Umgängeskonst anno 1923

Strax efter nyår började jag känna av en begynnande förkylning. Eftersom det fortfarande var coronatider, bokade jag in en provtagning för covid-19 via 1177.

Några dagar senare, i väntan på provsvaret, märkte jag att jag i princip helt hade förlorat lukt- och smaksinnet. Jag kunde nämligen inte känna lukten av ättika..! Provresultatet, att jag var smittad, kom därför inte helt oväntat.

Min tid i karantän spenderade jag främst på att arbeta hemifrån (då jag har ett yrke som möjliggör detta), men också på annat. Som att botanisera i mitt smått digra arkiv av märkliga böcker och tidskrifter.

Jag har nämligen köpt på mig en hel del av dessa genom åren. Många har järnvägsanknytning (inte så konstigt med tanke på mitt förra yrke), men det finns också mer vardagliga alster. Som boken »Umgängeskonst – levnadskonst« av J. L. Saxon. Den är en veritabel guldgruva av tidstypiska uttryck och (för oss nu levande) lustigheter.

Tanken med boken var förstås inte att få folk att skratta, utan att få dem att umgås med varandra på ett fint sätt.

Redan i bokens inledning får vi reda på »Tre ting som i umgänget människor emellan känneteckna fint folk«. Fint folk är nämligen

• uppmärksamt,
• hänsynsfullt och
• tacksamt.

Och vidare: »Fint folk har alltid ögon och öron med sig. Åstadkommer aldrig obehag för andra genom bristande aktgivenhet. Är ej påträngande men alltid färdigt att stå till tjänst, då det behövs. Fint folk tar alltid hänsyn till andras trevnad, andras rätt. Fint folk är tacksamt för all hjälp, alla tjänster och glömmer aldrig att ge uttryck åt sin tacksamhet.«

Boken är sedan indelad i olika kapitel utifrån olika platser och situationer. Några exempel: »Förlovning och bröllop«, »Till bords«, »I spårvagnen«, »Ifall eldsvåda skulle utbryta«.

(Nota bene: Samtliga citat är exakt som de är skrivna i boken.)

Eftersom jag var sjuk vid tillfället, slog jag upp kapitlet »Sjuka« för att se hur jag skulle uppföra mig. Där kunde jag läsa att »sjuka i vårt umgänge böra ha att påräkna vårt särskilda deltagande«. Så snällt och omtänksamt!

Men snart fick jag en verbal örfil:

Hoppla. Skyll dig själv, typ!

Det fortsätter:

»Vid badorter och sjukvårdsanstalter är detta samtalsämne i synnerhet olämpligt. Det föranleder andra lika dåraktiga att tala om sina lidanden – att gå och klema med sitt onda, vilket är skadligt emedan det hindrar deras tillfrisknande. Den sjuke, som vill bli frisk, skall sysselsätta sina tankar med det, som lättar sinnet, ej med sådant som tynger det.«

Detta sista kan jag i och för sig sympatisera med. Att tänka positivt vid sjukdom verkar inte bara handla om att ha en viss inställning, utan har kanske även en god effekt på ens tillstånd. I varje fall så skadar det väl inte.

I samma kapitel hittade jag en annan sak som man känner igen från nutiden:

»Vid olycksfall i städer, på arbetsplatser och sådant, bli de skadade ofta föremål för folksamlingar, som äro formliga orgier i tank- och hänsynslöshet, ägnade att nedstämma den beklagansvärde. Öka ej dessa vettlöses antal! Kan du ge någon hjälp, så gör det villigt. Lämna annars den skadade åt polisens och ambulansens sakkunniga vård.«

Hade det varit lika vanligt då som nu att gå omkring med en kamera, så hade säkert ofoget med att fotografera olycksoffer nämnts. Men 1923 var olaga integritetsintrång ännu inte uppfunnet. (Och den lagen gäller ju ändå inte själva fotograferingen, utan spridandet av bilderna.)

I kapitlet »Bjudningar och annan samvaro« får man lära sig att ej sparka av sig galoscherna när man kommer hem till någon. »Gjorde alla det, blev det ju en hel hög galoscher.« Jo, det låter ju logiskt. 😂

Att kyssa en dam på hand på korrekt manér var viktigt:

Men det gick också att hälsa på annat vis:

»Vid handhälsningen skall armen vara böjd. Eljes gör man intrycket att ha missbildad eller konstgjord arm. Man får ej lägga en slapp hand i den andras, men ej heller trycka så hårt, att det åstadkommer smärta. Unga damer få ej genom att låta handen ligga länge i en ungherres hand eller extra varmt trycka den ge anledning till misstydningar.«

Brukar du reta dig på att dina gäster ägnar sig mer åt sin smartphone än att konversera med dig eller övriga gäster? Samma problem fanns även för 100 år sedan, fast med ett annat medium:

»Att ta en bok och sätta sig och läsa medan man befinner sig i ett sällskap är vettlöst. Studierna ha sin tid, som ej sammanfaller med sällskapslivets. Deltager man i detta, skall man ägna sig åt sällskapet, eljest kan detta tro att man finner det ointressant.«

I dessa coronatider finns även råd för den som behöver visa vissa… symtom:

»Om du hostar eller behöver snyta dig medan du befinner dig i sällskap, så vänder du dig bort. Något för bordsällskapet så obehagligt som att man avlägsnar en större näsavsöndring bör dock ej ske vid bordet. Är det nödvändigt – och då är det naturligtvis bättre än att sitta och ›supa snor‹ – sker det så obemärkt och tyst som möjligt.«

Överlag finns det massvis av goda(?) råd för hur man uppför sig på bjudningar. Som att kvinnor inte ska lägga armarna i kors över bröstet, för det är fult, »som skulle de säga: Är det någon som vill boxas?«

Herrarna får inte heller göra något sådant, men där finns det ett förbud till:

»Den som vid samtal med en dam eller äldre person har händerna i byxfickorna behöver aldrig komma med ursäkter för att han saknat tillfälle att umgås med bildat folk. Det märkes allt för väl ändå.«

Ouch..!

Kapitlet »Inom familjen« har också många guldkorn. Vi börjar med detta:

Råden i boken är välmenande, men det märks – på vissa mer än andra – att det fanns en tydlig könsordning. Inte kanske just med meningen att det ena könet var bättre eller sämre än det andra, även om det inte sällan blev resultatet, men mannen hade sin plats och kvinnan sin.

Mannen skulle vara korrekt och artig, kvinnan skulle vara vacker och behaglig. Eller som det står lite senare i samma kapitel: »En fru skall hålla sig ung så länge som möjligt.« Men mannen då? Äsch, så länge han inte har händerna i byxfickorna eller super snor, så är det nog lugnt.

Ingen av dem ska dock berätta om sina toalettbesök för sin partner:

»Man skall sålunda aldrig tillfredsställa något naturbehov i den andras närvaro – ja, inte ens tala därom eller låta den andra veta om när det sker eller skett.«

Det går inte heller att smeka folk på kinden hur som helst. Å nej:

»En ansiktssmekning skall endast appliceras å kinden. Går den över örat, framkallas därav en mindre behaglig ljudförnimmelse och man ernår alltså motsatsen av vad man åsyftat.«

Kamkofta hade jag inte hört om tidigare, men det är nog lika bra det, med tanke på nästa citat:

»Kamkoftan är, även om den är ny och elegant, alla karlars skräck. Utan meningsskiljaktighet finna de den vara det fulaste, mest vanprydande plagg, som existerar. Unga fruar böra lägga detta på minnet.«

Det är i detta kapitel jag också finner det som känns allra mest rörande, samtidigt som det är ett gott råd än i våra dagar:

»Till de unga, som äro utflugna ur hemmet, skulle jag särskilt vilja rikta en uppmaning: Res hem till far och mor i jul, om du kan! För dig är livet ständig omväxling, du erfar dagligen något nytt och ser dagligen nya människor. För dem äro dagarna en ständig kretsgång kring det gamla vanliga. Deras tankar dröja helst vid det framfarna, och gå de mot någon framtid, så är det din.
   Skingra deras livs enformighet med att göra ett besök hos dem! Tag med dig någon sak åt dem. Den behöver ej vara dyrbar, tvärtom, men den bör vittna om att din omtanke kärleksfullt dröjt kvar vid dem.
   Tag dem i famn, smek dem! Dessa ömhetsbevis skola göra deras gamla hjärtan gott. Det skall värma dem för långa tider.
   Kan du ej resa hem, så skicka något. Men det skall absolut vara dem i handom till julafton, då de draga sig till minnes, hur det var då du var hemma.
   Har du ej råd att skicka någon gåva, så skriv ett brev. Var ej allt för kortfattad. Men hellre ett brevkort än ingenting.
   Kom ihåg far och mor i jul! Ju längre du lever, dess bättre skall du förstå, att det bästa livet ger oss är oegennyttig kärlek, och ingen kärlek är oegennyttigare än fars och mors.
   Kom ihåg far och mor i jul! En dag äro de borta, och då är det för sent att gottgöra vad du uraktlåtit mot dem.«

Från detta känslomässiga utbrott går vi vidare till kapitlet »Konsten att kläda sig och vårda sina kläder«, där vi möter följande:

Verkligen en insats för folkhälsan att informera om detta! 😂 Men »lungfästet«, är det verkligen ett riktigt ord?

Lite mer om hur kvinnor ska uppföra sig:

»Slampiga rörelser«..?

Nå, vi går vidare till kapitlet »Resor«, där jag hittar ett par rader om mina gamla kollegor. Bland annat denna:

»Bjud ej konduktören drickspengar. Vi ha en konduktörskår utan motstycke i världen. Skulle den begynna att allmänt mottaga drickspengar, sjönke den snart ner till de äckliga kontinentala drickspenningsfriarnes nivå. Ej alla konduktörer förstå, att dricksslanten är en förolämpning mot honom. Han kan f. ö. ställa helt andra krav på ordentlig avlöning, så länge det ej om honom kan sägas, att han har biinkomster, vilka äro så nedsättande för en fri medborgare och statstjänare som drickspengar.«

Och detta om en viss typ av resenärer:

»Det finns ett slags nervösa personer, som det är en svår plåga att få till medresande. Det är frisk-luft-fantasterna, som talrikast äro att finna inom de äldre damernas klass och just därför också besvärligast. Man vill ju ta all möjlig hänsyn till dem, både på grund av deras kön och ålder.
   En sådan där hysterisk käring kommer skumpande i sista minuten. Ovan vid kroppsrörelser och konfys av allt med resan sammanhängandes, är hon upphettad eller svettig. Inkommen i kupén, störtar hon till fönstret och fäller ner det, åstadkommande drag, så att damm och sot ryka in, trådande en sannskyldig häxans med alla i kupén samlade bakterier, vilka sålunda få ett skönt tillfälle att komma in i hennes kropp.«

Om man smålog lite över uttrycken och den bisarra beskrivningen av denna äldre dam i början, så har man ett helt annat uttryck när man läser den morbida avslutningen:

»Efter någon timme skakar hon av köld. Efter ytterligare en timme förstår jag, att hon är allvarsamt förkyld. (—) Jag hoppas, att hon må dö och sålunda ej mera komma i tillfälle att utsätta hänsynsfulla medresande för den fara, som denna gång placerade följderna så rättvist.«

Wow. Tell me how you really feel. 😯

Jag skulle kunna fortsätta att citera ur boken, men ni förstår förhoppningsvis nu att detta är en guldklimp i min samling. Vill ni läsa mer så brukar boken dyka upp ibland på olika antikvariat. Annars har Projekt Runeberg gjort en kulturgärning och publicerat hela innehållet. De har dock använt en senare utgåva än min, så citaten kan skilja sig åt lite från vad jag har skrivit in här.

Jag avslutar med dessa handfasta råd, som verkligen gäller än i dag:

(Omslagsbild: Chris Lawton)