Bokprat: The Fold

thefold_frontDet här var en snabb- och lättläst bok som jag gillade riktigt mycket, trots en del väldigt hårda recensioner som jag har sett från andra som läst den. Ja, den var förstås inte perfekt (nämn en bok som är det (nej, du har fel)), men mitt största problem är att den var alldeles för kort. Det här området hade jag kunnat grotta ner mig i ordentligt.

Jag har läst The Fold av Peter Clines. Ännu en författare jag inte har hört talas om tidigare, men jag får nog titta på hans övriga verk också efter denna lilla guldklimp.

Storyn i korthet: Mike Erikson är lärare och bor i en liten stad. Alla i hans närhet tror nog att han är som de flesta andra, men det är han inte. Mike har nämligen ett vansinnigt bra minne. Han minns allt. Varenda liten detalj i allt han någonsin sett, hört och upplevt. Han gillar dock inte att släppa loss denna »superkraft«, av anledningar vi så småningom får reda på, men när en gammal vän ber honom att undersöka ett topphemligt projekt går det inte längre att hålla tillbaka. Projektet, får han veta, kommer att förändra världen i grunden. Men det är faktiskt större än så. Oändligt mycket större än så.

Det här är en historia jag har läst/sett förut, men ändå inte. Det påminner om ett eller flera Star Trek-avsnitt, men ändå inte. Och jag kan faktiskt inte prata mer om det utan att avslöja för mycket av boken, så läs vidare med försiktighet. Jag kanske avslöjar mer än du vill veta. Med andra ord är en SPOILER ALERT på sin plats.

Nå. Projektet som Mike ska undersöka är finansierat av något regeringsorgan (givetvis i USA), som hoppas kunna bygga en transportör – en maskin som kan teleportera fysiska saker från en plats till en annan på ett ögonblick.

Vi får veta att ett sådant försök verkligen gjordes av projektdeltagarna (för övrigt en samling av udda figurer med varsin intressant personlighet), men att de bedömde att det i princip var för svårt med nuvarande teknik. Kanske det skulle dröja tiotusentals år innan vi skulle kunna uppnå tillräcklig kunskap om universum. Kanske det aldrig skulle bli möjligt.

I stället kom de på att det var lättare att böja rumtiden (eller ska jag säga rumtidsväven?), så att man (så att säga) kopplar ihop en plats med en annan. Stig in genom dörr A och kom ögonblickligen ut genom dörr B långt borta.

I det här fallet har de en portal i en byggnad och en likadan portal i en annan byggnad en bit bort. Övergången sker ögonblickligen och utan minsta problem. När Mike kommer in i bilden har de gjort hundratals övergångar, med både människor, djur och föremål. Tekniken fungerar uppenbarligen. Ändå är projektdeltagarna förtegna om både hur den egentligen fungerar och varför de anser att fler tester behövs.

Förklaringen kommer så småningom: De har ingen aning om hur det fungerar!

När en av övergångarna går fel, väldigt fel, upptäcker Mike att det är fler saker som inte stämmer. Genom hans fenomenala minne inser han att ingenting som passerar genom portalerna är likadant när det kommer fram. I stället för att »bara« hoppa genom rumtiden, hoppar föremålen till andra dimensioner.

Låter det krångligt?

doors-1767562_1920

Tänk så här: Sveriges huvudstad heter Stockholm, Donald Trump är USA:s president och just nu pågår fotbolls-VM i Ryssland – där Sverige slog Sydkorea i sin första match med 1-0. Men vi kunde lika gärna ha slagit Sydkorea med 2-0. Eller förlorat med 3-1. Olika händelser, stora och små, ledde fram till att vi tog oss till VM, att vi slog Sydkorea och då just med 1-0. Hade någon eller några av dessa händelser fallit annorlunda ut, hade också resultatet kunnat bli annorlunda.

Och hade andra händelser fallit annorlunda ut, hade Hillary Clinton blivit president. Och Uppsala varit Sveriges huvudstad. Eller helt andra saker, som mer och mer skulle skilja sig från vad vi känner som verkligheten.

En teori är att dessa världar/verkligheter verkligen finns. I varje pikosekund »skapas« ett otal olika verkligheter. I en verklighet blev du min bästa vän, i en annan lärde du aldrig känna mig, i en annan blev du tillsammans med mig, i en annan mördade du mig, i en annan fanns du aldrig.

Det som händer i boken är att portalerna öppnar upp mellan dessa olika verkligheter. I början var »hoppen« ganska små, och därmed skilde sig de olika verkligheterna inte så mycket åt. Allt var ungefär likadant på båda ställena, med få och små skillnader: Indiana Jones heter Indian Jones; Heinz tomatketchup har en något annorlunda smak; Andra världskriget slutade en vecka senare än hos oss…

Detta är detaljer som man som portalresenär inte skulle reagera på, åtminstone inte direkt. Därför tog det så lång tid innan projektdeltagarna insåg vad som hände. Det var inte de själva som kom ut genom den andra portalen. Det var en annan person, som i sin verklighet hade gått igenom sin portal och nu hamnat i vår verklighet, medan »vår« person nu befinner sig i denna persons verklighet – eller i en helt annan.

En riktigt kul idé! Det var dessutom bra beskrivet i boken, bättre än jag förmodligen lyckades med ovan.

Bokens avslutning var ganska öppen och något otillfredsställande. Å andra sidan innebär det att den kan få en fortsättning. Nu hoppas jag bara att jag bor i den dimension/verklighet där författaren faktiskt skriver en uppföljare…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s