Högupplösta problem

Datorer är, tyvärr, precis som mobiltelefoner: De blir »gamla« alldeles för snabbt.

Åtminstone är det sant för mig vad gäller det förstnämnda, eftersom jag hela tiden använder allt nyare (och därmed allt mer krävande) datorprogram. Så jag brukar köpa en ny stationär dator ungefär vart andra eller vart tredje år.

Den här gången höll jag kvar i min burk lite längre än vanligt. Jag köpte dåvarande toppmodellen av iMac och kände att den var så pass bra att jag inte såg någon anledning att köpa någon ny på länge. Förrän jag började filma i 4K-upplösning och såg hur datorn började gå på knäna.

Men vilken dator skulle jag välja? Jag skrev om mina våndor tidigare på bloggen, där jag funderade på att överge Apple, vilket gav upphov till fler reaktioner och kommentarer än någonting annat jag hittills har skrivit här. Man brukar ju prata om Apple-användare som »religiösa«, men jag undrar om det inte finns en hel del evangelister på den andra sidan också. 😉

Nå, nyligen gjorde Apple faktiskt det som jag hade hoppats på: Uppdaterade sin iMac-familj rejält och till ett hyfsat överkomligt pris. Så jag slängde ut min dator på Tradera och med det bra priset jag fick där (Apple-datorer brukar ha ett bra andrahandsvärde), i kombination med Emelies studentrabatt, kunde jag plocka hem den nuvarande toppmodellen utan att spräcka plånboken.

Leveransen av datorn är förresten värd en liten egen historia: Jag valde att få datorn hemlevererad i stället för att hämta upp den på Apple Store på Väla. Det kändes bara onödigt att åka dit, när jag kunde få den direkt till dörren utan extra kostnad. Men som alltid när det gäller fraktbolag så kan man sällan eller aldrig få veta när på dagen de kommer.

Jag hade fått veta att de skulle komma »innan dagens slut« dagen före midsommarafton. Det hann bli både frukost, lunch, middag och sängdags den dagen innan jag insåg att något paket inte skulle dyka upp. Hade den UPS-anställde låtsats ringa på, så att hen kunde skriva att »kunden var inte på plats«? Jag hade läst flera historier om detta. Hur som helst så skulle jag inte se någon dator förrän tidigast på måndagen.

Trodde jag. Tills det ringde på dörren runt klockan kvart i tio. Och där stod minsann en kille i UPS-uniform och såg lagom slut ut. Bredvid sig hade han ett stort, brunt paket, som han tacksamt lämnade över (och jag lika tacksamt tog emot). Jag fick bara ur mig ett »stackars dig«, samtidigt som jag noterade på lappen jag skrev på att han hade fyra leveranser till att göra innan midsommarhelgen kunde börja för honom också.

Datorn luktade lika gott som alla andra Apple-produkter jag har ägt. (Jo, de har någon särskild doft över sig. Jag har till och med frågat de anställda på butiken vid Apples huvudkontor i Cupertino om detta, men de tittade bara på mig som om jag vore smått galen.) Och skärmen var otroligt snygg.

Jag minns när den första iPhonen med så kallad Retinaskärm kom. Det var som natt och dag i skillnad. Från en (tyckte man) hyfsat bra skärm, till en skärm där man inte längre kunde urskilja några pixlar. Plötsligt förstod man hur dålig upplösning man hade stått ut med tidigare. 🙂

Den här skärmen hade 5K i upplösning, eller närmare bestämt 5120 × 2880 pixlar. En 4K-film (i UHD-upplösning) skulle »bara« ta upp 3840 × 2160 pixlar, så jag skulle lätt kunna se en av mina inspelade 4K-filmer i 100 procents storlek och ändå få en hel del plats över på skärmen.

Trodde jag. Ända tills jag startade en av dessa filmer och blev mäkta förvånad.

Quicktime-filmen från min Panasonic verkade vara i rätt storlek, men om man öppnade »Granskaren« i Quicktime Player påstod denna att jag såg filmen i 1920 × 1080 pixlar, vilket var »halv upplösning«..!

Inte var det bättre med filmen från min Sony i VLC. Där fick bilden knappt plats på skärmen. I stället fick jag själv välja »halv storlek« i menyn för att bilden skulle bli i den storlek, som bilden borde ha om detta var 4K-material på en 5K-skärm.

Mycket, mycket märkligt.

Likadant var det med stillbilder. En bild på 2560 × 1440 pixlar tog i Photoshop upp en fjärdedel av skärmens yta, precis som det skulle vara. Men när jag sparade ner filen till en bildfil och öppnade den i Förhandsvisning eller i Xee, växte bilden plötsligt enormt i storlek på skärmen.

Det var som om programmen och/eller operativsystemet antingen inte ville eller inte kunde visa film- och bildmaterial i sina rätta storlekar.

För mig var detta något oerhört irriterande. Om jag gör en bild som är 100 gånger 100 pixlar, så ska den självklart uppta 100 gånger 100 pixlar på skärmen. Hur ska jag annars kunna vara säker på hur stor materialet egentligen är? På hur det ser ut på andras skärmar?

Jag sökte länge och väl efter en lösning, men det var inte lätt – eftersom det knappt var någon som hade uppmärksammat detta som ett problem. Men till slut hittade jag en diskussion på Apples eget supportforum, där någon hade upptäckt samma sak som jag. Och jag fick en lösning till slut:

Under Systeminställningar och Bildskärmar kan man välja Skalad som upplösning. Om man klickar på det ordet, så kan man bara välja mellan olika förinställda upplösningar (varav inget ger mig full kontroll över upplösningen). Om man däremot Alt-klickar (det vill säga: håller ner Alt-tangenten samtidigt som man klickar) på det ordet, kan man plötsligt välja alla möjliga upplösningar. Däribland den fulla upplösningen.

Här ska dock en sak omedelbart noteras: Skärmen visar faktiskt 5120 × 2880 pixlar, även när programmen trodde att så inte var fallet. Jag är alltså inte lurad på upplösningen på det viset. Men för att inte allting på exempelvis en hemsida ska bli superlitet (en vanlig bild på en tidningshemsida är inte så stor när man sitter på en 5K-skärm), skalar operativsystemet eller programmet (jag är osäker på vilket) automatiskt upp innehållet – som om skärmen egentligen hade haft den halva upplösningen.

Och jag har förståelse för detta! Om man inte på något vis tar hänsyn till den enorma upplösningen, blir det mesta riktigt smått. Texter blir närmast oläsbara. Men… vad jag inte förstår är varför inte Apple har en bättre lösning på detta. Låt GUI:t (det grafiska gränssnittet) – i form av menyer, ikoner och annat – bli lite »förstorat« om man känner ett behov av det. Men låt samtidigt användaren välja om även innehållet i programmet ska bli förstorat! Så att 100 pixlar i en fil är 100 pixlar även på skärmen.

Så… mitt »högupplösta problem« fick en lösning, även om jag inte gillar den. Retinaskärmar har funnits i ett par år nu. Det borde finnas en bättre lösning vid det här laget.

(Fotnot: Även om jag var nöjd med priset på min nya iMac, varför köpte jag inte en Windows-PC ändå? Jag hade ju fått mer kraft för pengarna? Jo, men ett problem med detta är ju just Windows. Jag gillar macOS. Jag gillar att hårdvaran är så snygg och kompakt (och tyst!) som den är när det gäller iMac. Sedan är jag osäker på hur mycket billigare det hade blivit med en Windowsdator. En av de saker som lockade mest med iMacen var ju skärmen. Den billigaste 5K-skärmen jag hittade låg på närmare 11.000 kr. Hade den varit tillräckligt bra att behålla även när jag hade bytt ut datorn om några år? Hur mycket av priset på datorsystemet totalt hade detta inneburit? Nej, då lever jag hellre kvar i Apple-världen ett tag till. Fast det vore förstås intressant att veta hur detta högupplösta problem är löst i Windows…)