Tåget i Almedal

Det finns en sak som är säker inom järnvägen: Man vet aldrig säkert vad som kommer att hända under dagen. Detta är något jag har fått uppleva många gånger. Och i går hände det igen.

Min arbetsdag såg ut som en vanlig dag: Köra från Helsingborg till Göteborg. Rast där i någon timme. Sedan köra ner till Malmö, följt av en passåkning tillbaka upp till Helsingborg för att sluta.

Strax efter Halmstad kom det första tecknet på problem: Ett kontaktledningsfel söder om Liseberg gjorde att det bara fanns ett spår att köra på. Halverad kapacitet mitt i morgonrusningen… Som upplagt för problem.

Och problem blev det. Akilleshälen mellan Varberg och Hamra har fortfarande inte blivit åtgärdad, så dessa få kilometer med enkelspår ställer fortfarande till det. Vi fick stå och invänta två tåg, vilket gjorde att vårt tåg gick från att vara i tid till att bli åtta minuter sena.

Vi körde in några minuter till Kungsbacka och hann före pendeltåget därifrån, men lyckan blev kortvarig. Vi blev förvarnade av Trafikverket om att vi skulle stanna strax efter Kållered, där vi skulle invänta hela tre tåg. Vi fick dessutom order om att köra så nära signalen som möjligt, eftersom de skulle försöka klämma in pendeltåget precis bakom oss – så att resenärerna på detta tåg åtminstone skulle få komma av.

Tio minuter var den beräknade väntetiden. Efter tolv minuter hade bara två tåg passerat…

Så småningom kom dock det tredje tåget och vi kunde rulla vidare till Mölndal och sedan, en dryg halvtimme sena, in till centralstationen i Göteborg. Tåget mot Stockholm, som flera av våra resenärer skulle vidare med, rullade ut precis när vi körde in till plattformen… Det var bara att boka om för de som skulle vidare.

Någon längre rast hann jag inte få, innan jag blev ombedd att köra ut och hämta ett av våra tåg som stod ute vid driftplats Almedal. Det hade fastnat i skyddssektionendär.

Så jag fick ta tåget jag precis hade »parkerat« på spår 14 och begära mig ut dit. Tanken var att jag skulle koppla ihop mitt tåg med det strömlösa tåget och sedan köra allt tillbaka till centralen.

Men det är alltid lite nervöst när sådant här ska göras. Både för mig och för tågklareraren. En del av färden sker nämligen som växlingsrörelse. I normala fall får det bara finnas ett tåg på varje signalsträcka, men inte vid växling. Normala skyddssystem är inte aktiva vid växling och därmed kan det ske olyckor om man inte är försiktig, som denna i Helsingborg.

Här var det dessutom lite jobbigare, eftersom tåget jag skulle hämta som sagt stod i en skyddssektion. Där finns ingen ström i kontaktledningen. Men jag får heller inte köra in med en uppfälld strömavtagare där, för då riskerar jag att bränna av kontaktledningen – och då blir problemet helt plötsligt ännu större.

Jag var därför i tät kontakt med min fordonsledning i Malmö för att på bästa sätt lösa problemet. Det gällde att vara noggrann och metodisk:

• Köra fram till det stillastående tåget.
• Stanna och bromsa ner.
• Hoppa ner i makadammen och gå fram till det andra tåget (med varselväst, givetvis).
• Sätta i batteriknivarna (som tagits ur för att så långt möjligt behålla någon spänning på batterierna) och stänga luckorna till dessa.
• Koppla in batterierna och se så att spänningen till tåget återvänder.
• Gå tillbaka till mitt första tåg för att koppla ihop tågen. (Detta sker uppifrån hytten och automatiskt, på min begäran.)
• Efter ihopkoppling, kontrollera att det andra tåget »tas emot« av tågdatorn och att batterierna laddas. Kontrollera även lufttrycket i huvudledningen, så att bromsarna fungerar.

Sedan var det bara att kolla så att vi hade slutsignal på det andra tågsättet, så kunde jag gå till den andra änden och ringa upp tågklareraren för att köra in till Göteborg C igen.

Jag tror det tog en 30-35 minuter från att jag lämnade plattformen till att jag var på väg tillbaka. När jag väl hade lämnat tåget, som på grund av sin längd nu fick stå på spår 15, hade min rast nästan försvunnit. Eftersom det var en vacker höstdag, tog jag en snabb promenad genom Trädgårdsföreningen innan jag fick köra söderut igen.

Exakt vad som hade hänt tåget vet jag fortfarande inte. Tydligen hade något hänt kvällen före, vilket gjorde att tåget fastnade i skyddssektionen.

Att stanna där är något man som förare självklart försöker undvika, för det ställer till med så stora problem – och brukar leda till retsamma kommentarer från kollegor. 😉 Jag läste en historia om en sådan händelse, som är kort men ganska underhållande.