Dags att överge Apple?

Jag minns fortfarande dagen i rätt bra detalj: Efter en hel del tjat på mina föräldrar om att vi (jag och min bror) antingen borde få ett tv-spel (detta var när NES började sitt segertåg över världen) eller en dator, meddelade min pappa mig att en dator faktiskt var införskaffad.

Min pappa var dock väldigt ekonomiskt sinnad av sig (åtminstone då, haha!). När det var dags att uppgradera vår ytterst gamla skrivmaskin av märket Halda, letade han upp en begagnad elektrisk skrivmaskin i Esseltebutiken(!) i Ängelholm som både såg ut som och lät som ett tröskverk. Det gjorde egentligen den här datorn också.

Det var alltså ingen ny dator jag fick, utan en bättre begagnad dator av märket Apple. En Apple II. Tvåan kom sig av att detta var den andra datormodellen som Apple någonsin skapat, men den första som producerades kommersiellt.

Med datorn följde en skärm, två diskettstationer och några disketter – i formatet 5¼ tum. Ingen mus och – vad jag minns – inte någon instruktionsbok att tala om heller. Och inga kompisar att fråga heller, för dels var hemdatorer fortfarande väldigt ovanligt, dels var det ingen annan som hade en dator av det märket. Eller ja, om de mot förmodan ägde en Apple-dator så var det en Macintosh.

Så det blev till att lära sig på egen hand. När man startade datorn, dök det efter en stund upp en kommandoprompt (fick jag lära mig senare att det hette). Det var allt. Datorn väntade på att jag skulle skriva någonting. Det blev många »Syntax Error« som svar, medan jag provade med allt möjligt.

Nå, till slut lärde jag mig hur man fick datorn att faktiskt göra någonting. Med kommandot LIST fick jag datorn att visa programkoden för det aktuella programmet i datorminnet. Med kommandot CATALOG visade datorn innehållet på disketten i diskettstationen. Och hittade jag ett körbart program på disketten, kunde jag köra detta genom kommandot RUN [PROGRAMNAMN].

Av någon outgrundlig anledning hade en affär (tror den heter/hette Tobakshörnan) uppe i centrala Åstorp ett stort utbud av utländska datortidningar. Två eller tre av dessa handlade otroligt nog om Apple II-datorer..! Jag köpte dessa – och utbudet av tillgängliga programvaror formligen exploderade. För tidningarna gav mig två saker: Det ena var adresser till företag i USA som sålde och skickade datorprogram till Sverige (det här var ju före nätets tid). Det andra var programkod som man själv kunde skriva in i datorn.

Jag använde mig av båda sakerna. Jag fick lära mig att gå till banken och låta dem utfärda checkar utställda på Chase Manhattan Bank i New York. Några veckor senare damp det ner ett paket i brevlådan, fyllt med magi (kändes det som). Och jag fick lära mig att skriva på tangentbord, så att programkoden från tidningarna kom in så fort som möjligt. Här fick jag stor hjälp av mamma, som tålmodigt satt och läste högt: C3 EE 5A 6F F3 B9 01 A3… Ändlösa rader med hexadecimal kod, som oftast resulterade i ett fungerande program, men ibland inte.

Så småningom släpptes dock Amiga 500, datorn »alla« skulle ha. Den var hur cool som helst: Fantastisk grafik, fantastiskt ljud, massvis av spel och andra program. Och allt fanns att köpa i Sverige. Stackars Apple II kunde inte konkurrera, med sin grafik i gråskala (eller snarare »grönskala«, då min gamla monitor visade allt i grönt), inbyggda monohögtalare och svåråtkomliga programvara. Så det gamla »Äpplet« såldes, till min stora sorg.

(Ännu mer sorgligt blev det senare, när jag fick reda på att köparen hade råkat förväxla kablarna och kopplat 220 V rakt in i datorn som bara tålde 110 V. Ett rökmoln senare var datorn obrukbar och fick slängas. Jag ångrar än i dag att vi inte behöll datorn. Men ja, Amigan var dyr och behövde finansieras på något vis.)

Min romans med Amigan varade i många år, innan jag – som så många andra – gick över till Windows. Och sedan följde jag med från Windows 3.11 ända fram till Windows XP.

Men under hela den tiden tittade jag då och då åt Apples håll. Jag läste i Mac-tidningarna på biblioteket. Och när den första iMacen introducerades i slutet av 1990-talet, förundrades jag över hur häftig designen var och hur lätt den kändes att använda.

Det skulle dock dröja till runt 2006-2007 innan jag gick tillbaka till Apple. Jag hade släpat med mig min alldeles för stora och för dyra HP-laptop på en resa till Schweiz, när en kille i ressällskapet hade en smidig och väldigt trevlig MacBook Pro. Den var tyst och smart, snabb – och utan tusen klistermärken som berättade om processor, grafikkort, inbyggda program etc.

En tid senare, efter mycket vånda, slog jag till och köpte en MacBook Pro. Och oj, så bra dator det var. Och vilket operativsystem! Windows kändes rörigt och bakvänt i jämförelse.

Och sedan har jag i princip varit »PC-fri« sedan dess. Förutom en dedikerad speldator/SETI@Home-räknare, som jag knappt har använt, har jag suttit med flertalet Mac-datorer. Jag är nog inne på min fjärde iMac, jag har en Mac Mini kopplad till tv och min tredje MacBook (en Air) används av Emelie till skolan. Och så har förstås ett otal iPhone och iPad passerat förbi.

Men nu har jag börjat snegla åt andra hållet igen…

Apple har länge kritiserats för att hålla högre priser än de egentligen borde göra, sett till vad de stoppar i hårdvarumässigt. Det har gällt deras telefoner och, givetvis, deras datorer. För min del har jag delvis hållit med, delvis ansett det vara något irrelevant då jag är mer intresserad av vad man kan göra och hur man gör det. För mig är det mest irritation när jag någon gång tvingas använda Windows. Då betalar jag gärna lite extra för att slippa det.

Fast nu är frågan om jag kanske »tvingas« att använda Windows ändå.

Anledningen är följande: Min nuvarande dator (iMac, 27 tum, i7-processor på 3,5 GHz, 24 GB RAM) är snart fyra år gammal. Inte för att låta bortskämd, men det är den äldsta dator jag har suttit med sedan… tja, sedan min Apple II. Och även om den var bland det bästa man kunde köpa bland iMacar på den tiden, har förstås utvecklingen gått framåt. Och det finns en gräns för hur mycket kraft man kan stoppa i ett så litet »fodral«.

När jag under det gångna året har ägnat mig åt bild- och videoredigering och en del 3D-rendering (vilket var länge sedan sist!), har det framgått med all önskvärd tydlighet att jag behöver en snabbare dator på alla fronter för att inte slita mitt hår i förtvivlan.

Men att köpa en ny iMac som är »top of the line« är ohyggligt dyrt. Ett exempel:

• iMac 27 tum med 5K-skärm
• 32 GB 1867 Mhz DDR3 SDRAM (4 x 8 GB)
• 2 TB Fusion Drive
• AMD Radeon R9 M395X med 4 GB grafikminne

Detta kostar just nu 37.095 kr. Ännu mer förstås om jag vill ändra Fusion Drive till en ren SSD. Möjligen skulle jag kunna spara lite på att köpa minne från en extern part, men vi pratar ändå över 35.000 kr.

Att köpa en Mac Pro känns inte aktuellt. Den har inte uppdaterats på ett bra tag av Apple och den minsta modellen kostar ändå också runt 35.000 kr, så…

En snabb blick på en dator »på andra sidan« med liknande eller bättre specifikationer, mycket bättre vad gäller grafikkortet, ligger på runt 10.000 kr mindre. Då ingår visserligen inte någon skärm, men jag har min externa 4K-skärm som jag kan använda.

Fast då tvingas jag återigen att använda Windows. Vilket jag avskyr. Och jag får återigen en stor, ful låda som förmodligen får ställas på golvet. Vilket jag avskyr. Och den kommer med största sannolikhet att låta mer än min iMac, även när den inte jobbar så hårt. Vilket jag avskyr.

Jag skulle visserligen kunna satsa på att bygga en Hackintosh, där jag kan kombinera det bästa av två världar – OS X som operativsystem och (nästan) vad jag vill som hårdvara – men det känns för osäkert. Och jag får ju ändå stå ut med klumpen och ljudet.

Nej, förhoppningen är nu att Apple inom de närmaste månaderna presenterar nya iMacar med bättre prestanda och lägre pris. Annars tvingas jag kanske att gå över till Den Mörka Sidan™.

Jaja, det får väl gå i så fall. Sett till historien, så kommer jag förr eller senare ändå att hamna på Apple-sidan igen. Det var ju ändå där jag började en gång i tiden.