Det var, än en gång, dags för mig att gå utanför mina vanliga science fiction-romaner. Jag hittade en av alla dessa listor med »100 böcker du måste läsa innan du dör«, eller något åt det hållet, och denna fångade mitt intresse.
Fast jag vet inte längre varför den verkade intressant. Det var en bok och en författare (Sylvia Plath) jag aldrig hade hört talas om, en titel (The Bell Jar) som inte sade mig någonting och en story som inte riktigt kändes intressant.
Och även om jag nu efteråt inte kan säga att det var den bästa bok jag har läst, så är jag ändå glad att jag har läst den. Den var bra. Den gav mig en annorlunda upplevelse, en liten inblick i en värld så fjärran min på flera sätt.
Storyn i korthet: Esther Greenwood är en framgångsrik ung kvinna, som får praktisera på en tidning i New York i en månad – med alla möjliga fördelar. Men precis nu, när hon ska börja sitt liv och det verkar bli ett framgångsrikt sådant, känner hon mest tomhet. Människorna hon möter, platserna hon får besöka, festerna hon är med på… ingenting spelar någon roll. Långsamt börjar hon känna sig instängd i glaskupan (the bell jar), där hennes själ kvävs.
Den här »läste« jag genom att lyssna på en ljudbok. Uppläsare var Maggie Gyllenhaal, som jag fann hade en mycket behaglig »bokröst«. Det kändes som om hon läste ur någons dagbok, vilket var närmare sanningen än jag trodde (mer om det snart). Min enda kritik mot henne är att man inte alltid hörde vilken karaktär som pratade. Ibland kunde det bli långa replikskiften och jag kunde först efter en stund sluta mig till vem som sade vad. Annars brukar uppläsare av ljudböcker vara rätt duktiga på att låta sin röst skilja ut vem som pratar.
Jag hade lite svårt att identifiera mig med Esther. Hennes intressen om mode och annat är inget jag delar. Hennes vardag är helt annorlunda den jag själv upplever. (Boken är skriven i början av 1960-talet, och tycks utspela sig tio år tidigare, vilket förstås har sin inverkan.)
Men jag kunde så smått förstå hennes allt värre depression. Hur hon såg så mörkt på sitt eget liv, på framtiden. Och hennes frustration över hur folk omkring henne, nära och okända, i sin tur såg på henne. Hon hamnar så småningom på psyket. Hela historien är berättad i kortare och längre stycken, som ibland hörde samman och ibland inte.
Det kändes, som sagt, som om jag fick ta del av någons dagbok. Och efter att jag var klar med boken, läste jag på om författaren – och insåg att boken närmast var självbiografisk. Mycket av allt det som hände Esther hände verkligen Sylvia Plath själv.
Det var nästan lite Inception över det hela: I boken pratar Esther om att hon en dag ska skriva en bok och att huvudpersonen ska heta Elaine. När hon räknar antalet bokstäver i namnet, inser hon att det är lika många – sex stycken – som i hennes eget namn. Och givetvis är det sex bokstäver i Sylvia också…
Sylvia Plath levde också under en glaskupa. Bara en månad efter att boken gavs ut i Storbritannien tog hon sitt liv, trettio år gammal. The Bell Jar blev hennes enda roman, vilket en del människor menar har gett boken större berömmelse än den kanske annars hade fått. Tja, kanske det. Men den är intressant och därför läsvärd. Esthers liv, både det yttre och det inre, fascinerade mig. Hon kommer att leva kvar inom mig framöver.
(Det finns förresten en parallell till mellan boken och verkligheten: I boken hamnar ju Esther på psyket, vilket även en annan ung kvinna gör – och de båda har en pojkvän gemensam. Denne pojkvän undrar senare om han möjligen är orsaken till att »alla kvinnor i hans liv tycks hamna på psyket«. Nå, Sylvia var tillsammans med en man som var otrogen med en annan kvinna. Sex år efter att Sylvia begått självmord genom att stoppa huvudet i en gasspis, begick denna kvinna självmord på samma sätt, i samma stad. Det är många som anser att mannen faktiskt bär skulden till båda kvinnors självmord, men det är en annan och dyster historia.)
Rymdfrost 