Tågkaos: En kort historik

(Titeln är förstås inspirerad av Stephen Hawkings bok.)

Fungerar järnvägstrafiken sämre idag än den gjorde förr i tiden?

Tja, det beror på vad man menar. Det är inte som jag försöker komma runt frågan, utan ett konstaterande av två saker:

1. Människor pratar ofta om olika saker, utan att veta om det.
2. Statistik är krångligt.

Det är bara att titta på en sådan detalj som tågförseningar. När är ett tåg sent? Ska ett inställt tåg räknas som »sent« och i så fall med hur mycket? 5 minuter? 50 minuter? ∞ minuter?

Och är det rättvist att bara räkna antalet sena tåg, när det väl är antalet resenärer som borde vara mer intressant? Det blir inte lättare att jämföra när de som redovisar förseningarna plötsligt ändrar definitionen för hur sent ett tåg ska vara för att räknas som sent…

Hur som helst. Jag roade mig med att gå igenom gamla tidningar för att se vad media har skrivit om tågförseningar (och liknande) genom åren. Dagens Nyheters tidningsarkiv, som går tillbaka hela vägen till 1864(!), har en del intressant att förtälja.

Jag sökte efter ordet »tågkaos«. Första träffen kommer i februari 1929:

Alltjämt tågkaos i Skåne, i vilket även stambanan invecklats, någon bättring i issituationen till sjöss och alltjämt olidliga förhållanden i det övriga Europa kännetecknade lördagen. (—)

Ned- och uppgående snälltågen vänta i Kävlinge.

Även på lördagen beredde snömassorna avbrott i Skånetrafiken. Tåget till Ängelholm fastnade vid Kävlinge och stoppade där upp snälltågen till och från Göteborg, vilka stodo fast 4 timmar. Ett Hälsingborgståg vände och körde fast vid Stävie by, orsakade blockad även där.

Sedan följde fler detaljer kring olika tåg, men även om hur fartyg satt fast i isar och att vissa började få slut på proviant. Det var tydligen en rejäl vinter det året.

När jag ändå har tidningen uppslagen, så att säga, måste jag delge en annons som var införd i samma nummer:

»Klass 1«..?! Innebär det att det var en alkoholhaltig dryck som man skulle ge till barnen? Jo, en titt i uppslagsverket ger vid handen att mumma är en blandning av champagne och porter. Sedan finns det falsk mumma, som är en blandning av pilsner, porter och socker. »Nyttig måltidsdryck« var det, ja.

Sedan återkommer ordet något sporadiskt genom åren. Några tåg kolliderar och leder till tågkaos i Stockholm 1945. En kontaktledning trillar ner 1952. Tågkaos! Året efter försvinner praktiskt taget Malmbanan under snö. Till och med kontaktledningarna ligger under snö på sina ställen, varför »järnvägen på söndagseftermiddagen fick skicka ut patruller för att varna skidåkande turister för att komma i kontakt med högspänningsledningarna«..!

När man numera pratar om växelfel, brukar man vanligen mena att växeln är ur funktion av någon anledning. Men 1956 ställde en fellagd växel utanför Värnamo till ett lokalt tågkaos: Två rälsbussar och en godsvagn spårade ur. Lyckligtvis skadades ingen, men »hade olyckan skett några meter längre söder ut hade vagnarna fallit utför höga stup«. Huga!

Sedan är det mest tågkaos utomlands ett tag. Strejker i Nederländerna och Italien leder till stora problem.

Men så, 1966, finner jag en artikel med följande mening: »Har SJ rationaliersat så hårt att företaget inte har några reserver att sätta in vid trafiksvårigheter i dåligt väder och liknande?«

Den gångna vintern hade tydligen drabbat tågtrafiken hårt. Trots nutida människors insisterande på att tågen alltid gick i tid förr, oavsett väderlek och snödjup, kunde man läsa något som lika gärna hade kunnat stå i en nutida tidningsartikel:

Näringslivet förorsakades i vintras förluster genom fördröjda järnvägstransporter, och tusentals resenärer tvingades sätta bort otaliga timmar på improduktiv väntan på försenade tåg.

Kommunikationsminister Olof Palme verkade inte alltför upprörd i riksdagen, när han i ett interpellationssvar i frågan meddelade att »departementet begärt vissa upplysningar från SJ för att man skall kunna förebygga en upprepning av vinterns trafiksituation«. Jamen, då så! Allt är under kontroll. 😏

I början av 1970-talet är det återigen tågkaos utomlands. 300.000 brittiska järnvägsarbetare inleder en maskningsaktion, vilket bland annat leder till att ett tåg blir inställt på grund av för få plåster i förbandslådan! Det fanns bara elva kvar, trots att reglementet föreskriver tolv, så lokföraren vägrade att köra innan det saknade plåstret hade införskaffats.

Några år senare är det tågkaos i Sverige igen. Vintern 1976/77 »insnöas« tydligen Hässleholms station. Och SVT gör samma vinter ett reportage, som under en alltför kort tid låg tillgängligt på Öppet Arkiv. Jag har bett dem om att lägga upp det igen, men hittills fått kalla(!) handen.

Det skildrade nämligen bland annat huttrande resenärer i Stockholm, som stod och väntade på tåg som antingen inte kom eller som var starkt försenade, och som påstod sig få ingen eller väldigt bristfällig information. Som om inte det räckte för att få samtidsvibbar, sade reportern något som jag tycker ironiska reportrar i nutid också brukar säga:

Jag misstänker att pendeltågen, som dagligen forslar tiotusentals människor till och från sina arbeten i Stockholm, egentligen varit avsedda för export till Marocko, men hamnat fel. De tål nämligen varken kyla eller snö. Igår var det kallt och snön föll ymnigt. Alltså gick inte pendeltågen. Men det gjorde inte så mycket, för signaler och växlar fungerade inte heller.

Varför anställer inte SL en framtidsforskare? En sådan skulle kunna hjälpa företaget att räkna ut när det ska till att bli vinter nästa gång. Så kanske de hinner förbereda sig.

1980 fick jag samtidsvibbar igen, fast den här gången från Japan:

Just fåglar (inte minst kråkor) brukar ju få skulden för vissa tågstörningar även nuförtiden. Och när det till och med kan hända i Japan, där tågen alltid går i tid (host, harkel), så ska vi kanske inte skämmas lika mycket.

Två år senare frågade sig många om inte SJ-chefen, Bengt Furbäck, borde avgå. De många problemen med järnvägen under vintern var en stor huvudvärk. Men Bengt ville hänga kvar – i totalt nio år, sade han själv. Och en titt på facit visar att han till slut satt i tio år. Han gick samtidigt som SJ började delas upp i bland annat Banverket.

Men det var inte bara snö och kyla som ställde till det för tågen. Samma vinter, 1982, blir det plötsligt blidväder i Norrland:

Tallbarr och lösa smågrenar samlades på banvallarna och blev till en upptinad smet på skenorna. (—) Det en mil långa motlutet på 17 promille mellan Mellansel och Anundsjö stoppade snälltågen. Lokens hjul bara snurrade på den hala smet av barr och grenar som täckte skenorna.

Till slut gav man upp, och i Vännäs ställde man in de 10-12 timmar(!) försenade snälltågen och bussade i stället folk till sina destinationer.

Någon vecka senare var socialdemokraterna väldigt negativa till SJ-ledningen, och menade att deras »fleråriga nonchalans« var anledningen till tågproblemen. Känns det igen från nutida debatt, månne?

Det var förstås inte bara på vintern som det fanns tågproblem. Under senvåren 1984 är det kontaktledningen på två olika ställen, i Solna respektive Stockholm, som plötsligt börjar brinna respektive ramlar ned. Även detta något som händer i nutid.

Däremot hör midsommarkaoset 1987 till ovanligheterna. Samtliga biljettluckor på Centralstationen stängs plötsligt, mitt under ruschen. Samtidigt fortsätter tågen att avgå som vanligt. Panik bland resenärer som vill iväg till midsommarfirandet!

Efter en halvtimme öppnas luckorna igen. Förklaringen är en punktstrejk bland de anställda, som var synnerligen missnöjda med den prototyp till enhetlig uniform som företaget tagit fram och som de väldigt ogärna vill ha på sig..!

Den sista tidningen med »tågkaos« jag hittar är från november 1989. Samtidigt som tyskarna gläds åt öppnande av Berlinmuren, är det tågkaos i och kring den svenska huvudstaden:

Svart dag för SJ

Tågtrafiken i stora delar av Sverige påverkades efter en urspårning inne i centrala Stockholm på torsdagen. Ett södergående tåg spårade ur på Centralbron, strax söder om Stockholms central. En tågurspårning på onsdagskvällen utanför Eskilstuna gjorde inte saken bättre. Ett signalfel norr om Stockholm fullbordade SJ:s hårda dag.

Finns det inget tågkaos efter detta? Jo, men DN:s arkiv sträcker sig bara till 1992. Varför vet jag inte riktigt. Kanske håller de på att läsa in även senare utgivna tidningar, kanske finns allt material ändå elektroniskt på deras hemsida – fast i annan form.

Så, det var en kort historik över tågkaos. Blev vi klokare? Ja, det tycker jag. Det är förstås inte heltäckande att bara söka efter ett enda ord om man vill se om järnvägen har fungerat bättre eller sämre över tid, särskilt inte ett begrepp som inte har någon entydig definition. Vad krävs egentligen för att ett större eller mindre problem med järnvägen ska få beteckningen tågkaos?

Men min lilla undersökning visar i varje fall att järnvägen inte var ofelbar förr i tiden.

Därmed inte sagt att man inte har någon rätt att klaga som nutida resenär. Det är ju en klen tröst att man även förr stod och frös på perrongen i väntan på ett tåg som kanske skulle komma. Det är dock nyttigt att ha historien i bakhuvudet när man ska förklara orsaken till, och hitta lösningar på, de problem med järnvägen som drabbar alldeles för många, alldeles för mycket.

Jag avslutar inlägget med följande tweet:

Man kan ju gissa att fler tidningsartiklar hade innehållit begreppet tågkaos, om journalister hade varit utrustade med detta ute i fält de senaste hundra åren… 🤓