Efter att Star Trek: Enterprise (som lustigt nog från början bara hette Enterprise) lades ner 2005 verkade folk vara rätt mätta vad gäller Star Trek. Det hade släppts nya avsnitt av olika ST-serier nästan 20 år i sträck och de senaste ST-filmerna (Insurrection och Nemesis) kändes varken nyskapande eller intressanta.
Det skulle dröja ett antal år innan JJ Abrams gjorde en reboot och 2009 gav oss filmen som kort och gott fick heta Star Trek. Den togs emot lite olika av olika fans, men själv älskade jag den. Den var snygg, rolig och underhållande. Men den liknade förvisso inte det Star Trek som vi sett tidigare.
Samma iakttagelse kan göras nu när vi (äntligen) har fått tv-serien Star Trek: Discovery.
Jag kan ju inte låta bli att skriva lite om hur jag uppfattar serien, ST-nörd som jag är. 😎 Och när nu sista avsnittet för året har sänts, är det dags för det.
Givetvis måste jag komma med en SPOILER ALERT: Har du inte sett alla avsnitt hittills och är rädd för att få detaljer avslöjade, läs inte längre.
Vi börjar med det mest uppenbara:
Utseendet
Discovery har utseendemässigt mer gemensamt med JJ Abrams-filmerna än med de gamla ST-serierna. Och jag har inga problem med det. Väldigt små problem i alla fall. Visst, det finns en del lens flares här också, men inte lika många eller störande som i filmerna.
Ser man till när serien utspelar sig, det vill säga en tio år före originalserien (TOS), borde det inte alls vara lika avancerat som det nu är. Det här är till och med långt mer modernt (eller jag kanske skulle säga futuristiskt) än någon av ST-serierna – som ändå ska utspela sig runt hundra år längre in i framtiden.
Men det är helt rätt val av serieskaparna. Vi kan inte låta en tv-serie från 1960-talet för alltid avgöra hur ett rymdskepp ska se ut runt år 2255. Det blir däremot lite lustigt förstås när de exempelvis använder hologramteknik vid videosamtal, något som sågs som väldigt nytt och ovant när det introducerades i DS9 (som ju utspelar sig hundra år senare).
Själv rymdskeppet ser också lite lustigt ut. Tefatssektionen ser ut som en pizzaskärare. Dessutom tycker jag att det lyser och skimrar lite märkligt, vilket gäller de flesta rymdskepp överlag i serien. Det är lite mycket julgransbelysning över det, vilket är synd. Och rymden är inte längre mörk, utan har påfallande ofta någon nebulosa eller något annat lysande i bakgrunden. Är det för att lätta upp den i övrigt dystra stämningen, med tanke på att Federationen är involverat i ett mycket blodigt och våldsamt krig?
En ny serie, nya problem
Det är knappt att jag vill nämna Episod I, II och III av Star Wars-filmerna. Inte för att det är Star Wars (jag gillar SW väldigt mycket, även om jag anser det vara underlägset ST på flera sätt), utan för att de är så fantastiskt dåliga.
Jag måste rekommendera en recension av Episod I, som är runt sjuttio minuter lång men som är väldigt givande och så väldigt sann. Första delen är här:
Förutom att George Lucas lade näsan i blöt i precis allting, så hade de en annan uppförsbacke. De var prequels. De utspelade sig före de andra filmerna. Det gjorde att deras innehåll genast begränsades av vad vi redan visste.
Vi visste redan att Anakin Skywalker skulle gå över till den Mörka Sidan och bli Darth Vader. Vi visste att Yoda skulle klara sig, för han dog inte förrän på planeten Dagobah. Sådana saker. Då gäller det att göra resan dit så underhållande och intressant som möjligt.
Samma problem brottades Enterprise med, som utspelade sig hundra år före TOS. Vad som helst kunde inte hända, för det hade brutit tidslinjen i de äldre filmerna och serierna. Det var väl därför JJ Abrams redan i de första filmminuterna faktiskt bröt tidslinjen och skapade vad som i efterhand blev känt som Kelvintidslinjen (eller som vissa gillar att kalla det: Abramsverse). På så vis kunde exempelvis planeten Vulcan sprängas i luften, för nu var allt möjligt igen.
Discovery har inte den lyxen. Serien ska utspela sig i originaltidslinjen, vad det är sagt i alla fall. Så inget av det som händer i serien ska bryta mot det som vi redan känner till ska hända.
Vilket är ett problem. Inte ett oöverstigligt sådant, men ändå. Det finns ju alltid tidsresor – vilket jag snart kommer till.
Klingonerna
Det här var rätt oväntat… Klingonerna var de stora skurkarna i originalserien från 1960-talet. De var egentligen en helt egen art, men såg misstänkt människolika ut. Egentligen var det bara lite skägg och buskiga/sneda ögonbryn (och lite mörk makeup) som gjorde dem till »utomjordingar«. (Längst till vänster på bilden ovan.)
När sedan TNG kom i slutet på 1980-talet, hade de fått ett rejält ansiktslyft (pun intended) och den skrovliga pannan i kombination med det långa håret blev starka kännetecken. (Mitten ovan.) Detta följde med i de efterföljande serierna DS9 och VOY.
Varför denna ändring av utseende? Ja, självklart hade de nyare serierna mycket större budget (inte minst för makeup) än serien från 1960-talet, och det blev säkert enklare också att göra komplicerade ansiktsmasker, men förändringen tas faktiskt upp i ett av de bästa DS9-avsnitten: Trials and Tribble-ations.
Genom en tidsresa besöker några av DS9-karaktärerna TOS-eran och får då se att utseendet på klingonerna skiljer sig märkbart från vad de är vana vid. I ett Enterprise-avsnitt får vi till slut förklaringen.
Men sedan… fick vi plötsligt ett helt nytt utseende (längst till höger på bilden ovan) i JJ Abrams-filmerna. Ingen förklaring gavs. Det såg väl coolare ut, antar jag.
Och nu, i Discovery, fick vi detta:
Ett väldigt markerat näs- och pannparti och helt skalliga. Deras »kläder« skiljer sig också från tidigare.
Att vi inte skulle få TOS-klingoner var väl väntat, men den här förändringen förstår jag inte. Det vore som om vulcanerna också skulle förlora håret eller… ja, jag vet inte vad!
Däremot är jag väldigt nöjd med att de faktiskt talar klingonska i serien. Det går till och med att få serien textad på klingonska, om man letar i menyn på Netflix. Schyssta detaljer!
Michael Burnham
Introduktionen av Burnham (till höger på bilden ovan) var väldigt bra. Från början skulle man kunnat tro att hon var vulcan, med tanke på hennes starka logiska sida och förmåga att beräkna saker ner till decimalnivå. Men så när hon och kaptenen (till vänster på bilden) ska bli hämtade av rymdskeppet på den där ökenplaneten, sveper vinden bort hennes huva och vi ser att hon inte har några spetsiga öron. Ett snyggt sätt att berätta det på.
Förklaringen kommer senare: Hon växte upp på Vulcan och anammade deras sätt att tänka och resonera. Fosterpappan var Sarek, det vill säga Spocks pappa.
Det här har fansen haft problem med. Dels för att serieskaparna tvunget måste använda en tidigare känd karaktär till (till synes) ingen anledning, dels för att vi aldrig tidigare har hört att Spock haft en adoptivsyster (eller vad hon nu ska betecknas som).
Jag kan hålla med delvis om det första. Varför använda en så känd karaktär? Men ja, det kanske förklaras senare i serien.
Det andra förstår jag inte alls. Ja, jo, vi har aldrig hört talas om att Burnham skulle ingå i Spocks familj. Å andra sidan hörde vi inte talas om Spocks halvbror Sybok förrän i filmen Star Trek V: The Final Frontier. Har det varit okej med familjehemligheter tidigare, så borde det vara okej nu också.
Burnham begår i princip myteri redan i det första avsnittet och under en tid får vi följa fortsättningen ur hennes perspektiv, när hon degraderats och blivit fängelsekund. Saker händer, spännande och oförklarliga saker, men hon är inte med på bryggan, så vi vet inte allt som sker. Återigen hade en del fans problem med detta: I Star Trek har vi alltid fått vara en del av gemenskapen, nästan varit en extra besättningsman på bryggan. Varför detta fokus på en karaktär, som dessutom inte mer med när det hände saker?
Fast inte heller här håller jag med. Jag gillar filmer där man faktiskt får se saker ur en enda (eller några få) karaktärs perspektiv. Som i filmer som Signs och War of the Worlds, där man inte hela tiden växlar mellan viktiga möten och beslut i Vita huset eller Pentagon eller NASA:s högkvarter, och vet precis allt som går att veta.
Som i TNG-avsnittet Lower decks, där vi får uppleva huvudkaraktärerna lite mer från deras underlydandes perspektiv. Jag minns att jag gillade avsnittet skarpt när jag såg det, just av denna anledning.
Men ja, tillbaka till Burnham. Eller Michael, som hon heter i förnamn. Valet av ett traditionellt manligt förnamn har sin förklaring, och jag köper den utan problem. Om tvåhundra år bör väl folk ändå kunna heta lite vad de vill?
Hon är en intressant karaktär, som lite grand slits mellan sin mänskliga och sin vulcanska sida – lite som Spock eller B’Elanna Torres (som hade en mänsklig och en klingonsk sida). Hon gillar logik, men har också känslor. Hon följer regler och order, men kan också bryta mot dem om hon känner att det behövs. Och hennes begynnande förhållande med Tyler kan bara bli mer intressant, med tanke på att han också är en intressant karaktär.
Övriga karaktärer
Okej, jag kan inte skriva lika mycket om varje karaktär, för då blir det här det längsta blogginlägget någonsin. 😜 Så här lite kortare om några andra karaktärerna i serien:
Gabriel Lorca, befälhavare på Discovery. Också en mycket intressant karaktär! Jag tycker mig känna igen drag i honom som jag har sett i andra, och mindre omtyckta, högre officerare i andra ST-avsnitt (som Edward Jellico i TNG). En man som inte verkar sky några medel alls för att vinna kriget för Federationen. Jag undrar just hur mycket han har på sitt samvete…
Paul Stamets, astromykolog. Bara titeln är ju intressant, haha! Han är helt central för framdrivningssystemet, som uppenbarligen påverkar honom enormt mycket. Det har varit flera antydningar om att hans krafter (eller vad de är) kommer att explodera en dag. På ett väldigt snyggt sätt fick vi reda på att han är sambo med skeppsläkaren, Hugh Culber. En vacker och enkel scen där två människor såg ut att gilla varandra. Lika odramatiskt som det borde vara.
Sylvia Tilly, kadett. Burnhams rumskamrat, ett upplägg som jag inte förstod alls. Burnham var avskydd av alla på skeppet på grund av hennes myteri, så varför inte bara ge henne en egen hytt? Men valet blev i alla fall bra, för den nervösa och spralliga Tilly (med en förmåga att alltid säga fel saker) balanserar upp den allvarligare Burnham.
Avsnitten
Vi har bara fått nio avsnitt hittills, men ett av dessa är faktiskt ett av de bästa ST-avsnitten jag har sett: Magic to Make the Sanest Man Go Mad. När Discovery plötsligt förstördes några minuter in på avsnittet, insåg jag direkt att detta skulle handla om tidshopp.
Tidshopp och tidsresor är verkligen Star Treks signum. Och i det här avsnittet används konceptet otroligt bra. Jag var inte helt tänd på idén att Mudd, en karaktär känd från TOS, skulle dyka upp. Men Rainn Wilson, som spelar honom, gör det långt över förväntan. Hans många avrättningar av Lorca var i en klass för sig, liksom hans kommentarer kring händelserna.
Detta var också det mest humoristiska avsnittet, i en serie som hittills varit ganska fattig på skratt – och desto mer fylld av mörker, smärta och… tja, övergrepp. Delvis verkliga sådana, mellan två eller flera varelser, men också – menar vissa fans – på Star Trek i sig.
»Det här är inte Star Trek. Det här är inte Gene Roddenberrys vision av framtiden.« Ungefär så har det låtit från vissa.
Och jag förstår deras inställning. Det här är annorlunda jämfört med vad vi har sett tidigare. Dock måste man ställa sig frågan: Vad är Star Trek då? Vad är dess kärna? När övergår Star Trek till att bara vara science fiction som utspelar sig i mänsklighetens framtid?
Nå. För det första: Vi har bara sett en halv säsong hittills. Vi kan ha många åsikter om en serie undervägs, men en serie kan rimligen inte få ett slutbetyg innan vi har sett samtliga, eller åtminstone majoriteten av alla, avsnitt. Det tog ett bra tag innan exempelvis TNG eller DS9 kom igång på allvar. De hade troligen inte fått lika bra betyg som de har nu, om vi bara gått efter vad vi fick se efter en halv säsong.
För det andra: Att utseendet skiljer sig från tidigare ST-serier, liksom perspektivet och berättartekniken, innebär inte att serien i sig inte är ST. Vi är vana vid att ST-serier ser ut på ett visst sätt, men lika lite som TOS (som jag sade tidigare) för alltid ska utgöra sinnebilden för hur ST-världen ska se ut runt år 2255, lika lite kan de gamla serierna för alltid bestämma hur en ST-serie ska se ut. Det är ofta så här tv-serier ser ut nu för tiden. Vi kan gilla det, vi kan ogilla det. Men vi kan inte säga att utseendet avgör om det är ST eller ej.
För det tredje: Vi kan inte låta Gene Roddenberrys spöke för alltid avgöra vad som är ST heller..! Ja, han skapade serien. Ja, han skrev manus till många av de första avsnitten. Ja, han är »pappa« till mycket av det som är ST. Men det innebär inte att hans »barn« inte får växa upp, utvecklas, förändras. Om han fortfarande hade levt i dag (inte omöjligt, även om han hade varit nästan hundra år), hade han gillat Discovery? Om inte, hade det fått avgöra om serien skulle ses som ST eller ej – oavsett vad alla vi andra tyckte?
Är Discovery Star Trek?
Roddenberrys grundvision var ju att ST var en sorts »Wagon Train to the Stars«, där rymden sågs som ett nybyggarområde. Tillsammans – efter att ha lagt krig, sjukdomar och inre stridigheter bakom sig – skulle mänskligheten, inte sällan i samarbete med andra arter, utforska galaxen.
Redan i introt fick vi höra de ofta upprepade orden:
Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.
Den senare delen ändrades från no man till no one. Inte just för att ordet man kunde antas syfta på motsatsen till kvinna, utan för att det inte skulle handla om just man som i människa. Andra arter var ju också välkomna att följa med på resan. För det hände ju oftast att människor fick lära sig mer om sig själva som art genom andra arter – och tvärtom.
Så om ST nu ska handla om nya upptäckter, om att gå dit ingen annan har gjort förut, är då Discovery en del av detta? Upptäcker de så mycket? Är inte namnet i sig (Discovery = upptäckt) vilseledande?
Jag vill då peka på DS9. Där TOS var mer åt cowboy-hållet, med en smått oregerlig Kirk, fick TNG en mer återhållsam besättning med en diplomatisk Picard. Fortfarande massor av upptäckter, men en annan inställning.
När så DS9 dök upp var den mycket mörkare och dystrare än de tidigare serierna. För första gången utspelade sig en ST-serie inte på ett rymdskepp, som for kors och tvärs genom galaxen (och på andra ställen), utan på en stationär rymdstation. Visst, det fanns ett maskhål i närheten, som möjliggjorde resor till helt okända rymder. Men vi får inte glömma bort en av grundbultarna: Rymdstationen var i närheten av en planet, som nyligen blivit befriad efter årtionden av tortyr, förtryck och ockupation – och där känslorna fortfarande gick varma på båda sidor. Det var något nytt för ST. Något nytt att upptäcka.
Discovery är förlagt till en tid då Federationen och klingonerna inte bara var ytterst misstänksamma mot varandra. Det räckte med en incident (som vi ser i pilotavsnittet) för att det till slut skulle bli fullskaligt krig mellan dem.
För alla som älskar TNG-avsnittet Yesterday’s Enterprise, som definitivt är ett av de bästa ST-avsnitten, känns storyn igen. Det är en sak att se Federationen och Stjärnflottan när de åker runt och pratar med arter, när kulturella skillnader skapar missförstånd, när okända livsformer får oss att betrakta universum på nya sätt. Men att se Federationen och Stjärnflottan i krig med någon..? Det har vi sett alldeles för lite av! Inte för att jag gillar krig, utan för att det är ett sätt att lära sig hur folk egentligen är innerst inne.
Hur agerar man i krig, i trängda situationer, vid tillfällen som hotar ens överlevnad? Hur går det med ens principer och vackra ideal? Helgar ändamålet medlen? Är vi fortfarande goda, även om vi tillfälligt använder oss av fiendens taktik och metoder?
Vi får genom Discovery betrakta en period när Federationen, Stjärnflottan och alla dess lagar och regler fortfarande var under framväxt och utveckling – till det som vi senare känner till i TNG och andra serier. Vi får se hur organisationerna och dess medlemmar – ned på individnivå – agerar under press, under livshotande förhållanden. Det är intressant! Det är givande.
Discoverys skeppsnamn anspelar inte så mycket på att upptäcka nya arter och nya civilisationer, även om det också sker och gissningsvis kommer att ske desto mer senare, utan just nu på att upptäcka oss själva som människor, som tänkande, kännande, desperata och agerande varelser. Vissa lyckas behålla sin integritet ganska väl (som Burnham). Andra verkar vara beredda att sälja både sin egen och andras själ för att nå sitt mål (som Lorca).
Och allt detta är en upptäckt i sig. A discovery worth having.
Jag är i alla fall med. Är du?
Rymdfrost 