Nu blir det ännu ett inlägg om en dag på mitt jobb, då det inte fungerade riktigt som det skulle… Mitt förra inlägg i ämnet hade ju en något ironisk titel, så jag följer upp med en mer filmtitelliknande titel. Eller nåt.
Hur som helst: Fredagen den sjunde juli 2017 hade jag ett ganska okomplicerat arbetspass framför mig: Köra ner till Malmö. Köra upp till Karlskrona. Rast där i halvannan timme. Köra ner till Malmö igen. Rast i en halvtimme där för att sedan köra upp till Helsingborg och sluta.
Redan innan jag kom till jobbet, började mejlen på jobbmobilen att plinga in: Dåligt spårläge i Maria. Det var den nya gång- och cykeltunneln som sattes in under spåret, som tydligen fått spåret ovanför att bli lite osäkert…
Pågatågen på sträckan blev inställda direkt, medan Öresundstågen fortsatte att gå – dock med reducerad hastighet över det berörda stället och med extra uppehåll i Maria, Ödåkra och Kattarp för att kompensera för de inställda Pågatågen. Efter att en handhållen(!) så kallad stoppningsmaskin hämtats, kunde faran blåsas över på någon timme. Mitt tåg till Malmö kunde därför gå i tid och lyckligtvis utan problem.
Nere på plattformen i Malmö pratade jag med den tågvärd som skulle följa med hela vägen upp till Karlskrona och tillbaka. Jag berättade för henne att jag egentligen inte gillar att köra till Karlskrona. Dels är det av bekvämlighetsskäl: Hastigheten ändras nästan konstant: 110 km/h, 130, 105, 110, 105, 90, 150… Detta beror förstås på att banan är väldigt snirklig och att hastigheten måste anpassas därefter.
Dels är det av oro för att något ska hända: Eftersom sträckan Hässleholm-Karlskrona är enkelspårig och det är långt mellan mötesplatser, innebär det att störningar snabbt får spridning. Inte sällan händer det att tågen får vända i Ronneby, så att de inte ska bli sena på vägen tillbaka också.
På väg till förarhytten såg jag något konstigt på plattformsskylten:
»Tåget går endast till Hässleholm.« Va? Min första tanke var att Trafikverket hade tänkt helt fel. Visserligen ska en del av tåget kopplas av på vägen, men det sker i Kristianstad – inte i Hässleholm.
Men så kom jag på att det hade plingat till i jobbmobilen… Och jodå, det var problem. Stora problem. Kontaktledningsfel i Vinslöv. Alla tåg mellan Hässleholm och Kristianstad var inställda tills vidare. Ersättningsbussar beställda, ej bekräftade. Taxi till personal bokad.
Visserligen var det en halvtimme kvar innan vi skulle komma till Hässleholm, så det fanns en liten chans att problemet (om det var litet) skulle hinna redas upp. Men vår erfarenhet sade oss att det här skulle ta några timmar. Minst.
Till vår lättnad verkade det gå att få fram bussar någorlunda snabbt. Och med »någorlunda snabbt« menar jag drygt en halvtimme efter att vårt tåg skulle vara framme i Hässleholm.
Om vi nu hade fått komma till Hässleholm i tid. För strax före Tjörnarp ringde tågklareraren upp mig och berättade att polisen precis hade begärt trafikstopp i Hässleholm. Inga tåg fick röra sig där alls. Och för att vi inte skulle behöva bli stående mitt ute i ingenstans under okänd tid, blev vi beordrade att stanna vid plattformen i Sösdala.
Mycket vänligt! På det viset kunde våra resenärer – kanske främst de med nikotinbegär – ta en välbehövlig paus utanför tåget. Och jag fick en närmare kontakt med resenärerna, vilket jag sällan brukar få göra annars (instängd som jag är bakom hyttdörren).
Jag blev påmind om hur olika människor det finns: Någon tyckte att det var »skumt« att polisen hade begärt tågstopp. Vad kunde detta bero på? Vem eller vilka låg bakom det? (Detta var innan vi visste att det handlade om spårspring, även om man kunde ana det.) Någon var väldigt tågintresserad och berättade flera anekdoter om tågresor som låg decennier tillbaka i tiden. Någon undrade ängsligt om vi skulle vända tillbaka till Malmö igen direkt. Någon undrade om det skulle komma ersättningsbussar.
Ingen var direkt arg, vad jag kunde se. Det var bara en samling människor som skulle ta sig till någon plats av någon anledning. Och som råkat hamna i ett tågkaos. Mitt på en fredag.
Plötsligt började Järda ropa ut i högtalarna: Ett Pågatåg mot Hässleholm och Kristianstad skulle snart ankomma till spår 2. En del personer som stod på plattformen uppfattade utropet, och började gå mot gångtunneln under spåren för att komma till spår 2. Kunde det verkligen vara så att trafikstoppet var hävt, och ett annat tåg skulle få gå före oss?
Jag ringde direkt till tågklareraren, som kunde berätta att det bara handlade om att de ville få upp fler tåg så att de kunde köra direkt när det väl blev dags. Men det blev faktiskt dags under samtalet; trafikstoppet hävdes och vi skulle få köra först. Så det var bara att få in de få som stod kvar på perrongen, stänga dörrarna – och se ett antal personer på andra perrongen som nog bittert ångrade sitt beslut att överge det här tåget…
Väl framme i Hässleholm hjälptes jag och tågvärden åt att tömma tåget, så att ingen satt kvar i tron att det skulle gå vidare. Sedan lokaliserade vi vår taxi som skulle ta oss till Kristianstad och vårt väntande tåg där. Genom min app (som jag för övrigt rekommenderar till alla som är ute och kör) kunde jag se ganska exakt när vi skulle vara framme vid stationen, så jag ringde tågklareraren för att de skulle veta när de kunde vänta oss.
Sedan kunde vi äntligen fortsätta vår färd mot Karlskrona. Men det var i det närmaste omöjligt att köra in någon tid, just på grund av det som jag skrev i inledningen: Det är enkelspår och därmed en hel del väntan på tågmöten när nu alla var »ur fas«. Så vi kom inte fram förrän en halvtimme efter utsatt tid. Lagom till att tåget skulle rulla tillbaka mot Malmö och Danmark med ny personal.
Själva fick vi (jag och tågvärden) runt en halvtimmes rast för att hinna äta och gå på toaletten.
Under rasten såg vi två saker: Kontaktledningsproblemet var löst. Och vårt tåg som vi skulle ta över var sent, väldigt sent. Vi insåg ganska snabbt att det inte skulle komma hela vägen till Karlskrona utan förmodligen vända i Ronneby. Jodå, det dök snart upp en taxibokning i våra mobiler… Så ersättningsbuss till resenärerna och en taxi åt oss.
Men ja, det var ju samma problem åt andra hållet, med enkelspår och sena tågmöten. Så även om vi bara var en 5-10 minuter sena från Ronneby, blev vi allt senare på vår väg söderut.
Det blev inte bättre i Kristianstad, där tågklareraren hade fått för sig att vi inte skulle multa, det vill säga koppla ihop med ett annat tågsätt. Det blev några minuters väntan i onödan, medan jag fick ringa till fordonsledningen och få bekräftat att vi visst skulle ta med oss tågsättet som stod och väntade på oss.
Och efter Kristianstad tog det stopp igen. Kontaktledningsfelet hade följts av ett klassiskt signalfel i närheten av Karpalund. Det var bara att stanna tåget, ropa ut i tåget och sedan vänta.
Det blev en lång väntan. Ett Pågatåg var på väg till Kristianstad och hade också drabbats av signalfelet, så det kom sakta tuffande efter ett bra tag. Sedan var det vår tur att passera. Tre signaler fick orderges manuellt på en Blankett 21 och sedan blev det max 40 km/h i flera kilometer.
När vi slutligen anlände till Malmö var vi drygt en halvtimme sena, så tåget ställdes förstås in där. Det var ingen poäng att skicka tåget över bron med en så stor försening, så vi fick hänvisa resenärerna till nästa avgång.
Fast det fick bli tågvärdens uppgift. Själv fick jag raskt bege mig ner till spår fyra för att rigga upp mitt sista tåg för arbetsdagen. Det visade sig vara ett väldigt friskt tåg, vilket jag tacksamt konstaterade. Det blev en lugn färd över den skånska landsbygden, medan solen gick ner över Öresund.
Rymdfrost 