Bokprat: The spaceship next door

spaceship_frontJag har läst många böcker den senaste tiden, men de flesta ingår i en serie av något slag. Jag skulle i och för sig kunna skriva om var och en av dessa böcker, men jag tycker det är bättre om jag väntar tills jag är klar med serierna.

Fast nu ska jag göra ett undantag. Jag har läst boken The Spaceship next door av Gene Doucette. Den ingår också i en serie. Tydligen (för jag visste inte det när jag läste boken). Jag gissar att boken skrevs för att vara en fristående bok, men att författaren sedan bestämde sig för att spinna vidare på temat.

Hur som helst, här är storyn i korthet: En morgon upptäcks något väldigt ovanligt utanför en sömnig småstad i nordöstra USA: Ett rymdskepp har landat under natten. Fast det finns fler saker som är ovanliga: Det kommer inga dödsstrålar. Inga gröna män kliver ur. Ingen musik som spelas. Rymdskeppet bara… står där.

Och så fortsätter det i drygt tre år. Livet går vidare. Kanske inte exakt som förut, för militären har förstås spärrat av området kring rymdskeppet. Och folk försöker fortfarande leva på hypen med att det finns ett rymdskepp i stan. Och så har vi ju Annie Collins, tonårsflickan som verkar känna alla och känna till allt som händer.

Och det händer saker. Märkliga rapporter från olika personer. Omöjliga händelser. Håller rymdskeppet på att »vakna«? Vad händer i så fall?

Jag gillar science fiction (som ni vet). Och jag gillar scifi-historier om »first contact«, det vill säga det första mötet mellan mänskligheten och en utomjordisk civilisation. Den här historien hörde till det ovanligare slaget. Dels rent storymässigt; ett rymdskepp som landar och sedan inte gör någonting. Alls. Det var både annorlunda och intressant! Dels hur författaren valde att berätta historien; tidvis kändes det lite som en ren komedi. Eller kanske parodi? Det förekom i alla fall rätt udda replikskiften.

Den första halvan kändes som en sorts psykologisk studie i hur ett samhälle skulle påverkas av att plötsligt hamna i världens blickpunkt. Och hur folk skulle hantera ett antiklimax av det här slaget. Det blev ett antal personporträtt som visserligen var intressanta i sig, men som jag inte kände förde historien vidare. Men precis när jag hade gett upp hoppet om att se lite action, verkade det som om allting hände samtidigt. Jag ska inte gå in på exakt vad, men det var värt väntan. Förvänta er inte några superlaserstrålar från rymden bara.

En rätt underhållande bok. Jag gissar att den riktar sig lite mer mot barn och ungdomar, vilket passade mig bra. 😉 Jag är dock inte helt säker på att jag kommer att läsa uppföljaren också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s