Om det finns något som alla är överens om när det gäller ett besök i Innsbruck, så är det att en tur upp på berget är ett absolut måste. Man får inte bara en fin utsikt över staden utan kan även se bergen runtomkring.
Det var varning för regn och åska under eftermiddagen, så vi åt frukost snabbt och tog oss sedan till startplatsen för Innsbrucker Nordkettenbahnen.
När man ser byggnaden utifrån, är det svårt att förstå att man kan komma upp i bergen härifrån. Det finns nämligen ingen synlig linbana. Hur kommer man då vidare?
Svaret låg i att man inte alls börjar med någon linbana, utan med vagnar som går längs en räls – dragna av stållinor undertill. Eller tja, det är individuellt hängande vagnar som ingår i ett större fordon, som i sin tur dras av stållinorna på räls.
Lite krångligt att förklara, men det fungerade väldigt bra. Trots den ibland branta lutningen, förblev vagnarna i samma upprätta situation. Nästan.
Efter den sträckan var det dags för en riktig linbana nästan hela vägen upp till bergskammen. Och sedan, om man ville hela vägen upp, fanns det en linbana som gick sista biten.
Jag tror hela färden från centrala Innsbruck upp till bergsstationen Hafelekar, som ligger på 2.300 meter, gick på drygt en halvtimme. Väldigt bra! Det byggde förstås på att vi hade lite tur med att alla anslutningar. 🙂
Vi hade tagit med oss långärmade tröjor (de enda vi haft med på resan och som vi aldrig behövt använda), om det skulle vara kallt. Det var lite kallt i vinden, så vi tog först på dem, men sedan kände vi hur varma vi blev. De åkte snabbt ner i väskan igen.
På vägen upp hade vi sällskap med några som vi antog skulle klättra eller vandra. Men vi såg snart att de vecklade ut fallskärmar. Eller glidskärmar är kanske mer korrekt. De skulle alltså glidflyga ut över dalen!
Det tog inte så lång tid för dem att få ihop allting. Och efter att ha haft uppe skärmarna tillsammans i några minuter och kollat utrustningen och (viktigast!) satt igång sina GoPro-kameror, sprang de ut i luften. Bokstavligen.
Och Jesus, så rädd jag blev..! Först var jag osäker på om de hade tillräcklig höjd för att kunna flyga. Sedan, när jag väl sett att de klarat sig, så snurrade först den ena och sedan den andra flygaren runt i luften. Jag skrek rakt ut! Någon kastvind hade ställt till det och nu skulle de säkert slå in i bergssidan!
Men nej, det hela var (förstås) planerat. De lekte med vinden och hade det säkert hur kul som helst. Puh! 😅
Det låg en lite snö kvar här uppe. Och den var inte hård och fast, utan gick att använda till snöbollar – vilka vi använde mot varandra!
Men framför allt tittade vi på utsikten. Det var verkligen en storslagen vy. Lite disigt i dalen ner mot Innsbruck, men vi var inte missnöjda. Det finns folk som har kommit hit när det har varit dimma i flera dagar, så vi var väldigt nöjda.
Det var lite vykort åt alla håll. Moln, blå himmel och berg.
Och alla dessa människor som hade selfiesticks..! Våra vänner kineserna (samma personer eller ej?) följde med oss här också. Och någon svensk.
Vi skulle åka ner ett steg för att äta lunch, så vi hoppade in i linbanan. Allt gick bra tills vi var ungefär halvvägs.
Då plötsligt stannade vi. Vagnen gungade till lite i luften och det märktes att folk blev lite nervösa.
Liftoperatören (som stod i vagnen med oss och manövrerade vagnen) pratade med någon i telefon och ropade sedan ut något på tyska. Något om ett tekniskt fel. Det tog några minuter – och sedan rörde vi oss igen. Resten gick utan problem. Lite spänning i vardagen!
V satte oss vid ett bord på Restaurant Seegrube, som låg precis vid linbanestationen. Servitören kom oväntat snabbt och sedan fick vi även mat och dryck oväntat snabbt. Fördelen med servitören skickar beställningarna elektroniskt i stället för att skriva ner på ett papper!
Maten smakade helt okej för att vara ett turistställe och priserna var också okej. Utsikten gjorde sitt till för att göra oss nöja.
Efter maten tog vi oss ner ett steg till. Vi fick en fin vy över hoppbacken från OS 1976, men det var inte därför vi kommit just hit. Det var för att besöka den alpina djurparken som ligger här.
Den har bara djur som förekommer naturligt i Alperna. Så här fanns ödlor, grodor, fåglar och lite större djur som älgar.
Jag hade hoppats att de skulle ha lite mer plats, men här om någonstans är det väl platsbrist.
Djurparken ligger i backen upp mot berget, så det kändes rejält i benen att gå där. Att det sedan var väldigt soligt och varmt underlättade inte.
På väg ner till vår »spårvagn« kände jag hur min högra sandal nästan flög av foten..!
Mina sandaler har verkligen haft en tuff tid under vår resa och det har märkts att de började närma sig sig slutet för sin levnad. Tidigare på dagen hade jag fått en sten i sandalen. Och då menar jag inte en sten mellan sandalen och min fot, utan en sten mellan bottensulan och toppsulan (eller vad delarna kallas).
Och nu hade den främre remmen helt enkelt släppt från ena fästet. Sandalen satt fortfarande kvar på foten tack vare den bakre remmen, men det kändes riktigt jobbigt att gå. För att inte tala om hur illa det såg ut!
Det var alltså dags att offra lite av reskassan till att köpa nya sandaler.
Efter att ha haltat genom halva Innsbruck, hittade vi en Deichmann-butik där jag hittade precis vad jag behövde. Snygga färger och jättesköna att gå i. Billiga till på köpet!
Dagen avslutades med ösregn och åska, som vi beskådade från vårt hotellrum. Vi njöt av lördagsmys och kände att hemlängtan började bli allt starkare, samtidigt som vi kunde trösta oss med att detta hotell nog var det bästa vi har varit på. Bara två hotell kvar nu att jämföra med.
Rymdfrost 