Arbetsvecka 29, del 5 av 5

Den här dagen började det stora arbetet vid Göteborgs centralstation, som bland annat är en förberedelse inför den kommande Västlänken. Bland annat stängs sju av spåren av, vilket förstås ställer till det för tågtrafiken.

Pendeltågen till och från Kungsbacka får Liseberg som ändhållplats. Öresundstågen vänder tågen i Mölndal, medan SJ vänder sina tåg redan i Varberg. I stället blir det bussersättning.

En bussersättning som ska fungera, med tanke på att detta är en planerad händelse. Men ja, allt kan hända inom järnvägen, även inom ersättningstrafiken…

För egen del stod det två rundor till Mölndal på schemat, med mellanliggande rast i Helsingborg.

Det enda orosmolnet på himlen var just moln. SMHI hade gått ut med en Klass 1-varning om kraftigt regn, men sedan dragit tillbaka den. Regn blev det ändå till slut, fast ganska »vanligt« sommarregn.

I stället blev det problem på spåret. Jag hade precis lämnat Ängelholm bakom mig, när det kom ett mejl om att det var spårspring där. Jag kunde inte utläsa exakt var, men tågen slapp i alla fall stå stilla. I stället blev förarna beordrade att hålla siktfart (en anpassad, lägre hastighet som gör att man ska hinna stanna om någon/något är på spåret) vid passage.

Detta är verkligen att föredra framför att stoppa tågtrafiken helt, vilket annars har blivit standard. På det här viset blir tågtrafiken förmodligen lite försenad, men det har inte lika förödande effekter som vid ett totalstopp. Och det är ändå en otroligt liten risk att någon blir påkörd.

Jag hade kunnat vara i tid till Varberg, men det var oväntat stopp i infartssignalen. Jag ringde fjärren för att pocka på deras uppmärksamhet. Det händer inte så ofta just i Varberg, men dessa uteblivna gröna signaler – som i många fall inte beror på något annat än glömska eller ouppmärksamhet – är ett återkommande och irriterande problem.

Vid Kungsbacka Hede fick en duva sätta livet till. Hade den tagit på glaset, så hade det blivit en rejäl smäll, men nu träffade den gummibälgen i stället. Jag har blivit lurad av den ibland. Det har hänt att jag har kört in i en hel flock med fåglar och trott att jag missat samtliga, men så plötsligt har det singlat ned en liten gråsparv…

Tågen ska försöka hålla sina ordinarie tidtabeller i Mölndal, så det är inte många minuters uppehåll där innan tåget går tillbaka. Jag skulle åka pass tillbaka till Helsingborg, så jag behövde inte rusa till den andra förarhytten utan kunde i stället hjälpa folk av tåget. Hur många utrop som än görs och oavsett på hur många språk, så är det ändå alltid några som sitter kvar och inte förstår varför alla andra har gått av tåget. 🙂

Inget att nämna om passåkningen tillbaka söderut, förutom en sak: När vi precis hade kommit in i Hallandsåstunneln, var det någon som gjorde ett utrop. Jag trodde först att det var kafévagnen som skulle säga att de snart stänger (de åker bara med till Helsingborg), men i stället var det lokföraren som med låg röst ropade ut: »Spoooky..!« Okej..?

På rasten i Helsingborg åt jag mat och kollade på tv. Jag kunde snabbt konstatera att golf är lika tråkigt som baseball.

Regnet hade kommit och det var dags att köra norrut mot Mölndal igen. Den här gången blev det tågmöte i Kattarp med SJ:s tåg.

Dessa möten går ibland bra och ibland mindre bra. Med »mindre bra« menar jag inte att vi krockar, utan att det sker ineffektivt.

Mellan Helsingborg och Ängelholm är det enkelspår. På vissa platser (Maria, Ödåkra, Kattarp och Vegeholm) finns det mötesspår, eller ett tillfälligt dubbelspår om man så vill. Detta består av ett rakspår (som är precis som det låter; ett rakt spår) och ett sidospår (som svänger lite där det ansluter till rakspåret). Det tåg som kommer först till ett mötesspår, ska rimligen ställas på sidan på sidospåret, så att det andra tåget kan hålla full fart igenom.

Men så skedde inte här. Jag stod kvar på rakspåret, medan SJ tvingades sakta ner i växlarna som ledde till och från sidospåret. Antingen var det ett automatiskt beslut av ställverket, eller så var det ett märkligt (och manuellt) beslut av tågklareraren. Visst, det ledde inte till några förseningar direkt, men det är onödigt när det händer.

Vid avgången från Halmstad tog det tid att komma iväg. Vi skulle precis till att avgå. Vi hade stängt alla dörrar utom en, när det kom två personer med varsin cykel och en person med en resväska. Tågvärden tog då det (för dessa resenärer) snälla beslutet att öppna dörrarna igen, så att de kunde komma på (cyklar ska bara följa med i lågdelen av tåget).

Men mannen med väskan nöjde sig inte med att gå in genom första bästa dörr, utan skulle tvunget gå förbi halva tåget för att komma till »sin« dörr. Så utomordentligt ohyfsat. In i tåget med dig direkt, om vi nu är så snälla och låter dig följa med fastän du var sen och egentligen borde ha missat tåget.

Uppe i Mölndal blev det som förut en snabb vändning. Stressigare för mig den här gången, för nu skulle jag ju köra söderut själv. Tågvärden fick många frågor av folk på perrongen. Hon såg ut som om hon hamnat i en scen ur The Walking Dead.

Jag förstod deras frågor på ett sätt, för även om tåget var korrekt skyltat så sade plattformsskylten fortfarande att det här var tåget från Danmark, inte till Danmark. Trafikverkets system hade inte hängt med.

Vi kom iväg i tid och höll tidtabellen (eller körplanen som den numera kallas) alldeles utmärkt hela vägen till Helsingborg. Strax före Varberg fick jag en trevlig överraskning, när jag såg att det var en 40-nedsättning strax efter infartssignalen. Med andra ord skulle jag slippa spåret med plattformsbommar, där folk alltid har en vilja att riskera livet genom att krypa under. Så skönt att inte köra där. (Anledningen till spårändringen var att ett av SJ:s tåg tog upp det ordinarie spåret, eftersom de – som sagt – vänder sina tåg i Varberg med anledning av arbetet i Göteborg.)

Sedan lämnade jag över tåget i Helsingborg och gick hem.

Så, det var en vecka som lokförare. Ingen konstig vecka på något vis. Ingenting som stack ut eller var väldigt annorlunda. Ibland fungerar det väldigt bra, ibland inte lika bra. Ibland är det kaos.

Jag vet inte hur intressant den här miniserien har varit, men för mig har det varit rätt intressant att skriva ner lite olika saker som hänt. Redan nu, när jag går tillbaka till början av veckan, så inser jag att det händer fler saker än man senare lägger på minnet. Det är bara de större händelserna som gör djupare avtryck.

En sista notering kring bilderna: Samtliga är tagna av mig, antingen då tåget stod stilla eller då jag åkte pass. Jag har alltså inte för vana att ta några bilder medan jag kör. Tåget står i så fall stilla i åtminstone en hundratjugofemtedels sekund. 😉

Tack för att ni följde med på färden! Det kanske blir fler gånger.