Som boende eller besökare i Helsingborg är det svårt att inte någon gång känna den förföriska aromen från Zoégas kafferosteri, närmast strategiskt placerat vid en av de stora infartsvägarna till staden. (Vinden ska bara inte ligga på från fel håll, för då kommer den inte lika förföriska doften av mint från McNeils Nicorettetillverkning.)
Och varje gång blir jag väldigt sugen på kaffe. Jag som inte ens gillar kaffe. Bara som liten beståndsdel i min massor-av-mjölk-och-socker-blandning, som toppas med några teskedar kaffe. Då går det att dricka.
När folk tittar konstigt på mig efter att jag berättat att jag inte dricker kaffe, brukar jag halvt på skämt säga att »jag försöker börja dricka kaffe«. Varpå de tittar ännu konstigare på mig.
För så är det: Kaffe luktar väldigt gott. Det ser gott ut. Jag ser att andra njuter av det. Men varje gång jag själv försöker, blir det en besk påminnelse om varför jag i denna mogna ålder ännu inte har lärt mig att uppskatta kaffebönans (påstått) välsmakande välsignelse.
Vilket osökt för mig in på fotboll.
Min relation till fotbollen påminner nämligen väldigt mycket om den jag har till kaffe. Jag försöker verkligen att lära mig uppskatta fotboll. Men det går inte.
Man skulle kunna skylla på min första riktiga kontakt med fotboll. Någon gång i grundskolan skulle jag och ett antal kompisar bli fotbollsproffs. Vi anmälde oss till fotbollsskola och jag fick köpa ett par begagnade fotbollsskor billigt. De var minst ett nummer för små, men jag kunde i alla fall röra mig i dem. Hjälpligt.
Två veckor senare var jag och fotbollstränaren rörande överens om att mitt största bidrag till fotbollslaget skulle vara att sitta vid sidan och heja på. Alternativt spela för motståndarsidan, så att hans lag skulle ha en man mindre att bekymra sig för.
Men det var inte det som grundlade något hat till fotbollen, för jag hatar inte den. Jag bara finner det rätt så svårt att tycka om den.
Jag har sett otaliga matcher på tv. Jag har sett fotbollsmatcher på hög och låg nivå i verkligheten. Jag har till och med haft säsongskort på Olympia, på den avlägsna tiden då HIF spelade i Allsvenskan.
Och nu, när det är VM i Ryssland och Sverige spelar minst lika bra fotboll som den där otroliga sommaren 1994 (då till och med jag satt uppe sent på nätterna och såg Sveriges väg mot VM-bronset), tittar jag. Och blir besviken. Och inser att fotboll verkar roligt, att många njuter av den – men att jag själv inte kommer att bli något större fotbollsfan nu heller.
Då har jag ändå (nästan) kommit över offsideregeln, som jag länge tyckte var både dum och onödig och därför borde avskaffas. Ja, jo, jag förstår att den finns till för att inte det anfallande laget ska placera en massa folk uppe vid målet och därmed sparka in en massa bollar i nätet. Samtidigt tycker jag att det görs alldeles för få mål. Och det är målen som är mest intressanta för mig. Jag tillhör inte kategorin människor som efter en 0-0-match kan utbrista »Åh, vilken bra match!«.
Mitt problem rör både regler och spelare.
Reglerna först. Jag retade mig länge på att fotbollen hade så få domare, jämfört med andra sporter som exempelvis tennis. Visst är kraven på noggrannhet större i tennis på grund av mindre marginaler, men samtidigt är fotbollsplanen väldigt mycket större. Det finns mer att täcka, mer som kan hända och därmed (rimligare) ett större krav på fler ögon som kan se och bedöma.
Jag retade mig också på att videogranskning inte fanns. Det var rätt många gånger man stod på Olympia och publiken (som vanligt) ondgjorde sig över att domaren hade sett helt fel och dömt straff och/eller delat ut gult kort. I varje fall enligt vad de själva trodde sig ha sett. När sedan reprisen strax efter händelsen kom i slowmotion på storbildsskärmen och publiken faktiskt hade rätt, ändrade inte domaren beslutet. För beslutet var fattat och detta skulle inte ändras, ens av rörliga bilder som bevis på att domslutet var felaktigt.
Nå, när nu FIFA äntligen införde VAR till VM i Ryssland, tänkte jag att rättvisan äntligen skulle bli större! Givetvis skulle VAR inte användas till varenda litet beslut ute på planen (det var inte heller meningen), men i avgörande situationer skulle alla dessa tv-kameror inte bara ge oss tv-tittare bra vinklar utan även ge ovärderlig hjälp till huvuddomaren.
Men det tog inte lång tid innan man såg att VAR används väldigt sporadiskt. Eller så gör videogranskningsdomarna helt annorlunda bedömningar än de flesta andra. För hur förklarar man annars de uppenbara regelbrott som inte uppmärksammats, trots att hela världen kunde se allt i knivskarp slowmotion?
Jag förstår att domaren inte ska »blåsa sönder« en match, men om ett regelbrott är begånget – särskilt inom ett straffområde – så måste det uppmärksammas. Varför finns annars regler? För att ta till dessa när man inte har något bättre för sig?
Nästan det enda som får domaren att reagera är tydligen när en fotbollsspelare fälls så pass mycket att denne rullar runt tio varv på planen. Vilket är mitt andra problem: Fotbollsspelarna själva.
Minns ni Rivaldo, utsedd till världens bästa fotbollsspelare av FIFA 1999? Tre år senare i VM sköt en turkisk spelare bollen på hans lår, vilket gjorde att han omedelbart föll till marken och höll sig om ansiktet(!):
Rivaldo fick senare betala böter för sitt tilltag, när FIFA hade granskat situationen efter matchen.
Men spelarna kommer undan med väldigt mycket annat. Det är massor av tröjdragningar, knuffar och fasthållningar som mest verkar ses som bakgrundsbrus. Som om det är en del av spelet.
Och de maskar. Återigen, jag kan ha förståelse för vissa saker. Att man inte är lika snabb med att få igång spelet vid en frispark när man leder som när man ligger under. Men denna väldigt medvetna och väldigt långsamma gång ut från planen när man ska bli utbytt… Det borde vara varning för sådana tilltag.
De kan väl åtminstone börja med att göra så att personen som blir utbytt tvingas gå närmaste vägen av planen. Bara det skulle spara en del tid. Jag trodde att man var tvungen att gå ut samma väg som den som blir inbytt går in, men inte enligt reglerna.
Hade jag varit ett riktigt fotbollsfan, så hade jag varit fly förbannad över hur spelarna beter sig. Jag menar… Detta är de bästa spelarna i de bästa nationella lagen i den största och mest välkända fotbollsturneringen i världen. De är alla representanter för sin sport, de är föredömen för unga aspirerande fotbollsspelare – men beter sig som om de aldrig har hört talas om FIFA:s Code of Conduct.
Hur ska man förklara att de beter sig som de gör? Dessa spelare, som är de bästa och som borde uppföra sig som de bästa? Jag kan inte smälta det.
Och därför har jag så svårt för att bli ett riktigt fotbollsfan. Med kaffe kan jag åtminstone blanda i en massa mjölk och socker för att dricka det. Men hur gör jag med fotboll? Blundar med ena ögat? Försöker bortse från en del av innehållet? Jag vet inte.
Å andra sidan gör det inte så mycket. Jag har tillräckligt mycket att göra i livet för att hinna gå på en massa matcher. 😉
Rymdfrost 