Filmprat: Noah och The Shack

Normalt sett brukar jag skriva om endast en bok eller film i taget. Men eftersom jag såg dessa två filmer kort efter varandra och de har ett tema (religion) gemensamt, tänkte jag ta båda två på en gång.

Ni som känner mig vet att jag inte direkt är någon troende. Jag kallar mig själv ateist eller icke-troende. Det innebär inte att jag automatiskt är emot allt som har med religion att göra, men jag kan erkänna att jag kan vara motvillig när det gäller att ta emot religiösa budskap. Oftast har jag hört det förut och känner att det bygger på en dålig grund. There, I said it.

Jag kan redan nu avslöja att inget i någon av filmerna fick mig att tänka annorlunda.

Noah

Film nummer ett är Noah, filmen om hur Noa byggde arken och räddade sin familj och två av varje djurart undan syndafloden.

Historien är inte bara en av de mest kända från Bibeln, utan också en av de mest orealistiska och fruktansvärda. Ja, nu skrev jag »orealistiska«, som om så mycket annat från Bibeln känns realistiskt… Vad jag menar är: Nog för att Gud är en gud och kan göra precis vad som helst, men här handlar det mer om att hela historien är helt befängd från början till slut.

Efter syndafallet i Edens lustgård hade Gud nämligen ett problem. Människorna var onda. De flesta i alla fall. Gud ångrade sig då att han hade skapat människan (1 Mos 6:6). Samme gud som vet allting, ser allting och har kunskap om allt som hänt, händer och kommer att hända. Den guden ångrade sig alltså… Det är lika intressant som att den allseende guden lite tidigare i historien letade efter Adam och Eva som hade gömt sig efter att de ätit av kunskapens frukt, och att Han dessutom skulle få berättat för sig hur allt detta hade kommit sig (1 Mos 3:8-11).

(Nu låter det som om jag har läst ur en viss bok av Oolon Colluphid, men så är inte fallet. 😜)

Nåväl. Vi låtsas för ett ögonblick att både syndafallet och människornas ondska kom som en överraskning för Gud. Det var dags att göra någonting åt saken. Förinta världen och börja om på nytt? Nix. Förinta allt levande och skapa nytt liv? Nix. Förinta det mesta livet, men spara två av varje djurart och ett antal människor, och sedan sätta dessa på en gigantisk träbåt och sedan låta översvämma världen med vatten över högsta bergstoppen och sedan återbefolka jorden och samtidigt skapa världens sämsta förutsättningar för genetisk variation? Jajamän!

Och alla dessa liv ska alltså släckas genom att de ska dränkas. Ett av de mest plågsamma och ångestfyllda sätt som finns att dö på. Tack för kaffet!

»Gimme some children to kill!«

Det intressanta är att filmen lyckas med bedriften att göra Gud till en ännu större skitstövel än Han är i Bibeln. I »The Good Book« berättar Han åtminstone för Noa om sina planer. Han berättar vad som ska hända, varför det ska hända och att Han ämnar låta Noas familj leva vidare för att bli den nya urfamiljen till människosläktet (1 Mos 6:17-21).

Men i filmen är Gud lika talför som i våra dagar. Det vill säga att Han håller tyst. I stället får Noa besked via märkliga drömmar, som är ganska tvetydiga till sitt innehåll. Och visst, det verkar som om Gud verkligen finns där någonstans och ger sin välsignelse till projektet, för det kommer hjälp från »jättarna« som påstods finnas under denna tid (1 Mos 6:4) och det växer upp träd lagom till att de behövs. Men utöver detta verkar det som om Noa får kämpa på egen hand, trots att han hunnit fylla 500 år (1 Mos 5:32). Hans familj är inte direkt lycklig. Inte minst hans ena son, Ham, som – tvärtemot vad som står i Bibeln – inte fick någon hustru med sig. Det var nära ett tag i filmen att han fick med sig en potentiell hustru, men under en flykt mot arken bestämmer sig Noa för att inte rädda henne ur rävsaxen som hon fastnat i. Så hon drunknar. Tillsammans med alla spädbarn och kattungar och andra som måste drunkna för att… Ja. Jag vet inte. Dålig fantasi hos Gud?

Dessutom får Noa, gissningsvis på grund av dålig kommunikation från Guds sida, för sig att hans familj inte ska vara nystarten för mänskligheten. Nej, de har enbart använts av Gud för att bygga arken och rädda djuren. Sedan behövs de inte längre. Ja, Gud hade ju inget annat sätt att bygga arken på. Förmodligen inte.

Bah.

Så när sonhustrun till Sem plötsligt finner att hon blivit gravid, blir Noa vansinnig. Han berättar för henne att hennes barn (om det blir en son) ska bli den sista människan. Och skulle det bli en dotter, så ska han personligen se till att sätta kniven i flickebarnet direkt. Mänskligheten får inte leva vidare.

Så under nästan nio månader lever Sem och hustrun under detta fruktansvärda hot från Sems pappa, som påstår sig ha gudomligt mandat för sin inställning. Sem och hustrun bygger en miniark av överblivna(?) brädor, men innan de hinner fly kastar Noa en brandfackla i båten och förstör deras sista hopp.

Ooops, glömde jag skriva en SPOILER ALERT? För sent nu.

Och givetvis föder hon en dotter. Eller snarare: Tvillingdöttrar. Noa jagar henne och barnen genom arken för att hugga ihjäl småttingarna. När han sedan står med kniven över dem och försöker få ett tecken från Gud om huruvida han gör rätt eller ej, så uteblir beskedet. Gud är tyst.

Precis där mindes jag TNG-avsnittet »Who watches the watchers« (S03E04), där besättningen besöker en mindre utvecklad planet (typ medeltiden) och av misstag råkar göra så att några ur befolkningen ser deras avancerade teknik. De (framför allt kapten Picard) misstas för att vara gudar. Lite senare i avsnittet ska en i befolkningen skjuta en i besättningen (Troi), för de vill behaga »guden« Picard. Mannen vill ha besked från Picard om han gör rätt eller fel, och tittar upp mot himlen – utan att få svar. Troi säger då: »Det är problemet med att tro på en övernaturlig kraft. Att försöka fastställa vad han vill.«

Här är scenen precis efter den repliken:

Nå, Noa hejdar sig. Barnen får leva, utan något ingripande ovanifrån.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om Gud är vår »fader«, så är han den ständigt frånvarande föräldern. Han hade tagits ifrån föräldraskapet direkt om saken kommit under juridisk prövning.

Ganska snygga visuella effekter i filmen, men storyn var lika hemsk som (och i vissa delar värre än) förlagan.

The Shack

Vissa filmer kan man gissa inte bara slutet på, utan även nästan hela vägen dit. Jag var ganska rätt på det vad gäller nästa film, The Shack.

Mack är en familjefar med ett jobbigt förflutet. Som barn blev han och hans mamma ofta psykiskt och (framför allt) fysiskt misshandlade av hans alkoholiserade pappa. Samtidigt var familjen troende, liksom pappan, men ingen i kyrkan verkade vilja hjälpa eller ens se vad som försiggick – trots att Mack vid ett tillfälle berättar hur det ligger till. Till slut blev Mack desperat nog att hälla stryknin i pappans spritflaskor.

Många år senare har han en egen familj. Två döttrar, en son och en väldigt troende hustru. Ja, hela familjen går i kyrkan, men Mack själv verkar mest gå till kyrkan för att han måste, inte för att han själv vill eller behöver.

Pappan och barnen åker iväg på semester och under den sista dagen sker det otänkbara: Yngsta dottern (5 år?) försvinner. Polisen tillkallas och de konstaterar snart att hon förmodligen blivit offer för en seriemördare som är inriktad just på småflickor. Så småningom hittar de blodspår och hennes klänning i ett sorts ruckel eller hydda (engelska: shack) uppe i bergen. Missy (som dottern hette) är uppenbarligen död, men varken hennes kropp eller gärningsmannen hittas.

En tid senare håller Mack på att gå under. Familjen lider också, men kanske mest för att Mack inte kan ta tag i sorgearbetet. En vinterdag får Mack ett maskinskrivet brev, utan frimärke, i brevlådan. Det finns inga fotsteg i snön, så hur kom brevet dit? Brevet, som bjuder in honom att åka upp till rucklet för en pratstund, är undertecknat med »Papa«. Samma namn på Gud som hans hustru brukar använda. Är brevet verkligen från Gud eller är det seriemördaren som av någon anledning vill locka dit honom?

Mack åker dit, tar med sig ett vapen och håller nästan på att ta livet av sig. I stället bestämmer han sig för att åka hem igen, när plötsligt en ung man går förbi och ber honom att följa med.

Mannen visar sig så småningom vara Jesus. Han leder honom till en stuga vid sjön, där en svart kvinna (Gud) och en asiatisk tjej (den helige ande) väntar på honom. Det tar ett tag för Mack att acceptera faktum, men snart nog börjar han anklaga Gud för att vara ond, för att inte ha hjälpt hans dotter och hela den biten.

Med andra ord: Den klassiska frågeställningen om hur Gud kan anses vara alltigenom god och allsmäktig, samtidigt som ondska förekommer i världen.

Resten av filmen handlar om att Mack accepterar att onda saker händer, att hans dotter inte kan komma tillbaka, att hon är i himlen och leker med Jesus, att han måste förlåta sin pappa och – vilket förstås är svårast – att han måste förlåta sin dotters mördare.

Baka bröd med Gud.

Fram till hans möte med treenigheten kändes filmen intressant och nästan spännande, även om berättarrösten var väldigt onödig. Jag kunde sätta mig in i situationen och känslorna kring flickans försvinnande och det kunde blivit en intressant story om man inte genast visste om det var seriemördaren, Gud eller någon annan som väntade uppe i rucklet. Men nu fick vi veta direkt. Ingen överraskning, ingen tvekan – det där är Gud & Co som bakar bröd, lyssnar på musik och snickrar.

Nåväl. När vi väl genom huvudkaraktären Mack har fastställt att det är Hans Helighet själv som väldigt 2018-aktigt har antagit formen av en svart kvinna, så börjar frågorna. Samma frågor som jag själv skulle ställa: Varför lät du detta ske? Hur kunde du låta min dotter dö på detta hemska vis? Om du är god och allsmäktig, varför tillåter du sådan ondska att fortleva?

Och svaren blev lika platta, invävda i ett poetiskt ordalag, som vanligt: Jag älskar dig, mitt barn. Jag är godhet, jag är kärlek. Jag är inte den enda kraften som verkar i universum, men en dag kommer allt att ställas till rätta. Du ser inte hela bilden nu, så du förstår inte hur dessa händelser passar in i helheten.

Mack försöker kämpa emot, försöker ställa Gud till svars, försöker komma runt orden för att kunna nå fram till raka svar på sina raka frågor. Gud låter då Mack själva sätta sig på »domarens« plats. Vem är god? Vem är ond? Vem förtjänar himlen och vem förtjänar helvetet?

Han ställs till och med inför ett omöjligt val: Han får skicka ett av sina barn till helvetet och ett till himlen. Vem ska vart och varför? Och när Mack inte kan svara, så blir det som en förklaring till varför Gud inte heller kan döma folk rätt upp och ner. »Se själv, det är inte så lätt!« Man får till och med se hur Macks pappa blir plågad och slagen av sin pappa när han är liten, för att man ska tänka att »oj, han hade tydligen inte det så roligt som barn heller« – som om det skulle vara en ursäkt för att själv bete sig som en skitstövel i vuxen ålder mot sitt eget barn. Det kan vara en förklaring, det kan rentav vara förståeligt. Jag förnekar inte det. Men att det skulle vara en ursäkt..? No effin way.

Har man tagit Jesus i båten…

Och ständigt detta binära tänkande: Antingen är någon god eller ond. Människor sorteras som lamm eller getter (Matt 25:32). Folk hamnar antingen i himlen eller i helvetet – i evigheters evigheter. Om nu till och med Gud själv verkar ha svårt att döma folk till helvetet, så kanske Han borde se över sitt eget system?

Man får inga svar på sina frågor, för Mack får inte de svaren han borde ha fått. Men han köper det som sägs ändå. Han är så upp över öronen förtjust i och förbluffad över att Jesus kan gå på vatten och framkalla stjärnfall med pekfingret, över att Gud lagar supergod mat och att den helige ande verkar ha gröna fingrar i trädgården, att han bara accepterar icke-svaren som ordentliga svar.

Jaha, Gud är god och Gud älskar dig och Gud har varit med hela tiden, även när det var som svårast. Men Gud kunde inte rädda flickan undan den hemska döden, because… reasons.

Jag har läst flera recensioner av filmen, där troende kristna (dock inte alla) hyllar filmens innehåll och försök att förmedla det stora mysteriet kring Guds »kärlek« och att få folk att inse »kraften i att förlåta«, men jag satt bara och undrade varför Mack inte gav Gud en örfil. Nu när han ändå hade chansen.

Eller åtminstone köra ett replikskifte ungefär som följer:

– Så du älskar mig, Gud?
– Ja, så är det, min son.
– Och jag borde förlåta min dotters mördare?
– Ja, jag älskar honom också.
– Men du tänker inte avslöja för myndigheterna var han är nu, så att han kan fångas in innan han dödar fler småflickor?
– Nej.
– Och du var alltså god, påstod du?
– Ja. Ja, alltså… När du säger det på det viset, så…

Jag kan väl anta att filmskaparna (åtminstone någon/några av dem) hade en liten baktanke om att få fler troende till flocken. Kanske. Men oavsett, så har inte denna film fått mig mer eller mindre troende.

Jag är inte icke-troende för att jag inte kan acceptera att det finns en gud. Jag blir inte mer troende för att mina många frågor om Guds godhet vs. ondskan i världen får svar. Tvärtom kan jag mycket väl acceptera 1) att Gud finns och 2) att Han är en skitstövel.

Men efter denna film kan jag bara konstatera att Gud, oavsett om Han finns eller ej, fortfarande tycks vara en skitstövel. Så… inget nytt här.

Avslutningsvis kommer jag att krama min dotter ännu lite hårdare nu. Och veta att oavsett om det finns en gud eller inte i världen, så finns det inga garantier för att något ont inte ska hända henne. Uppenbarligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close