För någon månad sedan var det en vän till mig som tipsade om låten »Is that alright?« med Lady Gaga. Det var gåshud direkt – och även varje gång jag har lyssnat på den sedan dess:
Låten kom från filmen A Star Is Born, som jag nu äntligen har fått tid att se.
Jag kan säga det direkt: Filmen var inte alls lika bra som låten. Tyvärr. Och det är intressant på ett sätt: De använder båda samma byggstenar som så många låtar och filmer före dem, men lyckas respektive misslyckas med att säga någonting nytt, eller åtminstone att få det att kännas som nytt.
SPOILER ALERT: Jag kommer att prata om hur filmen slutar.
När filmen Moulin Rouge dök upp för snart 20 år sedan, fick den kritik för att den hade en så »banal historia«. Pojke möter flicka och de blir kära i varandra. Vi har läst och sett den historien så väldigt många gånger förut. Kom med något nytt, typ.
Och ja, kritikerna hade rätt i att grundstoryn var »banal«. Men det som gjorde att MR ändå är en otroligt sevärd film är att man presenterade storyn på ett fantastiskt bra sätt. Bra musik, ett starkt annorlunda berättarsätt (som visserligen har gjort att folk antingen hatar eller älskar filmen) och intressanta karaktärer. Det gjorde att storyn helt plötsligt kändes ny.
ASIB varken är eller känns ny. Faktum är att det är en av flera filmer i raden på exakt samma tema och med samma namn: Framgångsrik men missbrukande sångare träffar lovande sångerska, som blir den nya stjärnan och så dör mannen i slutet. Samma film – med samma titel, samma story och med nästan samma karaktärsnamn – har tidigare gjorts 1937, 1954 och 1976.
Ser man 1976-versionen, med Kris Kristofferson och Barbra Streisand, så ser man att manuset har ändrats förvånansvärt lite jämfört med Gaga-versionen 40 år senare. Man skulle kunna se filmerna parallellt och pricka av scen efter scen. Vilket i och för sig inte behöver vara en dålig sak – om det nu inte är så att historien är alltför förutsägbar och intetsägande i sig.
För det är det den är. Det sker i princip ingenting överraskande, ingenting som är utanför vad man förväntar sig, under filmen. Det skulle väl i så fall vara när Gaga slår en man på käften i början av filmen. Men utöver det… väldigt lite.
Inte för att alla filmer behöver en plot twist som plötsligt ställer allt på huvudet, men när man har en så (dare I say it?) banal historia så behöver man göra någonting för att inte berättandet ska gå från A till Ö utan minsta störning på vägen.
Annars är filmen i sina stycken vackert filmad, i synnerhet under konserterna. Låtarna är överlag bra eller väldigt bra och jag tycker att Gaga gör en bra insats, även om Bradley Cooper är mycket vassare och visar att han har större erfarenhet som skådespelare. Däremot finns det scener som drar ut onödigt mycket i tid, som gör att filmen får lite pyspunka i mitten. Filmen hade mått bättre med lite mer saxande i klipprummet.
När filmen var slut och Ally (Gaga) hade sjungit sin farvälsång till sin döde make, var det ett antal som lämnade salongen med tårar i ögonen. Jag gissar att jag har blivit väldigt hårdhudad, för jag kände inte alls för att gråta. Eller så lyckades filmen aldrig ge mig någon större anledning att känna sorg över vad som hände. Eller att känna någonting överhuvudtaget.
Rymdfrost 