Jag minns inte riktigt hur jag fick nys om den här boken. Jag har för mig att det var ett tips från någon som hade läst en annan bok jag precis hade läst, och som sade att den här täckte sitt område väldigt bra.
Vilket område? Jo, norra Atlanten under andra världskriget. Det här är The Cruel Sea, av Nicholas Monsarrat.
Storyn i korthet: Vi får följa några män, som på korvetten HMS Compass Rose ska beskydda de allt fler talrika konvojer som går mellan Nordamerika och Storbritannien. Det är kallt, det är farligt och utmattande till vansinnets gräns. Bara en tunn stålplåt står mellan männen och en kall och obehaglig död.
Redan i början av boken gör författaren en sak klart: Folk kommer att dö. Många kommer att dö. Fast vad annars vore att vänta? Att åka i konvojer under andra världskriget, oavsett om det var ombord på ett lastfartyg eller ett krigsfartyg, var förenat med stor livsfara. Under det värsta krigsåret, 1942, sänktes det över 1.600 fartyg. Det är nästan fem om dagen..!
Och jadå, folk dör i drivor i boken. Väldigt många av dessa dödsfall är beskrivna ganska ingående. Inte för att skrämma upp läsaren, utan (gissar jag) för att ge en bild av hur hemskt det var för vissa. Även om nu en del dog »bättre« än andra.
Man får följa många av karaktärerna rätt ingående, vilket gör att man kommer dem nära inpå skinnet. De får mer kött och blod; de blir individer i stället för namn och siffror.
Kriget var långt och det känns i boken också. Även om jag som läsare vet facit, att kriget skulle ta slut 1945, så kändes det som om jag inte heller kunde se slutet. Det skulle alltid finnas fler konvojer att beskydda, alltid fler fartyg som sänktes, alltid fler okända och vänner som skulle följa med ner i djupet. Och till slut kanske en själv också.
Nu går min egen »karriär« inte att jämföra med deras umbäranden, men jag gjorde ju lumpen i svenska flottan. Under några månader (innan jag lyckades bli omplacerad till land) var jag matros på en minsvepare. Jag minns fortfarande dessa till synes ändlösa pass som utkik på ett hav utan konturer, och vaktpass på kajen mitt under vargtimmen. Brand- och anfallsövningar som kom utan förvarning. Brist på sömn och energi. Intensiv sjösjuka, medan vi för trettonde gången i rad skulle försöka sätta ett moment perfekt.
Det relativt lilla jag upplevde då, kom tillbaka i minnet när jag läste om deras liv ombord. Jag kunde riktigt känna med dem i deras vaktpass och övningar, trötta och hungriga. Jag kände saltstänket i deras ansikten. Och jag gissar att jag hade hatat havet lika mycket som de oftast gjorde. Havet var redan grymt i sig, men kriget gjorde det ännu grymmare.
Boken var bland de bästa jag har läst! Det var en av de där böckerna som man känner inte kan göras till film, eftersom den dels är så lång och dels har så mycket som händer inne i huvudet på folk, men tydligen dröjde det inte många år efter utgivningen förrän detta hände:
Jag får försöka ta mig tid till att se filmen en dag. Den påstås ju också vara bra… Boken förtjänar en bra film.
Rymdfrost 