En kall vinterdag för många år sedan var jag på väg till skolan. Det var tidigt på morgonen och jag skulle precis parkera bilen, när jag såg några elever hålla på med något vid ett buskage.
När jag steg ur bilen såg jag att de höll en kattunge i händerna. Jag trodde först att det var en katt som någon av dem tagit med sig till skolan, men det visade sig att de hade hittat kattungen inne i buskaget. Plötsligt tog sig katten loss och sprang tillbaka in bland buskarna. Jag kände att jag inte bara kunde gå därifrån, så jag gick efter och lyckades till slut få tag i kattungen.
Han var väldigt rädd. Han skakade i hela kroppen (förmodligen även av kylan) och klöste mig rejält på ena handen.
Jag tog med mig katten in på lektionen, där han väckte stor uppmärksamhet. En katt! En liten, söt kattunge. Svart, med vita tassar och vitt bröst. Läraren letade upp en låda som jag kunde ha katten i.
När jag kom hem (jag bodde »tillfälligt« hemma hos mina föräldrar då…), blev mina föräldrar också väldigt förvånade. De trodde att jag hade köpt katten av någon, men jag fick förklara att det var en hittekatt. Det blev samtal både till Tassebo, Djurens rätt och ett besök hos polisen. Jag satte även upp lappar i Ica-affären, där jag efterlyste ägaren.
Men ingen hörde någonsin av sig. Och eftersom vi saknade en katt efter att vår gamla hade blivit överkörd, behöll vi honom.
Därmed var Klös en del av familjen. Klös Simba Kattsson, som hans fullständiga namn blev så småningom. Fast det var som Simba han skulle bli känd. (Mina brorsbarn hade nog sett lite för mycket på Lejonkungen).
Sedan flyttade jag hemifrån och till olika ställen, men Simba blev mina föräldrars katt. Och så småningom min mammas, när min pappa dog flera år senare.
Häromdagen ringde min mamma och berättade att Simba verkade ha gett upp livet. Han hade ätit dåligt den senaste tiden, och nu hade han slutat att äta helt. Han bara låg ner och verkade inte intresserad av någonting. Så jag körde dit för att titta till honom.
Och jo, han var verkligen håglös. Det märktes hur mycket han hade gått ner i vikt. Han verkade inte må dåligt eller ha ont, utan såg mest… ointresserad ut. Ibland gick han några steg, för att sedan lägga sig ner igen och bara titta eller blunda. Inte för att han har varit så väldigt aktiv de senaste åren, men det här kändes bara som ett steg ifrån döden.
Jag och min mamma diskuterade hur vi skulle göra. Vi funderade på hur gammal han var egentligen. Arton? Nitton? Det skulle nog vara bäst för honom om han fick somna in, nu när han levt ett långt och bra liv, i stället för att tvunget hålla honom vid liv. Så vi ringde och bokade en tid för avlivning. Ingen tid fanns förrän dagen efter, så jag fick åka hem igen och gå till jobbet.
På kvällen ringde min mamma och berättade att Simba hade gömt sig bakom soffan. Han ville inte komma fram. Tvärtom gnällde han när hon försökte ta honom, så hon lät honom vara.
Vi kom överens om att Simba förmodligen kände på sig att döden var nära och därför hade dragit sig undan. Ungefär som elefanter går iväg för att dö, om nu det stämmer. Han verkade i alla fall inte lida, så han fick ligga kvar om han ville det.
Dagen efter kom beskedet som jag väntat på: Simba hade mycket riktigt dött. Det var faktiskt det bästa som kunde hända, kände jag. Hellre dö av sig själv, hemma, än att han skulle behöva åka till någon okänd plats med okända lukter som han förmodligen skulle bli rädd för.
Nu visste jag hur gammal han var. Eller åtminstone ungefär, eftersom jag inte visste exakt när han föddes. Men jag letade upp min dagbok och såg att det var den 17 december 1998 som jag hittade honom. På den tiden skrev jag dagbok varje dag och hade ibland väldigt detaljerade texter om vad jag gjort och varit med om. Det kändes nästan som om jag var tillbaka på parkeringsplatsen på skolan när jag läste om händelsen, som i filmen The Butterfly Effect.
Fast till skillnad från filmen, så kunde jag inte åka tillbaka till tidpunkten och ändra vad som hände. Det hade jag ändå inte gjort. Simba fick ett långt och bra liv. Vi sörjer att han är borta, men minns vilket mysigt sällskap han har varit och den glädje som han har gett oss. Tack vare att jag råkade parkera bilen just där och just då, den där kalla vintermorgonen för länge sedan.
Rymdfrost 