi faktiskt skulle komma därifrån som planerat. Tur var det, för nästa tåg skulle inte gå förrän många timmar senare.

Lichtensteins enda järnvägsplattform i förgrunden, Schweiz berg i bakgrunden.

Tåget tog oss till Feldkirch på den österrikiska sidan, där vi väntade ungefär i en kvart innan tåget tog oss vidare österut. Vi var nu inne i det sista »nya« landet på vår resa. Nu blir resten bara länder som vi har rest i förut på vår långa resa.

Färden till Innsbruck, vårt mål för kvällen, tog drygt två timmar. Ett riktigt trevligt tåg, som den österrikiska järnvägen kallar för Railjet.

De hade ett fungerande wifi (vilket vi inte varit bortskämda med på våra tidigare tåg), som förutom internet även gav tillgång till underhållning och service ombord. Underhållning i form av filmer och tv-serier, liksom många olika e-tidningar. Service i form av möjligheten att beställa mat och dryck direkt till sig själv. Det var bara att beställa på hemsidan och uppge vagn och stolsnummer, så kom någon ur personalen och serverade. Mot betalning förstås, men inte till högre kostnad än om du själv gick till bistrovagnen.

Det var gott om information också, både via den interna hemsidan och de skärmar som satt i taket. Man kunde läsa om läge, hastighet, kommande stationer…

Utsikten var lika bra som i Schweiz. Men hastigheten var, trots namnet Railjet, inte särskilt hög. Ibland över 100 km/h, men rätt ofta runt 70. Det krävs lite rakare järnvägar än dessa uppe i bergen, för högre hastigheter.

Innsbruck mötte oss med en oväntat varm sol. Den brände mer än vi känt tidigare, till och med värre än solen i Rom. Är det för att vi är högre upp och därmed närmare solen nu? 😜

Hotellet är bland det lyxigaste vi har haft hittills, trots att priset bara är lite över vårt snitt. Gammalt OS-hotell (1972) som renoverats. Stort rum och stort badrum. Det tråkiga var att uppkopplingen kostar pengar..! €3 för ett dygns surfande. Helt otroligt att ett hotell i dessa dagar kan ta särskilt betalt för wifi.

Uppenbarligen läste jag inte tillräckligt noga på Trippen innan vi bokade. Under »service« läste jag att det fanns kostnadsfritt wifi, men om man klickar vidare för att läsa om »all service« så står det att man får betala för det. Det kostnadsfria gäller bara medlemmar i hotellkedjans medlemsklubb. Det finns andra som också har klagat på detta idiotiska upplägg.

På tal om att klaga… När vi skulle hitta ett ställe att äta på, försökte vi hitta något som inte låg så långt bort från hotellet. Vi hade gått tillräckligt i dag, kände vi. 😓

Det var fullt med folk i centrum och vi bestämde, lite mot bättre vetande, att välja en restaurang som låg precis mitt i smeten. Det kändes och såg ut som en ren turistfälla, men Trippen hade ju lovat att det faktiskt var bra där… Vi var tvungna att ge Trippen en ny chans!

Men efter att flera gånger ha blivit ignorerade av servitörerna i våra försök att få ett bord, vände vi på klacken och gick därifrån.

En radler.

Vi hittade i stället en annan restaurang som också sades vara bra. Köket skulle inte öppna än på över en halvtimme, men Emelie menade att vi borde sätta oss vid ett bord ändå. Risken var att det snart skulle bli fullt med folk, trots att det bara satt folk vid några få bord.

Hon hade rätt. När köket väl öppnade så var (tror jag) alla bord upptagna.

Maten då? Jo, Emelie och Lovisa var nöjda med sin. Jag fick någon tråkig pyttipanna som knappt smakade någonting, tyvärr. Och min »Coca-Cola« var tydligt en fusk-cola, vilket vi fått nästan överallt på vår resa. Men servitören var trevlig, vädret bra, priset lägre än i Schweiz och sällskapet underbart, så jag var rätt nöjd ändå. 😌

Emelie provade förresten på en »radler«, som är typ en öl blandad med Sprite. Också ett sätt att förstöra en Sprite på.

I morgon blir det Innsbruck för hela slanten. Får se vad vi orkar hitta på. Snart tre veckor på resa har satt sina spår..!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close