I dag använde vi oss av en fördel med vårt interrailkort som vi inte kunnat använda förut: Vi satte oss i en lounge i väntan på vårt tåg.
Normalt är det bara personer med förstaklassbiljett (eller dyrare; ibland finns det business också) som har tillgång till sådana. Vi har visserligen förstaklassbiljett via våra interrailkort, men dessa brukar vara undantagna. Så icke i Österrike, där det är okej att komma in.
Så vi fick en halvtimme på ÖBB:s lounge på Innsbruck Hauptbahnhof. Där fick man gratis dricka, kaffe, kakor och lite annat. Vi nöjde oss dock med att bara få sitta en stund. Det känns ständigt som om vi är katterna bland hermelinerna, där vi klampar in som backpackers bland alla affärsresenärer. 🥴
Vi hade funderingar på att boka sittplatser på tåget för att säkert kunna sitta ihop, då järnvägsbolaget hade varnat för att avgången beräknades bli populär. I slutändan valde vi att chansa. Och jadå, det gick bra ändå. Vi fick ingen fyrsitsgrupp men väl tre platser bredvid varandra.
Vårt Railjet-tåg gjorde mer skäl för sitt namn denna gång; upp till 230 km/h klockades vi i.
Mitt under resan blev Lovisa uppringd av en kompis på Skype på sin iPad. Hon hade sett att Lovisa var online på det som alla tycks spela, Roblox, och undrade om de skulle spela ihop. Det blev lite spelande också, men tågets sporadiska uppkoppling gjorde inte det direkt njutbart. Så de bestämde att skjuta fram spelandet till senare.
Jag borde kanske inte göra en »när jag var liten«, men: När jag var i deras ålder och fick åka till Österrike, så var min största glädje att få se på utländsk tv. Jag förstod ingenting av vad som sades, men bara det att jag fick se på andra sorters tv-program kändes hur coolt som helst.
Hmm, faktiskt har den känslan följt med mig in i vuxen ålder. Kanske inte känslan av coolhet, men en önskan om att få se andra länders tv-sändningar. Jag är den i vårt resesällskap som direkt har satt igång tv:n när vi kommit till ett nytt hotellrum. Märkligast hittills har varit portugisiska tv-tävlingar. (Ja, på hotellet i Nice fanns faktiskt portugisiska kanaler.)
Salzburg bjöd på riktigt svenskt sommarväder: 18 grader varmt och småregnigt. Lyckligtvis var det inte så långt till hotellet.
Hotellet, ja… Det låg i vad som såg ut som ett industriområde. Hade inte skylten suttit på byggnaden, så hade jag trott att det bara var någon affärsfastighet. Utanför var det asfalterat (och inte särskilt snyggt) ända fram till dörren med några plastfåtöljer utanför. Foajén var lite bättre, men det kändes som något hotell i gamla Östtyskland. Det fanns till och med telefonbås av sorten som man ser på gamla filmer..! Man kanske skulle ha frågat om var jag kunde lämna in mitt telegram?
Vi var för tidiga på plats för att kunna checka in, så vi lämnade in våra väskor och gick ut på stan.
Det hade börjat regna igen, så vi fick låna två paraplyer.
Vi gick raka vägen mot den gamla stadskärnan. Ett besök uppe på den gamla fästningen Hohensalzburg är ett måste när man är i stan.
Jag måste ha varit uppe på fästningen minst två gånger om inte fler, men kan inte minnas att jag har sett tortyrkammaren förut. Intressant att man kan få nya upplevelser på gamla besöksmål.
Det var gratis inträde till Salzburgs katedral, så vi gick in där också. 😉
En fantastiskt vacker byggnad, med så många detaljer och utsmyckningar. Närmast överdådigt, precis som vanligt när det gäller katolska kyrkor.
Biktstolar fanns det i mängder, noterade jag. Används dessa fortfarande? Eller är de bara kvar som ett sätt att visa hur det såg ut förr?
Nu hade vädret blivit mycket bättre. Soligt och vackert utan att vara tryckande varmt som i Innsbruck.
Tyvärr var vi här på en söndag, så det var många ställen – framför allt butiker – som hade stängt. Det gick knappt att hitta någon livsmedelsaffär som hade öppet! Knepiga gamla regler som lever kvar.
Längs floden hittade vi en jättelång marknad. Till skillnad från hur marknaderna brukar vara i Sverige, så var det inte bara en massa t-shirts och plastprylar som sedan upprepades i oändlighet. Nej, här fanns ganska vitt skilda och unika föremål.
Här fanns till och med bluffprodukter. Någon man gjorde reklam för ett »energiarmband«, ett enkelt armband av läder som sades ge extra energi, bättre balans och förbättrade prestationer.
Ren bullshit, såklart. Man undrar om han verkligen trodde på vad han sålde, eller om han bara försökte tjäna så mycket pengar som möjligt.
Efter ett besök hemma i »kojan«, där vi kollade med Trippen om var vi skulle äta, kände vi att vi inte ville gå så långt för att få mat. Dels var vi trötta efter allt promenerande och dels var det risk för mer regn (och åska).
Otroligt nog hittade vi ett ställe i närheten som vi alla tre kände skulle passa oss. En restaurang med amerikanskt 50-talstema och mat därefter.
Stället var verkligen vad det marknadsfördes som och det var rätt många gäster på plats redan. Lovisa och Emelie tog varsin hamburgare (med pommes och majskolv till!), medan jag tog revbensspjäll med sweet chili-sås. Riktigt gott!
Vi har kommit lite närmare hem och i morgon tar vi ett rejält kliv norrut. Vi har bara två dagar kvar på vårt interrailkort, så vi har liksom inte något val. ☺️
Rymdfrost 