Tramserier på hög nivå

Jag sålde min Phantom 4 i juni förra året. Sedan dess har jag inte haft någon egen, fungerande drönare. (Jag har fortfarande min första, mitt oktokopter-monster, hängandes på väggen – som en sorts påminnelse om att tänka efter innan jag ger mig på en ny teknik för snabbt.)

Varför jag sålde? Det här var mitt i tragedin med att det i princip blev förbjudet att flyga med drönare i Sverige, i och med Högsta Förvaltningsdomstolens beslut att fotografering/filmning från drönare skulle klassas som kameraövervakning..! Det gjorde Sverige till ett av de mest fientligt inställda länderna till drönare i världen. Lyckligtvis tog regeringen ett snabbt och klokt beslut att helt enkelt undanta drönare från kameraövervakningslagen, men just där och då kändes det som om lusten att flyga hade försvunnit.

Nåväl. I slutet av förra året blev jag halvt om halvt kontrakterad av en reklambyrå att spela in ett antal filmer åt dem. I uppdraget ingick att filma och fotografera från drönare. Jag började få blodad tand igen. Och nyligen fick jag ett uppdrag från min egentliga arbetsgivare att spela in en intern informationsfilm, där jag kände att det behövdes lite material från luften. Jag behövde då en egen drönare, så jag köpte helt enkelt en Mavic Air. Lagom dyr, lagom stor, väldigt kompetent för sin klass.

Så nu är jag igång med de tre F:en igen: Flyga, fota, filma.

Men lagstiftningen fortsätter att göra livet surt för en… Det handlar om en för allmänheten ganska okänd lag vid namn lag (2016:319) om skydd för geografisk information. Den har funnits i olika versioner tidigare, men alltid med samma syfte: Att skydda »uppgifter av betydelse för totalförsvaret«. Nobelt och fint, men så tramsigt att man storknar.

Förstå mig rätt: Självklart ska vi skydda uppgifter som kan göra att ryssen… förlåt, jag menar fientlig makt, lättare kan ta över och/eller förstöra vårt lands försvar och så vidare. Problemet är att den här lagen inte fungerar. Tvärtom är den närmast skadlig.

För så här är det: Om det inte råder »höjd beredskap« eller liknande, så är det väldigt fritt att fotografera från ovan (med undantag för skyddsobjekt med fotoförbud, förstås). Däremot är det alltid »förbjudet att sprida en sammanställning av geografisk information (—) över andra delar av svenskt territorium, om informationen har inhämtats från luftfartyg genom fotografering eller liknande registrering.«

Och vidare om att sprida dessa bilder:

Tillstånd ska ges om spridningen inte kan antas medföra skada för totalförsvaret. Beslutet om tillstånd får innehålla villkor om att den geografiska informationen endast får användas för ett visst ändamål eller efter iakttagande av särskilda säkerhetsåtgärder. Efter medgivande från den som söker tillstånd får retuscheringsåtgärder i sammanställningen göras av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det behövs för att kunna meddela ett tillstånd.

Detta tillstånd utfärdades tidigare av Försvarsmakten (där jag faktiskt hade så kallad självgranskningsrätt). Numera är det Lantmäteriet som granskar och tillåter.

För en tid sedan hade jag med mig min drönare till jobbet. Under en rast tog jag följande bild:

Malmö Centralstation, med Turning Torso och en bit av Öresundsbron i bakgrunden.

Denna hade varit olaglig att publicera här i bloggen eller på nätet i övrigt utan tillstånd. Så laglydig medborgare som jag är (host, host) fick jag helt enkelt ansöka om ett spridningstillstånd. Det gör man via Lantmäteriets hemsida. Man laddar ner ett pdf-dokument, fyller i detta och mejlar det sedan till myndigheten. Sedan väntar man på ett bekräftelsemejl, som innehåller en länk där man kan ladda upp bilden till dem. Detta fick jag dagen efter. Efter uppladdningen väntar man på ett besked om bilden är godkänd eller ej. Ett sådant mejl fick jag senare från Avdelningen för Kart- och Bildsekretess samma dag och beskedet var positivt; jag fick också veta att jag skulle få beskedet skriftligt.

Och en arbetsdag senare fick jag ett C4-kuvert från Lantmäteriet med det utlovade tillståndet. Två A4-papper med en lång beskrivning av ärendet, skälen för beslutet och vilka som beslutat att ge mig spridningstillstånd. Undertecknat personligen av två handläggare. Bifogat fanns ytterligare ett A4-papper med tips och råd för en så snabb ärendehantering som möjligt.

Helt underbart. Man undrar lite vad denna handläggning kostar, när allt detta måste göras för en enda bild.

En bild som ovan är alltså så pass skyddsvärd i lagens mening att den »är att betrakta som en sammanställning av geografisk information som är tillståndspliktig« (citerat ur beslutet). Bedömningen är dock lyckligtvis att »spridning av den sammanställning av geografisk information som framgår av ansökan, inte kan antas medföra skada för Sveriges totalförsvar«.

Byråkratiskt så det förslår. Men det är faktiskt inte just kostnaden eller byråkratin som är det värsta. Nej, det tramsiga är just att det jag ansökte och fick tillstånd om inte var att flyga i centrala Malmö. Det var inte att fotografera centralstationen från ovan. Det var inte att förvara bilden på datorn. Nej, tillståndet gavs för att sprida bilden..!

Med andra ord: Om bilden hade ansetts »medföra skada för Sveriges totalförsvar«, hade jag ändå varit fullt fri att ta bilden och att förvara den i evinnerlig tid.

Vad är då poängen med lagen? Det är alltså fritt fram för vem som helst att ta i princip vilka bilder som helst med drönare, så länge de inte får för sig att lägga upp dem på Instagram eller Snapchat… Först då blir det olagligt.

Dessutom: Lagen gäller bara de bilder som tas från »luftfartyg«. Skulle man vara uppe i en hög byggnad eller mast eller liknande, är det fritt fram att både fotografera och sprida bilderna hur man vill. Men skulle man ta exakt samma bild med drönare, måste den granskas och godkännas. Ja, om den ska spridas, alltså. Inte annars.

Det är rätt mycket byråkrati för väldigt lite.

Som lök på laxen är lagen kontraproduktiv: Skulle bilden råka innehålla någonting hemligt, kommer Lantmäteriet att retuschera bort det som är »skadligt« och jag får därefter sprida bilden. Med andra ord kan jag som spion fotografera lite hejvilt i Sverige, skicka in bilderna till Lantmäteriet och sedan få dessa att markera vilka objekt som anses känsliga för försvaret..!

Sveriges mest misslyckade lag?