TL19 22: Surfning och avstigningsproblem

Ingen hotellfrukost i dag! Det serverades visserligen frukost i vår »koja«, men den var dyrare än på hotellet i Innsbruck. Något sade oss att den inte skulle vara bättre…

Så vi gick inom en Spar-affär på vägen till stationen för att hitta något där. För första gången (vad jag kan minnas) hittade jag inte ens en liten hylla med glutenfria produkter. Inte nog med att ni har stängt på söndagar, Spar! Ni har också ett uselt utbud. 😛

Det blev ett Railjet-tåg (tredje i rad) upp till München. Jag gillar verkligen de tågen! Moderna, bekväma och snygga i interiören. Men det var på håret att vi fick platser ihop; nästan alla platser var bokade i förväg. Det var nästan så att vi fick sätta oss i ekonomiklassen! 😓 😜

Fult hus rivs framför vacker byggnad.

München… Så många gånger jag har åkt förbi, så många gånger jag har velat åka inom! Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att staden förekommer i en Kalle Anka-pocket som bland annat handlar om OS 1972. (Minus terroristattentatet då.) Jag minns att de i serien hade med Olympiastadion, som med sin »tältkonstruktion« såg helt fantastisk ut för den 10-årige Jan som läste pocketen.

Det fanns ingen manuell bagageinlämning på stationen utan i stället en myriad av förvaringsskåp. Nästan alla var upptagna – och de som inte var upptagna var ur funktion. Hjälp! Vi kunde inte gärna kånka runt på våra tunga väskor under de timmar vi skulle vara här.

Så småningom hittade vi ett ledigt och fungerade förvaringsskåp. Nu kom nästa problem. Vi behövde mata in €6 för att kunna låsa. I mynt. Jag saknade förstås typ 40 cent, så det blev till att jaga växel. Alla affärer runtomkring på stationen hade skyltar av typen »no change« (det är förmodligen ett vanligt problem att folk saknar mynt till förvaringsskåpen), så det var bara att köpa två påsar Skittles med min €10-sedel för att få mynt i retur.

Varför jag köpte två påsar, när det hade räckt med en påse? Tja, Skittles är ju gott. 😋

Den guldglänsande Kajsa-Lena och hennes son Knut-Lennart. (Kan ha fel.)

Direkt när vi kom ut från stationen fick vi vibbar hemifrån. Fullt med vägarbeten och byggnationer, så det knappt gick att använda trottoaren – precis som i Helsingborg!

Fast där tog likheterna slut. Här var fullt med vackra, gamla byggnader som de tagit väl hand om. I Helsingborg (och i Sverige i stort) har de ju oftast rivit vackra, gamla byggnader.

Det fanns även några nya skapelser, inte lika vackra, och också precis som i Sverige. Å andra sidan kan vi i Sverige bara skylla på usla beslut; München blev utsatt för 74 bombanfall under kriget…

Kantareller i lösvikt.

Vi gick bort till Viktualienmarkt, den stora marknadsplatsen där det finns massor av handlare och matställen. Mycket gott att välja mellan. Jag tog någon köttbit, som till både utseende och smak påminde om dansk flæskesteg, fast med sauerkraut som tillbehör. Väldigt gott! 😋

Utbudet på marknaden var stort och fräscht. Synd att vi inte hann gå igenom den mer.

Neues Rathaus, München.

Vi anlände ganska lagom till att det berömda klockspelet i stadshustornet skulle sätta igång. Konstigt nog gick klockan drygt två minuter efter. Jag som trodde att tyskar var punktliga?

Klockspelet i närbild.

Tiden började rinna iväg, så vi satte fart mot Bayerische Staatskanzlei. Eller ja, vi skulle inte dit utan det råkade bara ligga längs vägen. Det är (om jag förstått det rätt) här delstatsregeringen håller hus.

Det märktes på alla övervakningskameror, vakterna/poliserna vid ingången – och fler svarta, dyra BMW-bilar än jag någonsin sett samlade på ett ställe förut.

Det kändes inte aktuellt att ta upp kameran.

De är lite glada i öl här i staden.

Nej, målet var Englischer Garten, den engelska trädgården. Det är en park som är lika stor som den är vacker. (Tydligen större än Central Park i New York.)

Här fanns många promenadstigar och gott om plats att ha picknick.

Något sådant hann vi inte med. Vi ville i stället se något ganska udda.

Konstnär i parken.

Nej, det var inte människorna som badade(!) i bäcken.

Det kan inte ha varit någon varm upplevelse. Men ganska kul, för vattenflödet var snabbt.

Se upp för vattenfallet..!

Faktiskt var vattenflödet så snabbt vid början att det finns människor som surfar där! Och det var det vi ville se.

Vilken upplevelse! Det var många surfare som ville surfa och sedan var publiken ett par gånger större.

Surfare i Englischer Garten.

Det verkade finnas någon överenskommelse bland surfarna att om man inte ramlade inom en minut eller två, så skulle man självmant hoppa i plurret så nästa person fick chansen.

Jag läste någonstans att det var förbjudet ett tag att surfa där på grund av någon olycka, men numera är det tillåtet – helt under eget ansvar. Fair enough!

Jag kan inte säga annat än att det såg riktigt coolt ut. I en park mitt inne i en stad fanns det folk som surfade.

Lovisa ville väldigt gärna stanna kvar och titta (hon låtsades inte höra när vi ropade på henne), men vi var tvungna att göra en powerwalk tillbaka till centralstationen för att hinna med tåget. Vi bestämde oss snabbt för att återvända till München en annan gång. En riktigt häftig stad!

Vi kom fram i tid för att hämta ut våra väskor och hitta våra platser på tåget. Ett ICE-tåg skulle ta oss till Berlin på några få timmar.

Allt gick som det skulle till en början. Tåget var uppe och sniffade uppåt 300 km/h, samtidigt som det närmast flög fram över spåret. En riktigt trevlig upplevelse.

Men vid uppehållet i Bitterfeld hände någonting. En person sprang genom tåget, märkbart upprörd. Flera resenärer tittade upp och noterade paniken som nu fanns hos personen.

Det visade sig vara en ung kille, förmodligen i tidiga tonåren, som tydligen missat att komma av tåget i tid. Och snart nog var inte bara dörrarna låsta – tåget började rulla från plattformen.

Nästa uppehåll? Berlin… Det ironiska är väl att det hände just i Bitterfeld.

Vi andra kunde inte göra så mycket, mer än att beklaga hans situation. Inte så kul att hamna nästan 15 mil fel. Det är minst två timmars tågresa fram och tillbaka och ännu längre med bil.

Men så verkade han ha fått hjälp av tågpersonalen. Efter en 5-10 minuter gjordes ett utrop om att man skulle göra ett oplanerat uppehåll längre fram. Inga dörrar skulle dock öppnas. Ah, de skulle alltså släppa av honom på vägen (genom att personalen öppnade en dörr manuellt för honom). Så snällt!

Och japp, på tågets egen nätportal dök plötsligt Lutherstadt Witternberg Hauptbahnhof upp som »zusatzhalt«, det vill säga extra uppehåll. Mycket intressant att de till och med listade den där. (Deutsche Bahns nätportal är tydligen skapad av ett svenskt företag.)

Sedan bromsade tåget in vid plattformen, killen släpptes av och vi andra åkte vidare – och kom faktiskt fram till Berlin i tid!

Nu väntar lite utforskning av den tyska huvudstaden innan vi slutligen tar oss hem. Vilken resa… 🤩

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close