Älgsafari, med mera

Det är väl ett axiom att man sällan besöker resmål som är nära, just för att de är nära. Det är väl därför jag så sällan har besökt exempelvis Ven, trots att ön är ett perfekt utflyktsmål på många sätt och – som sagt – ligger väldigt nära.

En plats som ligger lite längre bort, men ändå fortfarande rätt nära, är Smålandet. De lockar med älgsafari. Vilket i mina öron låter… lite lustigt. Safari är något man gör på den afrikanska savannen, inte i en tallskog strax utanför Markaryd. Och älgar? Hur ofta har man inte sett sådana?

Inte så ofta ändå, om jag tänker efter. Kanske någon som sprungit över vägen när man råkat köra bil mitt i skogen mitt i natten. Eller någon som har stått en bra bit bort och bara skymtat förbi i några sekunder. Men för att ha bott i Sverige i hela mitt liv så har jag sett väldigt få exemplar. Och kommit i närkontakt med ännu förre, för att inte säga ingen.

Så för att faktiskt besöka ett nära resmål och dessutom lära känna skogens konung lite bättre, bestämde vi oss för att göra en utflykt till Smålandet.

Det blev bättre än jag trodde.

algsafari1
»Welcome to Jurassic Park…«

Det finns två sätt att avnjuta älgparken på. Det ena är att ta tåget, ett par vagnar som dras av ett litet lok (dock inte på räls) och som inkluderar en guidning av »lokföraren«. Det andra är att köra in med sin egen bil. Vi valde det senare.

Man kör längs en väg som är runt tre kilometer lång. Den slingrar sig fram och tillbaka för att verkligen täcka hela området, så att skogens invånare inte kan gömma sig någonstans. Även om vi i början trodde att de verkligen gömde sig, för vi såg inte mer än träd och buskar de första hundratalen metrarna.

Men så plötsligt såg vi en tysk bil stå stilla längre fram. Kisspaus? Nix, en älg stod precis vid vägkanten.

algsafari2.jpg
Gott att bli matad av turisterna.

Bilen körde snart vidare och vi kunde komma fram med vår bil. Långsamt, långsamt för att inte skrämma det stora och ståtliga djuret. Även om det nog inte var någon fara för det, för de verkar vara väldigt vana vid både bilar och människor.

Så pass vana att just den här älgen inte hade några problem att sticka in nosen genom våra öppna sidofönster. Och dregla ner inredningen… 😳😄

Vi upptäckte snart att päron inte alls var intressanta som snacks, men däremot gick äpplen väldigt bra. Och flera lät sig (någorlunda) villigt klappas.

algsafari3.jpg

Vi hade fått tips om att inte köra in i parken direkt efter tåget, eftersom man då riskerade att få ligga bakom detta större delen av vägen (det finns ytterst få ställen där man kan köra om). Så vi siktade på (och lyckades) köra in ungefär tio minuter före nästa avgång.

Dock hann vi ifatt tåget ändå. Det kör långsammare och gör nog fler uppehåll än man gör som bilburen, just för att alla på tåget ska få chansen att få närkontakt med djuren. Och det verkade de få:

algsafari4

Men det fanns inte bara älgar under safarin. I ett separat område, som man lätt kan missa om man kör bil eftersom det ser ut som fel väg (en skylt hade inte varit fel), fanns nämligen bisonoxar.

Både djuren och landskapet (som inte alls har lika mycket växtlighet som älgdelen) påminde starkt om när jag och Emelie tillsammans med vänner besökte Yellowstone. Verkligen en flashback!

algsafari5

En annan sak som skilde bisonoxarnas område från älgarnas var att bisonoxarna inte alls hade samma yta att röra sig på. Jag vet inte om de har tillgång till ett större område på sin »lediga tid«, men nog kändes det ganska inklämt och lite sorgligt. Då kändes det som om älgarna hade ett mer naturligt strövområde, även om det förstås också är väldigt begränsat jämfört med den riktiga naturen.

Man kan också ställa sig frågan om det är okej överlag med djurparker. Räcker det att djuren verkar må bra? Finns det en pedagogisk poäng i att låta barn (och även vuxna förstås) träffa djur på nära håll?

Svaren på dessa frågor varierar beroende vem man frågar. Jag skulle i alla fall aldrig stötta »krama en tiger« och liknande aktiviteter i exempelvis Thailand, för det är rent djurplågeri.

Bisonoxarna var i alla fall lika nyfikna som älgarna på om vi hade mat i bilen:

algsafari6

Priset för oss var 120 kronor per vuxen och 80 kronor för Lovisa (eftersom hon är under 13 år). Vi tyckte att det var helt klart värt inträdet! Parkens uppbyggnad gör att man är garanterad att se älg och har man lite tur (eller har med något ätbart) kan man komma dem riktigt nära.

Utanför parken fanns det en väldigt stor och nybyggd restaurang, Restaurang Älgtornet, där det serverades älg- och bisonkött..! Alla utom jag i sällskapet tyckte att det kändes fel att äta »vännerna« till djuren som vi just hade träffat, så vi fick äta våfflor och kakor i stället. Där fanns även en souvenirbutik med en viss övervikt för älgtema… Och så en hage med getter i alla åldrar. Det var knappt att vi fick med oss Lovisa hem utan att även norpa med oss en killing. Så pigga och söta!

Men det blev inte bara älgsafari denna dag. På vägen tillbaka besökte vi två platser med ett helt annat tema. Lovisa älskar nämligen även gamla byggnader som är övergivna.

algsafari7
Bensinpumparna är ersatta av träd. Mer miljövänligt blir det väl knappast?

Det första var en gammal bensinmack, som gick från välmående verksamhet till total katastrof nästan under en natt. Den ligger vid Skånes Fagerhult och förlorade nästan hela sitt kunderunderlag när E4:an fick en ny sträckning mellan Örkelljunga och Markaryd.

Först var det en FINA-mack. (FINA var ett belgiskt bensinbolag som verkade i Sverige under åren 1955-1984.) Sedan köptes de av SP, som i sin tur köptes av OK och till sist blev det Preem.

algsafari8
Lång slutartid på kameran; det är mörkare i lokalen än det ser ut här.

Det finns ett hål i ena hörnet där den äventyrslystne kan krypa in (eller bara kika in, om man mest är nyfiken). Insidan innehåller dock inte något som överraskar: Fullt med skräp i form av nedriven inredning, glasskärvor och saker som tillfälliga besökare har släpat dit. Det märks att lokalen fortfarande används, oklart dock av vilka och till vilka syften…

Macken har varit en huvudvärk för de lokala politikerna och tjänstemännen. Ägaren har inte brytt sig alls och har tydligen varit svår att få tag i. Det finns inget kvar att bevara, så bäst vore om stället jämnades med marken.

Färden gick vidare, nu mot Ljungbyhed. Vi försöker undvika de större vägarna på våra färder, eftersom det är roligare att se annat än vad man normalt ser från motorvägen.

algsafari9

Det lönar sig ofta att ta dessa vägar! Mysiga skogsvägar med söta små hus och intressanta byggnader.

Det var dock lättare att hitta ovanliga vägar förut, innan min favoritapp vad gäller bilnavigering – Waze – ändrade om navigationssystemet. Då gick det nämligen att välja mellan den snabbaste och den kortaste vägen. Och den kortaste vägen var verkligen den kortaste: Den kunde gå på smala skogsvägar som knappt fanns på kartan eller genom gårdar på en åker. Superkul! Jag hoppas utvecklarna tar sitt förnuft till fånga och återställer funktionen.

Hur som helst. Det andra resmålet hade också övergivenhet som tema, men det handlade inte om byggnader den här gången utan om järnvägsvagnar.

algsafari10

De här vagnarnas existens har jag känt till ett tag, men jag har aldrig tagit mig tiden att besöka dem – eller ens brytt mig om att ta reda på var de exakt befinner sig.

Jag tänker inte skriva ut den exakta positionen här, om nu någon läsare också skulle vilja besöka dem. Men det är inte av den vanliga anledningen, det vill säga att förhindra att någon ligist får för sig att förstöra vagnarna, för de är nästan helt förstörda redan. Nej, anledningen är att det var ett litet äventyr i sig att hitta dem. Så därför vill jag inte förstöra det nöjet för andra genom att ge facit direkt. 😜

algsafari11

Exakt vilka dessa vagnar är, eller varför de står här i detta bedrövliga skick, vet jag inte. Men det står LBJ på en av dem, vilket lär stå för Lund-Bjärreds järnväg. En av landets mest olönsamma järnvägar och som mötte sitt öde i och med förstatligandet 1939. Jag kan gissa att vagnen inte har stått där sedan andra världskriget, men nu gör den i alla fall ingen glad – knappt ens någon graffitimålare.

algsafari12

Däremot gör vagnarna oss fotografer lite glada. Många rostiga detaljer, spindelväv och böjda metallbitar som bara längtar efter att fastna på den fotografiska plåten.

Det slog mig plötsligt att jag borde haft en Hasselbladskamera med mig. En 501:a av något slag, med ljusschakt och riktig film. Svartvit film, förstås. Och så framkallad hemma, där jag kan styra över exponering och andra detaljer helt analogt. Ack, ja. Det kunde varit riktigt skoj.

Men först måste jag äga en Hasselblad. Det lär inte ske inom det närmaste, så till dess får jag fuska i datorn och bjuda på en sista bild i svartvitt:

algsafari13

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s